tisdag 31 juli 2012

Även en blind höna...

Det är sannerligen inte ofta som Johan Lundberg och jag kan picka i samma hönsgård, eller vad jag ska kalla det. Men idag har han definitivt funnit ett korn som jag missat. Läs hans anslående sågning av webbsajten Litteraturmagazinet. Som vanligt blir ingenting bättre av att man stavar Andersson med z, eller qvinna med q. Men vad gör man inte? Jo, ett magazine som i alla bemärkelser är trettio år efter vilket som helst Fanzine.

Eftersom Johan alltid är så oreserverat elak kan det kanske vara på sin plats att återkomma senare, med lite fler nyanser. Men just nu; inga nyanser alls, från min sida heller. En chefredaktör som tar om samma förtjusta utsaga om en författares observationsförmåga tre gånger i samma text har aldrig lärt sig att stryka. Eller byta spår. Det är annars Lektion 1 för en redaktör.

- - - - - - - - - - -

Här en länk till Anna Brodows text om samma som ovan från en annan vinkel.

Länkar även till en intelligent text av Håkan Lindgren, om vem/vilka som äger allt vårt "Gratis" på nätet.

söndag 29 juli 2012

Myr mossa mygg

Klockan är tio och solen börjar gå ned över den stora sjön. Jag är plötsligt omgiven av sju personer, alla i samma ställning, med kameran mot solnedgången. En klok djinn hindrade mig att ta kameran med. Det är för lätt att karikera de där personerna. Och fjällen blir alltid så små på bild.

I övrigt har här varit stilla liv idag. Samtidigt en sorts uppståndelse. För mig. Som återvänt till den myr jag i brist på bättre pronomen kallar min. Den är tillräckligt liten för att norrlänningarna ska strunta i den, och lagom stor för mig att gå runt på en timme eller två. Jag har återsett den i mina drömmar, under de år jag inte varit här på sommaren. Idag var den verklig igen. Lilla myr, dulle dej, sa jag till den. Det tyckte den om. Solen började skina än mer, och det skygga ljusa gräset höjde sig en centimeter. Under mina fötter en obeskrivligt gulröd mossa, vacker som bärnsten.

Och så alla dofterna; pors och kråkris och krypljung och vide. Jag hoppar lätt gungande och aningens vimmelkantig från tjock tuva till sank tuva, med allt blötare skor. Bakom mig i söder är kanten av granskog, svart i motljuset. Framför mig en 280 graders vidvinkel av stort vatten och femton fjäll. Det är ju inte mängden det kommer an på men den här skönheten bräcker alla mina andra sommarvisten; Björkö, Arkö, Styrsö.

Inte för att någonting ska överträffas, men man söker sina platser. Vissa är som menade för en. Här har jag plockat hjortron som räckte för ett par sommarmånader. Här har jag sett rävhonan skällande springa fram och tillbaka för att vakta sina ungar. Här undrar jag ibland om det kunde komma en björn, men rädd är jag inte. Min myr är nog för liten för en björn. Men tillräckligt stor för ett norrsken.

På den klara sjön blåser östan och föser undan myggen. De få som är kvar piskar jag bort med en björkslana. Och så är jag parfymerad med "Mygga" enligt Rävjägarens råd. Allt är som det ska vara. Men vackrare än jag kan förklara. Stränderna med ljusgrå sand följs av dem med stenar i olika färger. Gabbro är en särskild grön bergart som jag gillar. Jag ska återkomma till den i min avhandling om geologin på havsbotten här uppe.
Stranden vid min myr är också liten. I sanden ligger små platta stenar nitade som mosaik. Gud har gjort ett bra jobb. Här.

Centralmassivet kan man kalla det; två tredjedels längd uppåt Sverige. Solen står lika högt nu som vid midsommar i Stockholm. En ljusblå natt väntar. I tystnaden hörs forsen pulsera mellan branterna.



lördag 28 juli 2012

Det här är inte norrsken


Nä; det här är inte norrsken, inte ens om man vänder det upp och ner, och ut och in, eller väntar på att det ska uppenbara sig om igen i december.
Det här är liksom antinorrskenet. Skenet som bedrar. OS som osar katt. Eller vad sägs om att kanske en tredjedel av alla idrottsmän tävlar med någon form av doping i kroppen. Inte för att jag är jätteintresserad, men jag brukar kolla löpning, helst sprinters, eftersom jag inte har tålamod med långa tävlingar. Och inte för att jag är jätteindignerad, men jag tycker kanske lite synd om folk som förstör sin kropp för att förbruka den i sporten, några år.

