Apropå en litteraturdebatt

Sådärja, nu var vi där igen. I den oerhörda dispyten om vad som är bra litteratur och vad som ska utses till tidsandans hackkycklingar. Autofiktion, oh lala, vad trist. Tjejer som skriver om kärleksnöd, svartsjuka, och vem–ska-jag-knulla-med? Könskampen, mäns allmänna hopplöshet, och hela den jazzen.

Killar på Söder som skriver om ungefär samma medelklassångest, privat, petigt och självupptaget. Nej, tack. Nu vill vi ha den stora romanen om det verkligt stora eländet. Ge oss apokalypser i långa banor, ge oss tidens flyktingläger (även om författaren bara besökt ett sådant under några veckors tid). Ge oss kollektivromaner. Var är dagens Dostojevskij, vem fyller tomheten efter Sara Lidman?

Något svar finns inte. Det härliga med författarskap är att de skiftar färg och läge, kan växla från hyper-privat till storartad samtidsskildring. Ta Terézia Moras Monstret, där romanen - tydligt typograferad på varje sida med en linje mellan de båda rösterna – skiftar mellan den depressiva inåtvända Flora som tog livet av sig, och den handlingskraftige men osynkade Darius Kopp, hennes man, som reser omkring i Östeuropa med Floras aska i en urna, förtvivlat sökande efter en begravningsplats. Det är en roadmovie över en geografi, som samtidigt är ett öde och en humoristisk europeisk gemenskap. Strålande bok! Är den autofiktiv? Nej. Kvinnor kan. Handlar den om tidens stora frågor? Nej. Bara samma gamla eviga frågor.

Annars är det ju som att se en 70-talsdebatt komma tillbaka: Alla dessa kvinnor – Susanne Brøgger, Erica Jong, Märta Tikkanen, Agneta Klingspor – som skrev bekännelselitteratur. Det blev då ett litet skällsord, ibland med viss rätt. Men det drabbade bara kvinnor. Konstigt. För Ulf Lundell, Jack Kerouac, Sven Lindqvist, Robert Pirsig, skrev ju också självupplevt och självcentrerat. En del av det blev bra; kanske särskilt Lindqvist. Men mer originell ändå är Pirsig med sin Zen, och konsten att sköta en motorcykel, som skildrar hans brottningsmatch med det akademiska livet, filosofiska frågor applicerade på underhållet av en motorcykel, och en själskris som övergår i halvpsykotiska visioner. Det var stort. Och ingen skulle ha kommit drällande med ordet autofiktion. Men nu får Knausgaard höra.

Men visst: Under åren som recensent, har jag gnetat mig igenom romaner vars största fix är att få en dildo nertryckt i halsen, eller få en brinnande cigarett på armen, som - ehh – förspel. Men sen innehöll dessa böcker inte så hemskt mycket mer av sensationella situationer, idéer, eller angelägenhet. En som däremot hade ett jäkla driv i sin berättarlåda är Johanna Frid, hennes roman Nora – eller brinn Oslo brinn hör till det mer originella jag läst bland nyare romandebutanter. Ja, en Biskops-Arnö-odlad begåvning. Men så stor, så generös med sig själv, sån humor! Att klassa ner henne i någon sorts ”felklubb”, kan bara ske om man är en självhögtidlig svensk med ringa humor, och noll koll på brittisk absurd elegans i litteraturen.

Andra som inte alls hör till den generationen, och som också utgått från sitt eget liv är Kjell Westö, Susanne Brøgger, Carolina Zetterwall, Beate Grimsrud, med skiftande grad av litterär dagshöjd, medan t.ex Maja Lunde och Erik Hågård ger sig in i de större ödesfrågorna: Maja Lundes bok Blå var en av de finaste romanerna i den genren, vilt närvarade i stor natur och kampen om miljön. Hågårds prisade debutroman Lilo gick tyvärr mitt sinne förbi; trots många vackra och innerliga passager blev den en överambitiös konstruktion av det som vi alla ska ta på allvar. Jag tror att jag gav upp lite på McCarthys Vägen, också. Vägen har liksom bara ett slut, och man ser det hela tiden. Låsningen förtar känslan av stora frågor. Läsningen sjunker under tyngden av svart dystopisk moral. Och det är inte vad som sker i till exempel Birgitta Trotzigs djupt allvarsamma romaner, eller i Don DeLillos aparta kamp med tidsandan.  

