måndag 29 juli 2019

Ett moln på min himmel


Målning: Albert Bierstadt


Ja, alltså, det finns ju flera. Men just nu är jag primitivt upptagen av att den här lebbiga värmeböljan är över för den här gången. Gårdagen missbrukades liggande och pustande och jag kom inte ens ut på kvällen. Tidigare kvällar har jag gått ut min lilla käcka stavgång en stund neråt sjön. Första kvarteret är helt igenbommat av värme, så man känner sig som en täppt fisk. Andra kvarteret skönjer man en liten svag fläkt av ande. Inte Guds ande, utan bara nån lite förvirrad vind som lyckats kila in sig i den stillastående hettan och liksom påminner om någonting. Typ, det fria livet.

Sen korsar jag den stora vägen och går igång utåt parken och blir levande igen. Konstigt nog. Alltid lika förvånad att det funkar. Jag mår helt enkelt asbra av att gå rejäla promenader. Men mitt på dagen är allt omöjligt köttigt och segt. Som idag. Skulle göra en undersökning. Var tvungen att ta mig inåt stan, vilket är helt fel ände. Det enda goda var att jag kunde köpa en hel papaya och en Fernet Branca till mig själv, och en färsk kyckling till en ung romsk kvinna. Det var vad hon ville ha. Sen fick jag lägga en del energi på att med teckenspråk och lite italienska förklara att hon inte kunde sitta där i solvärmen utanför Coop hela dagen med en allt tröttare kyckling, utan hon måste "hem" och laga till den. Because of rötmånad, sa jag inte. Men nåt liknande. Capito! Hon såg glad ut. Hoppas hon fattade också.

Nu kommer molnen upp, fler och fler och snart har jag en fungerande hjärna igen. Har saknat den.


Målning: Jacob van Ruisdael

onsdag 17 juli 2019

Dagar i fjällbyn

Jag bodde inte i något av husen uppe på kullen den här gången, utan i en go liten stuga alldeles nära stranden av den stora sjön. Genast jag kom in i huset kände jag att detta blir mycket bra. Och det blev det.

Utanför köksfönstret fanns en frisk och grön liten äng full med rosa blommor. Nära intill låg en av de grågula sandstränder som hör till en fjällsjö. Den vek sin fina halvmåne runt det glasklara vattnet där varje sten är synlig. Hela dagarna såg jag bergen skifta, i glasklart väder och i dimslöjor. Jag var hemma igen i det stora landskap som jag älskar mest på jorden.

Utmed stränderna löper den ulliga, mossiga, risiga, gulliga växtligheten. Där doftar kråkris, men först senare. Nu blommade lingon och mjölon och de små krokiga björkarna var ännu ljusgröna. Den glädje allt detta skänker mig är närmast paradisisk. Sen är det dessutom tyst, särskilt om kvällarna när caravanerna passerat byn på sin väg upp mot Stekenjokk eller Norge. Och aldrig blir det natt. Jag blir helt ljus i själen av ljuset.

Vänner och bekanta finns också i byn. Hela musikerfamiljen Ulander, samt min pålitliga Inger, som ordnade att jag fick hyra stugan. Micke bör också nämnas; han fixade en billig hela whisky åt mig, av egen import. Fick även andra besök: En uggla flög upp, och en räv gick förbi om natten.

En av de vackraste kvällarna åt vi middag tillsammans, Gerd, Lars-Göran och jag. Samtalet fick dock avbrytas av fotboll Sverige-Nederländerna. Lars-Göran snickrade dessutom på en ny veranda, som jag fick provsitta i solnedgången.

Återseendet var kärt, som alltid. Människor, träd, hus, vägar, stigar, tundrans sega vegetation, och det lilla fallet mellan två sjöar. Samt bryggan vid insjön där kabbelekorna ännu blommade, som de gör i Lappland, till och med första veckan i juli.

Att jag dessutom älskar att sitta på den där eviga bussresan genom "mitt Kanada" som jag kallar det, är ju tur. Med nattåg och buss tar det 16-17 timmar. På vägen passerar man Kultsjöån, Ångermanälven, Indalsälven, Ströms Vattudal och Storsjön. Sjung, O gudinna, om forsande vatten i Norden.


Där, vid den vita pilen, bodde jag.

Snö låg kvar på Genjegetjem i juni, när jag kom.