Läs för skoj skull vad Gunnar P skriver om OS-saken. Och - för allvarets skull? - vad Rasmus F skriver. Och så finns det en massa länkar hos båda, så att den som vill vrida och vända på saken kan göra det.
I´m off, som sagt.

torsdag 26 juli 2012

I´m off


Nu reser jag till ett ljusare Ljus. Fortsatt fin sommar till er alla! Återkommer med en och annan rapport.

(Klicka för förstoring)

onsdag 25 juli 2012

Stockholm skyline

Varm kväll. Ett dis som påminner om städer vid medelhavet vilar över Strömmen, husen, broarna. Jag vandrar från Stureplan, med de tråkiga uteserveringarna  - varför är det "fint"? Vidare över Nybroplan, till Blaisieholmen och Skeppsholmen. Det är en drömkväll. Vattnet ligger och gungar lätt i skymningsfärger. Chapman är full med folk. Träden dunkla och täta nog att att ta skydd under när ett par regndroppar börjar falla. Jag sitter och ser ut över Stockholm skyline, från Gamla Stan till Danviks tull, och jag känner en rätt rejäl tacksamhet över att vara född här, och bo här. Det är så jävla in i sjutusan solnedgångars flum - vackert!

Amalfi, Prag, Paris, Venedig, jora. Men av alla vattennära städer är den här i särklass. Kanske ser man det bäst om man, som ikväll, rör sig som turist i sin egen stad. Som om man bara hade en enda kväll på sig.
Men kompet i baskaggen handlar ändå om att ha gått här som ung med alla vänner: Badat på Skeppsholmen, partat i Kungsträdgården, te på Tetley. Philips med Jimi Hendrix. Moderna Museet. Gärdesfester. Romantiska promenader från Gamla Stan till Söders höjder, till en pojke som den gången bodde på Hökens gata i en nedlagd handskaffär. Och fortfarande vänner där uppe runt Sofia och Maria och Mosebacke. Den fina långa skyline som heter Södra Bergen, och som jag aldrig vill se nerklottrad med skyskrapor (då flyttar jag, men skyskrapor kan de gärna få baxa in någon annanstans, i city eller på andra sidan Gärdet).

Nej. Jag är inte full av tillbakablickar, det är mest ett komp, som sagt. Jag är glad just nu, över att vara här. Och jag har fortfarande för vana att tänka: Om jag dör i natt har jag sett det här; i all sin varma glans. Det vore ju värre att dö efter fyra timmar i tvättstugan. Enbart. Och i morgon vid den här tiden är jag på väg norrut. Jag tror det bidrar till att jag ser staden som landskap, bergväggar, veck, vatten, skuggiga hålrum. Och vid mina fötter vilar gässens ungar. Inte rädda för något.




tisdag 24 juli 2012

Jag hinner, jag hinner...

Massor av senkomna ärenden. Orkar aldrig gå på rea. Kommer dit när alla andra har gått hem, och bara om jag behöver något. Jag behöver nästan aldrig något. Jag gör inte ett skit för den svenska handelsbalansen. Men nu tarvades det sportskor som ska hålla för myrblöta och ett eller annat strilande vatten på fjällstigen. Snabbt ner på stan - trodde jag. Men T-banan grön linje stod stilla på grund av att någon "hamnat på spåret". Tjugo minuter senare när jag landade på 69.ans buss hade det blivit ett självmord. Pratade med busschauffören om det. Och om huruvida T-banan skulle gå igen efter att jag uträttat mina livsviktiga ärenden. Två kvinnor på bussen diskuterar incidenten. Den ena argumenterar högljutt och länge för tanken att man "bara inte gör så", för tänk vilket lidande det skapar för alla runt omkring där på perrongen. Undrar vilket parti hon tillhör. Superego-partiet? Överjagets flitiga lisor? Får lust att slå en sko i skallen på henne, men avstår.