Okej. Så för de stora ödesfrågorna läser jag hellre Ursula K. Le Guin. Och min kära jäkla autofiktiva Doris Lessing, som har skrivit den största och mest fragmentariska romanen om just den här förfärande tiden, med alla dess komplexa skärningar mellan kulturer, naturkatastrofer, migrantskaror och överlevare, samlade på små öar av medvetenhet: Shikasta. Lessing har både det ”privata” djupet i kärleken och den stora överblicken. Läs henne, och läs Johanna Frid också, och var icke förskräckta! Snart får vi metafiktion.

 

En fånes framsteg

En dag som denna faller det sig nästan omöjligt att inte göra reklam för Coldwar Steve och hans bok.

Underbara kvinnor hasar över Odenplan i den exklusiva snö-och-regn-sörja som Stockholms Moderatstyrda stad numera rikligt förser sin befolkning med. Ständigt detta dysfunktionella värv med att inte ploga, sanda, salta osv. Allt medan ekonomikretinerna i stadsfullmäktige slickar röv åt överklassen, och tillgodoser deras behov av ännu en bartender, eller ännu en au pair, eller ännu en massör, på skatteBIDRAG -  så vankar mödosamt mödrar med enorma barnvagnar, äldre kvinnor med käpp, äldre män med rullator, små barn som hankar efter, tjockisar som har problem med balansen, hela denna skara av människor som inget ont gjort, och som förtjänar bättre än att halka runt på grund av en linslus i moderaterna som beställer mer lyx för sin egen sort och mindre stads-kultur för alla andra. Samt då, Privatisering av Hela Skiten.

Att röra sig i en stad ingår i en sorts kultur, att wrooma förbi i en stadsjeep - inte. Att kunna sköta elementära ärenden med bussar, tåg, tunnelbanor som fungerar, är stadskultur. Att prioritera konsulter på Karolinska, utförsäljningar, och evinnerliga tunnlar för bilister, taxiresor för miljoner till bortskämda politiker och nerdragna busslinjer för mig och barnfamiljerna i trakten, är inte stadskultur. Framsteg är, i denna politiska "vision", detsamma som illusioner, lifehack för inkompetenta politiska lurendrejare och deras polare i förfalskningsbranschen. Framsteg som tillbakagång. Fördelar som nackdelar. Fin stad som ful stad. Service - out of service. En fånes framsteg är alltid den riktiga människans förlust. Jag faller inte denna dag, men framför mig rasar en ung pojke på arschlet i sin fulla längd. Vädret är en sak, men
gatukontorets entreprenörer en annan. Privatiserade.


(Glöm för övrigt inte bort Tony Judt: Ill fares the Land. På svenska: Illa far landet. Bästa, käraste Tony Judt, som såg igenom skiten! Och ett litet hejans tack igen till Gunnar Pettersson, som hittade Cold War Steve).

Uttråkad inhandling

TV-och-nätreklamen är full med människor som kommer hem med fullmatade kassar innehållande allt man kan konsumera för att sen med lyckliga utrop bekräfta sin insats på marknaden.
Skönhetsreklamen är full med annonser om  krämer, operationer och nya ankläppar. Resebyråerna lockar med parasoller och lena stränder, men Grekland har skyfall och Italien får hagelstormar med golfbollar.

Jag fattar att folk konsumerar serier till vanvett, och hänger på twitter, pga just den uttråkning som jag rätt sällan upplever. Men nu rasar den inom mig med full kraft. Den är färdig med gator och trottoarer, köer, kackel i mobiltelefoner, anonyma horder av folk, bruset av bilar, allt som är same-same. När jag har bråttom till bussen blir jag dessutom "antastad" av kvarterets överklassalkis, som tror han ska säga något "kul" till mig, när han de facto inte har ett skit med mig att göra.

Var är min hänförande utsikt?

Banken har stängt (för) tidigt, så inte heller idag lyckas jag betala min skuld till det underbara huset i Lappland. Systembolaget glömde jag bort. Men romerna glömmer aldrig mig. 90 kronor på tre dagar och tre möten. Jag blir trött på dem också. Men de rika i min stadsdel delar sällan med sig. Alltså är jag romernas förbannade "mama". Alla ser snälla och glada ut, och ska just resa till Sofia eller har nyss kommit tillbaks från Sofia. Jag måste erkänna att jag då och då undviker den affär där de hänger mest.

