Krig och försvar

En gång, på en kollegas 50-årsmiddag, hade jag som bordskavaljer en israelisk man. Han var mycket charmerande och vänlig, men när jag förstod att han tjänstgjort på hög nivå inom den israeliska armén, fick jag tillfälle att ställa en fråga som länge molat inom mig: Hur är det ni känner när ni går ut i krig?

Han svarade: Det är helt berusande, man känner sig fruktansvärt levande och itänd. Konstigt nog, precis det svar jag väntat mig. 

Samme man hade efter striderna vid Gaza senare kommit till insikt om att han hellre ville kämpa för fred. Han reste vid den här tiden runt i världen på olika fredskonferenser och uppdrag för universitet rörande fredsfrågor. Jag minns tyvärr inte hans namn, annars skulle jag googla på honom nu.

Det är ungefär så nära en f.d. stridande person som jag kommit. Till bilden hör förstås att stridsgnistan är beroende av motivation, tron på den egna saken. Det är något som kommer att fattas de ryska soldaterna i längden, nu, i Ukraina. Inga krig är jämförbara, inga människor, inga män. Men de känslomässiga  aspekterna på krigföring är inte oväsentliga. Man tänker sig dråsar av unga män, ibland även kvinnor, som levt ett alldagligt, kanske rentav lite tråkigt liv, och så plötsligt ställs inför möjligheten att på liv och död delta i en farlig krigsaktion. Kanske i tron att deras land är hotat, kanske som del av en myt om fiendelandet. Kanske - som i fallet Ukraina - i ett rent och osjälviskt försvar av det egna landet, friheten, demokratin.

En sannfärdig motivation och försvarsvilja, så som Ukraina och deras ledare Volodmyr Zelenskyi visat upp, är naturligtvis inspirerande för alla de unga frivilliga som nu ställer upp och ger sig iväg till Ukraina. Man kan ana deras glöd. Och i det här läget finns ingen anledning att fördöma stridsviljan. Hur mycket hellre man än skulle vilja vara en helt vardaglig pacifist.

_ _ _ _ _ _ _

En artikel i The Guardian 14.3. tangerar det här ämnet, utifrån frivilligas horisont. Det lär finnas fler, och säkert mer rutinerade.