Landning precis vid Sergels torg, tjugofem minuter i sju. Raka spåret till Drottninggatan. Clas Ohlson: Ah - visst, ett USB-minne. In och ut på tre röda minuter. Sportaffären; in tio i sju, ut två minuter över efter att ha prövat två par skor och hittat de som tål myrmark. In på Åhlens, rulltrappa höger, trappa höger igen, till sko-och-nyckel, vägen nogsamt förklarad av en vakt. Får extranyckeln gjord på tre röda. Flyt kan man ha med det enklaste ting. Sen stannar det till. Mannen som gör nyckeln är en av de stiliga och trötta invandrarna. Jag ser att han inte är glad. Vi kommer i samtal. Han berättar för mig om sin syn på Syrien, sitt hemland. Det går inte att återge samtalet, men jag försäkrar att det gav mig mer än tre månaders TV-rapporter. Han hör till de kämpande demokraterna; han trodde på en fredlig utveckling mot demokrati i sitt land. Nu är hans ögon fulla av sorg och vrede. "Vänta, jag ska berätta, en minut bara", säger han. Vi talar i tio minuter. Jag går därifrån, med skor, nyckel, USB-minne. Men också ett annat minne. Hans ansikte. Kontrasten till all vår bortskämdhet. Ja, jag hinner det jag ska. Men hinner världen?



---------------------------------------

På Torstens Kälvemarks blogg finns ett sakligt inslag om Syrien.
Här en länk till Gabrielle R.W.s blogg; om flyktinghantering. I den texten finns andra länkar om frågan vad vi gör med ankommande medmänniskor.

söndag 22 juli 2012

Kungsljus

Strax före regnet; vi passerar koloniträdgårdarna och backen full med kungsljus. Jag mäter mig med kungsljusen och de är lika långa som jag. 1.75. Mitt sällskap är något högre, men finner också ett kungsljus på höjd med sig själv. Vaere på højde med sig selv, är ett fint nordiskt uttryck som jag tänker på idag när norrmännen delar sin sorg och sitt hopp med varandra. Att vara på nivå med sig själv. Alltså. Inte låta sig dras ner av det som är lägre och mörkare och sämre.

Ibland, utan att ha konsulterat Linné, undrar jag hur blommorna fått sina namn. Kungsljus är ju ingen rar art, ingen framodlad ros vid namn Whisky (som jag satte i min trädgård en gång). De liknar snarare starka, robusta vägkantsblommor. Och jag vet av egen erfarenhet att de är outrotliga när man väl fått in dem i sin trädgård. I år är de extremt höga och kraftfulla. Sol och regn om varann är rena växthuset även på den kargaste mark.
På vägen ner över ängarna passerar vi strandaster, blåklockor, prästkragar, rölleka och johannesört. Jag gitter inte plocka johannesblommor för hemmagjort brännvin. Dels gillar jag inte brännvin nåt vidare, dels reser jag snart.

Vi har parken för oss själva. Ett lätt regn börjar falla. I kryddgården är alla dofter förhöjda; rosmarin, mynta, timjan, koriander, samt en oförklarlig blomdoft från något exotiskt träd. Hem går vi i den branta backen, som alltid doftar av tallbarr. Den ser ut precis som stigarna i min barndom; knöliga rötter, och en barrmatta så tät att den blir halkig. Tiden är flytande. Och juli är en månad då jag ofta blir nostalgisk.

Så jag kan inte motstå att klistra in en bild från en barndom länge sen. Då fanns inga kungsljus i vår trakt, men mängder av högvuxna lupiner. De har jag också sått en halv äng full där ute. Men den här bilden från huset i Roslagen alltså: Är det en lycklig familj?
Vet inte. Men kärlek och glädje fanns. Livfullt är bara förnamnet. Fast nog ser vi en smula töntiga ut, som man gör när kameran är i händerna på en pressfotograf. Ett utifrån kommande element med egen agenda. Men jag håller på graden av verklighet i mitt vänstra öga. Kungsljuset. Strax före ungdomens hoppla-hej.



Med anledning av Utøya

Såg en del av minnesceremonin från Utøya, och jag som gråter högst tre gånger om året, föll i tårar igen. Men det var fint att se alla människorna som håller ihop; den gode Stoltenberg och hans ungdomsgeneration i AUF, den tappre sångsoldaten Wiehe, m.fl.

Nu publicerar jag om igen den dikt av Nordahl Grieg, som varit aktuell många gånger i samband med förlusten av och minnesceremonierna för de 69 unga.