Ibland orkar jag fan inte vara snäll. Men jag hann apoteket, nya läsglasögon, och Åhlens, ny kastrull, en skalkniv, nya skedar och en kökshandduk. Spännande! Odenplan klockan 18.00. Denna stadsöken är så jävla boring. Och de flesta av mina vänner är bortresta, som jag själv var nyss. Ge mig ett naturreservat any day! Oh, Laponia!! My heart is in the Highlands. Mer om den resan nästa gång.

PS: Den rostfria kastrullen var utomordentlig. Kommer att hålla tills jag dör. Troligen längre. Men hur mycket lager på lager av plast som följer med på en (designad) knivförpackning, en kastrull och en med fyra skedar, är helt absurt. Aka fullständigt omodernt. DS.

PS2: Och så började jag skriva på en av mina böcker, och titta till den andra. Och uttråkningen försvann helt. Satie fanns i öronen, och kvällen slutade brava. DS

När ilskan ligger i luften

Det har varit vackra dagar, men kalla. Man tröttnar på klimatet, söker efter en resa. Talar med en vän som också är lite trött på alltihop. Vädret, jobbet, de egendomliga parkvakterna som beskär och hugger, hugger och beskär och förvandlar det stora parkområdet till "en golfbana" som hon sa. Jag sa: Naturfascism.

Det är som om Svenska Dagbladets inrednings- och hemma-hos-sidor flyttar ut i medvetandet på dem som planerar och sköter våra parker. Stora högar av hägg ligger uppstaplade, man fattar inte varför. Vad har häggen gjort för ont? Den brer knappast ut sig, den blommar urvackert. Men många av dem som sköter park saknar skönhetssinne. De har bara en idé om att skrapa rent och liksom "renovera" naturen. För några år sen skar de ner all vass runt Botaniska Trädgårdens stränder vid Brunnsviken. Så charmlöst och neurotiskt. Alla som vet någonting vet ju att det är där sjöfåglarna gömmer sig och sina ungar.

Samma mentalitet återkommer i olika sammanhang. Hur det ska se ut. Att det är en modegrej, men också en investering, en liten parad för välkomnandet av vi-som-vill-upp. Man skrapar rent berg och man skrapar rent i sina sekelskifteslägenheter. En köksö måste man ha, och en hund, och ett par barn som dekor i matrummet man skickar ut på Instagram. Man måste så mycket. Att ha och ha. Eller- å andra sidan - att ha eller att vara, motsättningen som Erich Fromm myntade. Ha-människorna kommer aldrig att bli nöjda med mindre än att det tagit allt som går att ta och skurit ner all hägg eller en alm eller en ask som står i vägen för "deras utsikt". Deras utsikt är naturligtvis hur som helst knappologisk. Natur och allt annat förvandlat till små små bongar i deras kassa-apparater som blir fler och fler. Man vet att de också kan muta en parkvakt att ta bort träd som "står i vägen" utanför deras hus.

Mitt förakt för den mentaliteten är enorm. Jag får gå allt längre bort från allt det där. Se till att det försvinner i fjärran, som den lilla obetydliga epok det är. Men den äter jorden. Den lämnar sopor efter sig. Den är en naturkatastrof. Välkomna till utsikten mot de ägda vattnen. Ursäkta om den inte är särskilt vid.

Foto ur Roy Anderssons: Sånger från andra våningen

Vår bästa tid var sminkad

Såsom rätt ofta händer håller jag med Gunnar Strandberg här. Detta är osebart. Som att äta en hel ask marmeladkulor med något surt portvin vid sidan av.

Gunnar blir alltså sur.

Det finns en annan värld i världen

Det finns en annan värld i världen. Man märker det när man älskat samma man i femton år, och fortsätter samtala lite med honom när han är död. Man märker det på de där människorna som kommer in i ens liv och man genast vet att de hör ihop med ens existens. Man märker det på hundar som gör långa avsteg från husse och matte för att hälsa på en. Man märker de på vänner som man omedelbart förstår sig på.

Det finns en annan värld i världen. Det känns vid återseendet av vänner, deras barn så vuxna att de också blir ens egna samtalspartners. Man märker det med den där långe älgen till man som det inte riktigt blev av med, men som man alltid kan tala och skratta med, som med få andra. Man märker det på saknaden efter väninnan i Köpenhamn som dog 2007, och som var den mest vidunderliga väninna man kunde ha. Woman-power och stor dansk hjärtlighet. Man märker det på ungdomsvännen i Hälsingland som skriver brev om hur fridfullt han ordnar det omkring sig.