Foto:Gerd Ulander

fredag 12 juli 2019

Uttråkad inhandling

TV-och-nätreklamen är full med människor som kommer hem med fullmatade kassar innehållande allt man kan konsumera för att sen med lyckliga utrop bekräfta sin insats på marknaden.
Skönhetsreklamen är full med annonser om  krämer, operationer och nya ankläppar. Resebyråerna lockar med parasoller och lena stränder, men Grekland har skyfall och Italien får hagelstormar med golfbollar.

Jag fattar att folk konsumerar serier till vanvett, och hänger på twitter, pga just den uttråkning som jag rätt sällan upplever. Men nu rasar den inom mig med full kraft. Den är färdig med gator och trottoarer, köer, kackel i mobiltelefoner, anonyma horder av folk, bruset av bilar, allt som är same-same. När jag har bråttom till bussen blir jag dessutom "antastad" av kvarterets överklassalkis, som tror han ska säga något "kul" till mig, när han de facto inte har ett skit med mig att göra.

Var är min hänförande utsikt?

Banken har stängt (för) tidigt, så inte heller idag lyckas jag betala min skuld till det underbara huset i Lappland. Systembolaget glömde jag bort. Men romerna glömmer aldrig mig. 90 kronor på tre dagar och tre möten. Jag blir trött på dem också. Men de rika i min stadsdel delar sällan med sig. Alltså är jag romernas förbannade "mama". Alla ser snälla och glada ut, och ska just resa till Sofia eller har nyss kommit tillbaks från Sofia. Jag måste erkänna att jag då och då undviker den affär där de hänger mest.

Ibland orkar jag fan inte vara snäll. Men jag hann apoteket, nya läsglasögon, och Åhlens, ny kastrull, en skalkniv, nya skedar och en kökshandduk. Spännande! Odenplan klockan 18.00. Denna stadsöken är så jävla boring. Och de flesta av mina vänner är bortresta, som jag själv var nyss. Ge mig ett naturreservat any day! Oh, Laponia!! My heart is in the Highlands. Mer om den resan nästa gång.



PS: Den rostfria kastrullen var utomordentlig. Kommer att hålla tills jag dör. Troligen längre. Men hur mycket lager på lager av plast som följer med på en (designad) knivförpackning, en kastrull och en med fyra skedar, är helt absurt. Aka fullständigt omodernt. DS.

PS2: Och så började jag skriva på en av mina böcker, och titta till den andra. Och uttråkningen försvann helt. Satie fanns i öronen, och kvällen slutade brava. DS

onsdag 10 juli 2019

Daniel Hope extra

Finns ingen violinist i världen som sjunger med sin fiol så som Daniel Hope. Gratulera mig till att ha hittat honom. Beklaga mig att jag missade en betald konsert i Berlin förra året i Oktober på grund av saker. Men missa inte alla hans spelningar på you-tube, och för den än mer alerta, på Deutsche Grammophon Gesellschaft.

Och lyssna här på soft kvällsmusik. 

måndag 8 juli 2019

Hela recensionen av Karin Smirnoff

Vi for upp med mor.


Det är de fattigas Norrland, det är snövinter och blåst, det är en familj med två barn, tvillingarna Jana och Bror, som söker tröst i symbiosen. Det är en allsmäktig far – här kallad fadren – som sliter med sin lilla bondgård, som super och slår både kvinna, barn och djur och våldtar sin dotter. Familjen är kärlekslös, fadern är en moraliskt uppfostrande sadist, och man är helt på barnens sida när de försöker slå ihjäl honom. Bror hamnar en tid på anstalt, och Jana försöker rädda sin enda nära familjemedlem från alkoholmissbruket. Så ser familjebilden ut i Karin Smirnoffs prisade debutroman Jag for ner till bror

Det ska sägas med en gång: Hon är en mästerlig berättartalang; basen är realism, knapp dialog och väl placerade cliffhangers. Men det är språket och rytmen, lättheten och den svarta humorn som är det originella i hennes konst, och som gör henne till en värdig medlem av den stora skaran odödliga Norrlandsförfattare. Hon tillåter sig mängder av dialektala ord och vändningar, och har man minsta fantasi är man med på att ”armest” betyder ”knappast” och att ”fuse” betyder ”laggård”. Men det är så mycket mer; det är kärvheten och den korthuggna poetiska radbrytningen. Det är en synnerligen inövad känsla för allt praktiskt joks som ska funka i en hårdvinter, eller en älgjakt, eller på hemtjänsten och hotellet. Realismen är in på huden exakt och berättelsen formligen stånkar sig fram mellan olika kärvande ting; bilar som inte startar, vattensjuka marker, hundslädar som trasslar in sig i skogen, sjukdom i hotellköket, dubbeljobb och dubbelt jobb att hålla tafsare stången.