Till Ungdomen 

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

(- - -)

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

(- - -)

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

- - - - - - - - - - - -

Nordahl Grieg 1902-43

(Två verser borttagna)

lördag 21 juli 2012

Gör min dag

Johann Sebastian alltså. Samt en del annat som ni inte vill veta något om. Än.



torsdag 19 juli 2012

Schjerfbeck på Ateneum


Det pågår en utställning om Helene Schjerfbecks konst, på Ateneum     
i Helsingfors, fram till den 14 oktober.

björnstrand backwater kan man läsa min text om henne.

Schjerfbeck är en av de verkligt stora kvinnliga målarna i Norden, och en resa över Östersjön är ju överkomlig. I bästa fall vacker.

Den övre bilden: "Dörren" 1884.
Nedan t.v. "Min mor" årtal okänt.
t.h. "Rövaren vid paradisets port", 1924-25.

Ett citat ur hennes brev:

”Lycka – det vore att bege sig ut i världen, fara från äventyr till äventyr som Don Quijote – och följde jag min smak skulle jag kasta bort allt. Det har funnits kvinnor i min fars släkt som gjort det – de har visst varit lyckliga.”
 

onsdag 18 juli 2012

Balett och Fläskkvartett

Koreografi som gör mig koncentrerad på väsentligheter: Nicolas Le Riche och Céline Talon dansar berövande berörande vackert i Mats Eks "Apartement". Musik: Fläskkvartetten.



söndag 15 juli 2012

Nån som gillar harpa?

Kyrkråttan slog till igen. Undertecknad alltså. Gick på konsert i Adolf Fredriks kyrka. Den är både till namn och utseende ganska oreligiös. En ljus stor grotta som kunde funkat lika väl för upplysta samtal som baler, som en smula urblekt kristendom. Nyklassicism, i mjuka grå och vita toner, en altartavla som gjord i grädde (Sergel). Och så de otroligt vackra dörrarna på var sida om altaret; jag skulle kunna bo på 19 kvadrat om jag bara hade EN sån dörr i fonden. Fast det blir väl lite som en kista då...och det är ju för tidigt.

Annars så  - trivs jag som vanligt. Kyrkor ger mig ro. Man lägger märke till att människorna i rummet är en smula fuktiga och drömmande, bland annat beroende på det fruktansvärda mosunlika skyfall som föregick konserten. Alla verkar nu vara räddade från översvämningen till Arken. Men sättningen med harpa och cello är tveksam. För min personliga del. Även med full koncentration kommer jag alltid i en aningens komisk stämning av en harpas närvaro. Kanske är det något med handrörelserna som gör att det blir så himla mycket artonhundratal och prerafaeliter. Harpans form och krusiduller och förgyllning lutar förstås åt det romantiska änglahållet. Cellon, däremot, är av jordisk och sinnlig natur. Kanske är det mitt favoritinstrument. Det gäller både i Villa-Lobos Svarta Svan och Camille Saint-Saëns troligen Vita. Den senare har vi hört  många gånger och ändå aldrig tröttnat på. Jag vet ju för allan del inte vad mina mer sofistikerade läsare tycker om dem. Men för mig har de båda fortfarande vingar. Den vita, den svarta. Den lugna, den återhållet vemodiga. (Svarta svanar har jag f.ö. bara sett i en liten sjö intill Louisiana i Danmark).

Här en länk till Saint Saëns. Här Villa-Lobos.



Till vänster och höger om gräddens altartavla ser ni de vackra dörrarna. Kan inte någon kopiera en åt mig ; ) 
Men Herregud, var ska vi placera den? Nej. Jag får nog nöja mig med att gå i kyrkan. Olika kyrkor. Rum och ljud i otippade kombinationer.

lördag 14 juli 2012

Liv, okänt

Vi blir gamla utan att märka det,
och sen är vi det bara. Och märker
det fotfarande inte, mer än på knäna.

Vi blir arga utan att märka det,
och sen gör det ont i ryggen
och i sömnen ropar vi: Sluta! Sluta!

Ibland blir vi också snälla,
utan att märka det. Vinden
drar över kinderna och kraniet
har tröttnat på hetlevrade ord.