Det finns en annan värld i världen. Man märker det på de som kommer: På människorna, djuren, fåglarna. Man ser pilgrimsfalken störtdyka över gården, snön som faller i fina lager som en gåva från ovan. Ingen mammon råder över den gåvan - man ser med blotta ögat att det finns en annan värld, som inte handlar om vem som har tjänat mest på den här stan, vilka som har lyckats suga ut mest pengar ur f.d.  allmännyttans hus, vilka som har utnyttjat billig arbetskraft för att plussa in ytterligare några miljoner på sina konton. Nej, en annan värld. En annan. Där det inte handlar om att Fredrik Reinfeldt sitter som en elevrådsordförande, med sin konstiga ironiska blick som han använt i alla år, i alla sammanhang och som bara talar om för psykologerna att han har hittat ett försvar."Jag är lite överlägsen den här situationen, men jag är med ändå". Som när han intervjuar Tony Blair och ser ut som partykompisen som motvilligt talar allvar och aldrig någonsin kommer till skott med de verkligt journalistiska frågorna (Tack, Anna Hedemo för att du röt av ursinne över denna inkompetens förklädd till journalistisk).

Det finns en värld där f.d. politiker får husera med sina gamla PR-fejs i näringslivet, i bankväsendet, som konsulter, och det spelar numera ingen roll om de är avdankade högermän eller sossar, ty i den stora multinationella streber-och-miljärdars-kyrkan råder endast Mammons logik. Alla som tar för sig är dess präster. Alla som skor sig på andra är dess blivande rådgivare. Ku Klux Klan får åter in en snuskigt stor fot i amerikansk politik och här hemma sitter miljardärerna och skattesmitarna och skryter för varandra i sin overklighetsbubbla. Klyftorna ökar enormt i alla samhällen, inte ens Kanada klarar sig ur den fällan. Men den fällan är alltid dålig för hela ekonomin.

Så - visst ska man bry sig om politiken, men när den är så parodisk som nu, när den allt fetare Reinfeldt och hans buddies i politikens och penningens värld ska intervjua varandra, när Trump bjuder in amerikas rikaste fulmiljardärer till sitt kabinett, när hela den figuren är ett stort skämt, som begär att uppfattas som verklig, en yuppie med enorma affärer och lika enorma skulder, med fiffighet som en gambler och noll intelligens som statsman, då börjar alla fatta att denna världens makthavare inleder sista etappen i en stor jävla fars. Det kommer att gå åt helvete. Det kommer att skada absolut alla andra mänskliga värden, som det alltid gör, när penningkåta analfixerade mammas jättebebisar kollektivrunkar över världens resurser. Ja, jag använder fula ord, precis som de som ser igenom skiten alltid gjort, fråga Hieronymus Bosch (bild nedan), fråga Strindberg, Thomas Bernhard, Rabelais, Jeremia, Houellebecq, Jelinek, not to mention Jonathan Swift.

Jag är säker på att de som skriver och får ur sig de allra svartaste satirerna, är samma människor som i sin mer känsliga sida bara längtar efter något annat. Något de kan respektera som samhällssyn, några de kan respektera för att de föredrar sanning och rättvisa, gott medborgarskap och inte utstötning, några de kan respektera som verkliga jämlikar, och inte se ner på som en samling halvbildade skolpojkar som lärt sig hur man gör PR för sig själv och suger in så mycket pengar som möjligt i sin giriga apparatjnik. Detta ödsliga panorama av - mest män - som far hit och dit i världen och gör sig viktiga. Dunk, dunk i nästa rygg. Och denna sorgliga brist på kompetent samarbete för att lösa de stora problemen, klimatfrågan, de fattiga, flyktingvågen, krigen, vattenförsörjningen, kommunikationerna, mm. I varje del av dessa stora frågor är det alltid och endast de slipprigt penningkåta som förstör och/eller bromsar varje förändring till de bättre. Tar bort tåg och bussar, snor åt sig av fackliga kassor, säljer sjukhus till kompisar.