I jag for ner till bror påbörjades en relation med mannen John, en udda och självständig typ som hon lämnar när även han slår henne. Som fadren tänker hon, och går. I Vi for upp till mor finns John kvar, som ett känslostarkt minne, men i stället träffar hon Jussi, en man som går att lita på.

Jussijesus kunde inte gå på vatten dela fem mjukkakor till en hel by eller tre harrar till ett folk men han ingav någon sorts hopp. Om det berodde på långsamheten. Det verkade inte finnas något som kunde skyndas på.

Det är hos Jussi hon får bo under den besvärliga återkomsten till moderns hemby, där hon och bror ska begrava henne. Kukkojärvi är en Knutby-by, med en pastor som håller byn och församlingen i ett starkt grepp. Han salvelsepredikar om söndagen, slår sin fru och våldtar där han kommer åt, i guds namn. Men sekten är stark och förförisk och Bror dras med i den.

Så här långt är romanen övertygande. Jana går runt som en egen motståndsrörelse, en vägran, en sanningssägare som snart blir utfryst av alla, utom Jussi. Det finns också ett arv inblandat, ett hus efter modern. Där bor några alkisar som inte vill flytta ut, och Jana får, som vanligt, jobba på även med dem. Hon måste stanna en tid. Och så tar hon, som vanligt, de jobb hon kan få, i hemtjänst eller skola, eller på hotellet, som alla andra i glesbygd. 
Scenerna från sekten och kyrkan doftar av makt och misstänksamhet. Det är en helvetesvandring med skogen som enda ro, och känslan för brodern och Jussi som enda ljus. 

Jag for ner till bror, Karin Smirnoffs debut, var en väl sammanhållen historia, med rytmiskt fördelade återblickar och ett dynamiskt skeende i nuet. Vi for upp med mor är något mer splittrad; återblickar i form av brev från den gamla mamman växlar med ett nästan plågsamt händelserikt nu där huvudpersonen Jana går in och ut hos gamlingar och nya bekanta i moderns hemby, och överallt får veta något svart och sorgligt. Det är som om hela byn är besatt av våldtäkter, kvinnoförtryck och hyckleri, av maktmissbrukande pastorer och folk som aldrig kommer ut ur sin fylla eller sin underkastelse under omständigheternas makt. Det är också ett ständigt dramatiskt förlopp: Moderns hus som brinner ner när Jana vill elda upp resterna av det förflutna på gårdstunet, elen som går, scootern som fastnar i djupsnö och iskylan som faller, beroendet av en hjälpande granne som kommer med fyrhjuling eller traktor och plockar upp henne. Och just de senare, hjälpsamma gesterna kommer som en vind av ömhet genom det hårda livet. Jag blir rörd varje gång. Jag blir också berörd av hur fysiskt påtagligt hon skildrar både bra och dålig sexualitet, åtrå eller vilt behov av att tröstknulla, hon är nära allt vad kroppar har för sig.
Karin Smirnoff är en säker psykolog, och skicklig dramaturg. Små förskjutningar i stämningen mellan människor registreras exakt. Däremot känns myllret av gestalter i den nya romanen inte riktigt nödvändigt och ibland är det svårt att se deras plats i väven. Jag kommer att tänka på Graham Greenes råd till författare: En roman ska inte ha för många bifigurer.

Sista fjärdedelen av boken tappar också något av stämningen och koncentrationen, trots författarens energi. Det är för många oroliga händelser på tråden; en obehaglig italiensk turist, ett knarkbeslag, polisförhör, slädhundsturer under norrskenet som slutar i kaos, turer med bil upp-och-ner i landskapet på jakt efter den förlupne brodern, och ännu ett knull som inget betyder.
Det är som en konsert med stor uppfinningsrikedom och forte, men man önskar sig ett adagio emellanåt, ett något långsammare tempo, för trovärdighetens skull. Ibland måste en författare våga lämna utrymme för att ”less is more”.

Men det sagt har jag avlastat mina invändningar mot en roman som annars är en gåva; en gripande svart historia, tillika kärlekshistoria, från det mörkaste Sverige, det Knutby-aktigt ofria.


Karin Smirnoffs romaner är utgivna på Polaris förlag.

Artikeln tidigare publicerad i Gd, Dt, ST, m.fl tidningar.