Vi blir resignerade utan att märka det,
men om vi dricker en skopa källvatten
skriver en bra rad, målar en skog
och förtar oss i en stund av ömhet
kan vi komma i en fas, en stämning
så annan som ett okänt liv.



torsdag 12 juli 2012

Dalarnas son




Sång av en pöjk till en flicka. Inte någon Cohenmelankoli, ingen Dylancynism. Ingen moloken Neil Young. Ingen avtänd Nick Drake. Ingen svartsynt Johnny Cash. Utan en man från Dalarna, med en röst som håller för jämförelsen med alla de nämnda. Det kanske inte är tillräckligt sofistikerat för vissa av mina trogna läsare. Men what the fuck! Björn Skifs i den här sången står för en känsla som ingen har gett mera av än han. De där lite oskuldsfulla men råstarka harmonierna: Sjungna till en kvinna han varit ihop med i hundra år, eller så. Tänk!

tisdag 10 juli 2012

Veckans citat

There´s enough for all needs,
but not enough for all greeds.

(okänd)

I´d say that Rio (de Janeiro) is a good place to be if you´re deaf.

Karl Pilkington
på sitt irritabla antiäventyr
till turistbroschyrernas favoritplatser.

söndag 8 juli 2012

Simtur

Varmt i Stockholm igår, 25 grader som bäst. Mot eftermiddagen en disig sol som hade det goda med sig att jag fick ha badklippan för mig själv. Det är på den jag då och då sitter och känner mig som den lilla sjöjungfrun. Inuti alltså.

För något år sen när jag var där med en väninna hade vi en vag och obehaglig "beundrare" i buskarna. Han försökte fästa uppmärksamhet på sig själv genom att kasta småsten i vattnet omkring oss. Vad han ville vi skulle uppmärksamma vet jag inte. Jag är ju sjöjungfru. Det hela slutade med att han försökte komma närmare och närmare och att vi till sist halvsprang därifrån i en känsla av att lille Psycho flippat ut. Totally mental!

Efter det har jag noga sett mig omkring när jag är där, och även sett till att det finns hyfsat folk i faggorna. Men egentligen skiter jag i alltihop och tror att det är överspelat nu. Även det att någonting är över är mest tur. En simtur är alltså ett sim med tur. Förra veckans kallvatten hade äntligen sjunkit till botten och jag kunde ligga i som jag brukar och avläsa de olika strömmarnas värme vid udden, intill vassen och längre ut i vattnet där jag har utsikt mot både Wennergrenskrapan och Johannes kyrktorn. Sen kliver man upp och får genast ett par myrbett på låret.

Men alltså, det fina med Stockholm är att man nästan inne i staden kan bada i lugna vikar och en vattentemperatur som nu i juli ligger långt över det nästan osimbara havet. Vattnet här doftar som i Grekland, en obestämbar oljig parfym som beror på växtligheten runtomkring. Det är vitblommens tid. Fläder och schersmin och hela hav av vitmåra som frodats under regnen. Och på den stora ängen ett fält av vitt som jag ser otydligt utan glasögon, troligen kamomill eller någon annan vägrens-blomma. Jag plockar en liten kvist av orange kaprifol. De doftar ännu rundare och djupare än vildkaprifolen. På bussen träffar jag två bekanta som jag gillar utan att känna dem så värst. Hon har plockat blommor i färggrann bukett. Och berättar att hon var på premiärsupé med min syrra och hennes karl. Annars är det inte många i stan dessa dagar. Och själv åker jag snart.

Här en länk till veckans bästa bloggtext; och en mycket mer dramatisk sommarskildring. Ladies and Gentlemen, I give you: Anders Sparring.

tisdag 3 juli 2012

Danmark i mitt hjärta


Danmark. Närmare bestämt Själland. Tätnad juligrönska. Trehundraåriga ekar. Fuktig atmosfär. Det har regnat och klarnar upp mot kvällen. 22 grader i luften. Doftande växtlighet. Det är med den exaktheten Skovgaard målar sin hage. Men den kunde lika gärna vara en av "våra" hagar i Östergötland, där maken och jag kryssade undan från kossorna med hunden under någorlunda koll, för att gå och bada i den tidigt varma sjön. Bara en odlingszon från Stockholm kunde man bada mellan maj och september. Och i Danmark, i Danmark, min vän, där har jag badat vid Kystens perle, och ute på Amager. Och en gång vid Råbjerg mile, i Västerhavet; en helt annan zon. Sandigt som i Sahara. Sand som hela tiden flyttar sig, korn efter korn, storm efter storm. Ibland drar sanden med sig hela hus, kyrkor och torn, ner i dynerna. Som sand, som korn flyttar sig ett efter ett, så kan man också tänka på människan. Eller som en hage - lite gräs och blom. Inte många av oss liknar trehundraåriga ekar, och är det inte hur som helst en alltför heroisk idé? Men att flytta hus med sandkorn - det vore kanske något? Det liknar skrivandet. Skrot og korn. Det jag nu skriver på utspelar sig till stor del i Danmark. Ibland är det jag som flyttar sand, ibland är sanden på väg att flytta mig. Uhä, som man siger.