I den världen kan man inte leva utan att bli förbannad precis varenda dag, varje gång man ser på TV. Man skickar lite pengar till de snälla organisationerna. Man tänker på att gå in i politiken, så långt till vänster som möjligt nu, eftersom V är de enda som kastar motvikten till all den här zombiförstörelsen av samhällets resurser. Och ändå räcker det inte.

Det finns en annan värld i världen. Den är inomslig; det är  den som föder konst och sagor och berättelser från andras liv, musik, poesi, dans som man dansar en morgon i köket. Det finns en annan värld. Den är inte beräknande. Den rakar inte åt sig. Ibland har den kallats kärlek. Till livet, till en människa, till musik. Det vore fint att leva i ett samhälle som värdesätter den världen, och inte höjer sitt taskiga självförtroende enbart genom köp. Den världen har högre nivå, än alla illusionerna om makt och ägande har. Den överlever vår död. Och vår tid.

Målning: Piero della Francesca, ca 1450, detalj.

Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till. 

Victor Rydberg

Och här skriver Andreas Cervenca om vår tid furstar: Alfahannar med galonhud.

Ditt kylskåp är inte världens centrum - Hanne Kjöller

Hanne Kjöller gjorde i en krönika ett rasande utlägg om svenska arbetare, på grund av att hon EN gång fått hjälp med ett kylskåp av de utländska. Så självcentrerade är dagens krönikörer. Deras kylskåp är i centrum av samhällsdebatten. Från sitt kylskåp tar hon steget till underkännande av svenska arbetare och en egoistisk opportunistisk idé om att de konkurrerar med utländska arbetares "bättre attityd och större skicklighet". Inte precis den mest sofistikerade journalistik. Här kommer ett svar som åtminstone har femton års erfarenheter av byggjobb på nacken.

Ibland stod min mamma i fönstret och tittade ner på några arbetare som bytte spårvagnsräls.

- Tror minsann de maskar, sa hon.

Förmodligen en attityd hon snappat upp hos sin borgerliga väninna. Jag visste alltså redan som femåring att inte bankmän, inte lärare, inte tanten i parfymaffären, nej, just bara arbetare ”maskade”.

Precis den kälkborgerliga synen på svenska arbetare ligger som grus i dojan i Hanne Kjöllers artikel i Expressen för några dagar sen. Hon har anekdoter att berätta; och ett exempel på svenska flyttjobbares värdelöshet. Mot dem ställer hon andra exempel, arbetare från andra länder, vars hela attityd är så lösningsorienterad och rask.

Javisst, gärna fri och duglig arbetskraft från alla länder. Jag är enig. Men sen kommer vi till Kjöllers käpphäst: Att svenska arbetare är bortskämda av facket. Utländska arbetare är – underförstått – så bra just för att de slipper tjafset om arbetares rättigheter, som LO står för.

När en krönikör tillåter sig en så anekdotisk samhällsbeskrivning, och ser facket som det ondas rot, vill jag kontra med en annan berättelse. I elva år bodde jag i ett renoveringshus. Tre olika entreprenörer och deras utländska rörmokare, snickare, takläggare, m.fl. rotade runt i huset. Grupper och arbetslag jobbade långt fram på kvällen, sov i små utrymmen i huset, vind, källare utan fönster, sex eller fem arbetare ihop.

Under den tid som arbetet pågick var det sju översvämningar. När vi trodde det var klart, visade det sig att golv var fel lagda, rör med fel vinkling hittades, ett tak föll ner, tre stora altaner var felgjorda och läckte in i huset. Ännu tio år efter detta jobbar huset med renoveringar av illa utförda arbeten.

Det finns säkert en del förnuft som gått förlorat i det ”överjästa fackliga medvetandet”, som Hanne Kjöller kallar det. Men alternativet?

De utländska arbetarna fick leva ungefär som på artonhundratalet, saknade tillräcklig sanitär grundnivå och reglerad arbetstid. Pressades ofta att göra saker de inte kunde. Jag ringde till byggfacket. De kände till problematiken, men kunde inget göra. Varför, frågade jag, för att ingen av dessa arbetare är ansluten till Byggnads? Ja. Men också därför att de entreprenörer som anställt dem inte var medlemmar i Sveriges Byggbransch. Det fanns ingen juridiskt fungerande motpart att ta diskussionen med.

Det finns ”oortodoxa lösningar” som funkar, och de finns andra som innebär åratal av kaos. I det här huset gjorde entreprenörerna sig feta på arbetare som fria från ”tjafset från LO” kunde hugga i med lite vadsomhelst, och få lite vadsomhelst i lön. Den erfarenheten tar jag med mig till stöd för fackliga rättigheter, trygghet, regler, arbetarskydd, allt det som Byggnads står för. De har, och vill ha mer, solidaritet även med utländska arbetare, och deras rättigheter, och inte – som Hanne Kjöller tror - konkurrera surt om ”hantverkskunnighet”. Fackets överblick behövs, inte fackets fientlighet. Däremot har alla något att vinna på att den och de som bygger vet vad de gör, vad de har för kontrakt, och vilket århundrade vi lever i. Artonhundratalet – not.

Länk till Hanne Kjöllers krönika  


PS: För övrigt fick jag själv ett nytt kylskåp i höstas. Det baxades in av en svensk och en utländsk arbetare. Det drogs över min heltäckande hallmatta, relativt ny sådan, som sen blev bubblig och bucklig på flera ställen. Ska jag blanda in LO och hela världen i detta, vad tycker ni?

De på bilden har inget med mig att göra, inte heller med Hanne Kjöller.

Konstiga grejer

Idag var staden som en comic strip. Jag hamnade i små klungor av människor som verkade ha centrifugerats ut från något centrum, åt alla håll, och nu var lite förvirrade.
En dam med en gammaldags hatt tittade ganska frågande på mig vid busshållplatsen. Som om jag inte skulle gilla hennes hatt. Jag - som bara gillar knasiga hattar. En ung flicka på femton gick förbi så snabbt och spikrakt som om hon varit tecknad. Hennes kappa var konformad. Med sig drog hon en hund klädd i fodrad rock. Den var korvformad. En tax. En pojke i sextonårsåldern pratade oupphörligt om vad man skulle äta för att träna. Hans två kompisar blev ganska överkörda.

En man steg på bussen före mig och såg ut att ha kommit direkt från Oklahoma. Han hade den sortens vitmjölkiga aningen fräkniga hud och lätt rosa hår som förekommer där. Samt för tunna kläder.
När jag skulle korsa gatan gick jag rätt emot en kvinna vars bestämda steg ackompanjerades av en näsa och en mun som såg ut att vara skurna i plåt. En annan kvinna klackade målmedvetet iväg mot S:t Eriksplan, förmodligen utan att veta var denna målmedvetenhet skulle ta henne. Ty så brukar det vara.

Jag besökte en bank. Den unge mannen på banken var normal. Han var charmerande. Jag var charmerande. Väl ute på Odenplan hasade vi lite äldre från det ena gruskornet till det andra för att få fäste i ishalkan. Alla blev därför mycket bestämda i sina åtaganden på gatorna. Några kloka hade stavar med sig. Andra hade broddar. Jag blev rekommenderad broddar av en dam som alls inte ville klaga. Man vill ju inte klaga på vädret en sån här dag, sa hon. I övermorgon då, tänkte jag. Och igår, när jag med nöd och näppe hasade iväg för att handla och svor hela vägen över moderaterna som styr den här stan, som inte grusar åt oss som går här, men anser att vi ska subventionera de rikas verandor i Danderyd. Det var när jag diskuterade detta vid ett övergångsställe med en annan dam som jag fick rådet om broddar. Javisst, folk ska köpa broddar och de rika ska ha en del av vår skatt till sina renoveringar. Men ploga och sanda min gata, för helvete. Sen kan vi snacka broddar. Eller så här - ni kan ta broddarna, vi slipper betala för era verandor. Okej?

Tillbaka till idag: Det var sol. Alltså inte den där lilla tofsen gult bakom ett blekt dis som vi vant oss vid, utan en klotrund sol, en alldeles perfekt sol. Den gamla höstvassen lyste ljust orange. Snön låg under träden och isen låg i viken. Och vid nästa busshållplats denna dag mötte jag Med Reventberg. Äntligen en mänska. Inga konstigheter där. Hon är från Göteborg.

Fuck November

Kommer ut på gatan och fryser till. Löven är fallna och redan bruna. Grått ljus rinner mellan husen och sprider en känsla av förstelning. Jag drar på mig kapuschongen och börjar gå. För det är ju så man gör, man kommer igenom det. Det ena och det andra. En vägg av kyla, ett ljus som slocknar, månen i nedan, stora säckar med renoveringsmaterial från banklånekundernas konstanta ombyggnationer.