P.C. Skovgaard: Nordskoven ved Jægerspris, 1842-43. Klicka för förstoring, det är den värd.

söndag 1 juli 2012

Ljus och mörker

Vaknar till en riktig sommardag. Rosa sammet i husväggen på andra sidan. Toppen av kastanjen lyser som guldfärgat mineral. Men vattnet är fortfarande kallt. Jag har inte doppat fötterna i det förrän igår. Det var ingen njutning. Alltså inget bad. Fåglarna sjöng mer än jag trodde de skulle göra.

Den alldeles vita himlen. Den mellan bergen framträdande fortsatta bergskedjan. De behöver inte vara höga. De gör mig hög. Nu finns det stora ljuset igen. Och jag ska vara där. Jag ska. Jag ska. Två saker finns: Det stora nordiska sommarljuset. En stor kärlek, eller två, tre. Resten är oräkneliga utbyten. I god mening, i dålig mening.

Vad var det min pappa sa, när folk påstod att de "utbytte tankar"? "Jag vill inte byta mina tankar". Men likväl var han en vänskaplig man. Min mamma ville gärna byta tankar, dvs, hon var påstridig i sina åsikter. Som var många. Pappas lätthet och värme, mammas drift att övertyga. Ungdomens insikt: att det finns något som är viktigare än åsikter. Lär sig folk någonsin det? Akademiker, journalister, moderata läkare, fanatiska kulturtyckare?

Elegans: Att låta folk vara som de är. Understucken maktvilja: Att inte låta folk vara som de är. Jag tänker igen på programmet med Pålsson nämnt nedan. Hur folk i alla sammanhang placerar ut gåvor, tjänster, befordran, service, smicker, för att få makt över en annan. Politik. Finns även i familjer. Där kärleken går ut görs politik. MIN dotter. DIN son. HAN är så lik MIG. HON är så lik DIG. Jag ska bestämma. Jag ska ha. Jag ska ha. Tomheten hos de possessiva. Vacant for the vacant.

I skramlandet bland de efterlämnade kassorna, tjänsterna, fördelarna står en hel hord människor med blundande ögon och trär på sig sina nessus-gåvor. "Hur känns det"? De osportsliga får inte den frågan. De har aldrig passat en boll. Man kan inte göra det med armbågarna. Deras seger - en papperstiger. Men maktens illusioner funkar. Livet som teater - William Shakespeares oöverträffade älsklingsidé.
Vem skriver den stora nutida pjäsen om Makten? Om Lady Macbeth som inte är ett dugg bättre än Jago, som är en lika stor skit som Richard III, som bara kan övervinnas av en helt annan kraft: Falstaff, den fria, levande mänskan. Taburettgnidarnas motsats.
Om Norén kunde skriva om Makten och dess missbrukare i stället för om de borgerligas trista liv, och de utslagnas än tristare, då kunde vi ha en samtidsdramatiker av Shakespeares kaliber. I´m as sure as my mother.

Här, en annan syn:

O dark dark dark. They all go into the dark,
The vacant interstellar spaces, the vacant into the vacant,
The captains, merchant bankers, eminent men of letters,
The generous patrons of art, the statemens and the rulers,
Distinguished civil servants, chairmen of many committees,
Industrial lords and petty contractors, all go into the dark,
And dark the Sun and Moon, and the Almanacha de Gotha
And the Stock Exchange Gazett, The Directory of
       Directors,
(...)
As in a theatre,
The lights are extinguished, for the scene to be changed
(...)
And the conversation rises and slowly fades into silence
And you see behind every face the mental emptiness
       deepen


- - - - - - - - - - - -

Ur Four Quartets, East Coker, av T.S. Eliot

Nedan: Jago manipulerar med Othello, i Orson Welles lågbudget-filmatisering av dramat 1952.