Gatan är numera inte bara allmän plats utan till stora delar ockuperad av renoverings- och-avfalls-säckar. Sverige är så klimatmedvetet. Sure. Men inte så länge folk utan känsla för realiteter kan låna hur mycket pengar som helst till nollränta, och producera avfall. De lever - som Horace Engdahl sa - över sina tillgångar.
Somliga av dem sysslar med att göra pengar av pengar. En helt improduktiv verksamhet som inte ger någonting ifrån sig till samhället, bara sätter nollor efter nollor, och det är ju signifikativt. Det var den sorten som var skyldig till börskraschen 2008. Men fortfarande tror folk att girighet är fint. Nästan. Lille Johan Nordberg deklarerar om igen att det är en bra drivkraft. Okej - well - om de åtminstone gör någonting. Skidor eller musikalbum, barnvagnar eller sportskor, okej. Men alla de här som sitter vid sina datorer och flyttar pengar åt sig själva och andra. Så fjuttigt.

En väninna berättade om sitt barnbarn: Han säger att de sämsta alltid vinner. Ja, för att det är enklare att dra ner nivån, än att höja den. Enklare att förstöra ett hus man köpt billigt av staten, än att sköta sina uppdrag ansvarsfullt. Enklare att söndra en familj och ta vad man kommer över, än att vara inställd på generositet och sammanhållning. Enklare att vara girig och hagalen än att dela med andra. Enklare att söndra och härska än att vilja det goda.

Så får samhället de ledare det förtjänar: Donald Trump skrider fram som en omedveten korkad ståuppare för hagalenskapen. Jimmie Åkesson och hans enfaldiga kumpaner fortsätter att hata allt osvenskt. Beviset för deras ohyggliga inskränkthet är att de nu också vill få ut "främmande ord" ur svenska språket. Komplexen rider på en våg av dumhet och liknar samma komplex av grav narcissistisk karaktär som Anders Breivik var full av.

Så: Fuck you fixartyper och lögnare. Trump är en gås, men en farlig gås. Och det obehagliga manipulerandet kring valet i USA är bara alltför likt det manipulerande som blivit en vanesak överallt; i företag, bland börsfixare, i bostadsbranschen och nu även i vårdbranschen, skolor och förskolor. Den nya "människan" föredrar att ha saker upp i röven i stället för att bry sig om helheten. Skatter är för andra. Själva bara roffar de. Och nu har de fått sin ynkliga idol: Donald Trump. Fuck november.



En länk till the Guardian. Om varför fattiga vita röstar på Trump.

När Snålheten gifter sig med Girigheten

Hörde idag en känd svensk författare tala i radio om sin snålhet. Det kan tyckas modigt. Men exemplen han gav var så fjuttiga att man häpnar. Han retar sig på folk som säger "vi delar notan jämnt". Han retar sig på folk som inte har bil och körkort, men gärna ber en vän om hjälp ifall de behöver flytta en möbel. Big deal, baby. Exemplen på hans egen snålhet var inte hälften så obehagliga som hans dömande ton mot "sköna typer" som inte funkar lika gnet-ekonomiskt som han själv. Okej, om karln var fattig. Men han har det bra ställt.

Jag råkar veta att samma mänska har en en fru, som sitter och glanar efter att få ärva ett hus på Gotland, som hon inte har någon annan förbindelse med än att hennes pappa bodde där ett tag med den nya hustrun som ägde huset. Hon vill alltså vara med och ärva ett hus som hennes pappa bebott tämligen gratis under en tid.

Något liknande har jag hört om från en vän: En ingift som alltid bott gratis i familjens sommarhus, som sommar efter sommar brukat allting utan utgifter, tar bra betalt när ett tak ska renoveras över det rum där hans dotter bott i alla år. Han tar betalt - för han är skild. Att han och hans dotter bott 25 år på detta ställe bekommer honom inte. Han gick länge in och ut i huset utan att betala en krona. Inte heller hans nu vuxna dotter betalar ett öre, trots god inkomst. Hennes mamma är det som år ut och år in bekostar dessa gnetar. En annan släkting har betalat 60.000 i hyra, på ett hus som aldrig delats lika.

Tre exempel på när snålheten gifter sig med girigheten. Och jag har alls inget emot att nämna ett till. En familj som gick runt hos sin döende far och sneglade på lådor och papper, försäkringar och arv. Som mitt uppe i hans sista tid tog ifrån hans tidigare fru, allt vad de kunde komma över. De var inte heller fattiga. De var giriga och snåla. Möjligen kan man återigen börja snacka om något i barndomen, något analt, eller brist på amning. En osäkerhet som alltid vill ha mer. Men - va fan - alla har haft en barndom, och alla beter sig inte som skit.

Min mormor brukade säga att det är de fattiga som är generösa mot de fattiga. Kan så vara. Det skulle inte förvåna mig om människor som själva erfarit vad det är att voja sig för pengar, kan vara mer generösa mot den romska kvinnan vid affären, än de som trippar förbi i minkpäls.

Ingen av oss vill ständigt ge. Man måste också få. Det är självklart. Men att vissa människor inte bara är snåla, utan dessutom vill suga ut det som inte tillkommer dem, är rätt avskyvärt.
Småsnåla kan däremot alla vara. Om jag ger romerna femti spänn i veckan, så ger jag inte en tjuga till. Om jag har magert i min egen kassa så köper jag inte en flaska whisky till födelsedagsbarnet utan en bukett pioner. Om jag spar till en resa kan jag va snål även mot mig själv, ingen  dyr dunjacka i vinter heller. Men det där är småskit, jämfört med folk som vid arvstvister förstör släktband och släktkärlek. Var börjar skiten? Inte sällan med en ingift krake, som vill ha mer. Ibland med en förälder som har lika uppenbara kontrollproblem som författaren ovan. Gnet on!

                                          

 

Nästa vecka går Söndagens Predikan igång på Högmodet. Om vi orkar, Acedia.

Hjälp: Dator med dålig prestanda

Vänner, läsare, ingenjörer, IT-killar, kollaboratörer, meditatörer, vintersportare, orienterare, vinkännare, multimediakonstnärer, tekniker (inte minst): VAD GÖR MAN när man ideligen får upp budskapet "Din dators prestanda är dålig" ???

Jag får upp det flera gånger om dagen och vågar inte klicka på någonting. Har försökt rensa datorn på onödigt material och gamla cookies. Och enligt datorns egen uppgift har jag gott om utrymme kvar. Så vad är problemet?

Svara den som kan! Inte den som gissar. Hej!

(Bild: Salvador Dali)

De dåliga förslagens månad

Det ramlar in reklam i kuvert eller utan. Mäklarbyrån Mackel&Fix vill påminna om att lägenheter i "ditt hus är mycket eftertraktade". Inte säker på att de skulle säga det om de kom in här. Dessutom är det inte mitt hus. Men väldigt eftertraktat ändå. Av mig och några goda grannar. Vi bor vid en gård med höga träd och fem minuter till Stockholms vackraste naturskyddsområde. Mackel&Fix kan dra. Liksom deras konkurrent Honest&Rotten. Ja, jag är lite trött på mäklare, av helt privata skäl, de drar i folks sinnelag. Försäljartankarna gnisslar i folks hjärnor och huset bombarderas av oförsiktiga okunniga renoveringar. Tjatar jag? Det är inget mot vad mäklarna tjatar.

Jag får också fina kuvert med reklam för Viasat sportkanal som jag absolut borde ha nu inför Sotji-OS. Ja ja. Skidor och snor och vinnarskallar. Deeply moving. Och så alla dessa Linkedin som vill linka på. Zzzzzz-zzz. Ibland ett par trägna gallerister som fortfarande tror att jag gillar vernissager, och någon museimänska som inte fattat att jag är färdig med pressmöten, men det är ju bara gulligt. Och så ramlar det in mail efter mail om att jag har sista chansen att få en extra lott om jag går med i Postkodlotteriet NU. Så där håller de på en och en halv månad. Men bästa Postkodare, det finns enklare sätt att ge bort sina pengar. Med mindre spill. Betala en gång i månaden till Läkare utan gränser. Eller skänk 100-1000 för att hjälpa Fillippinerna. Det är inget dåligt förslag. Igår sa förresten Bill Gates att ni/vi som ger något av det ni/vi inte har överflöd av är större givare än han själv, som inte behöver avstå något. Bill Gates är en bra karl. Oansett miljarderna, eller just därför att han ger bort så pass många av dem. En förebild för miljardärer. Man vill ju gärna avsluta på en bonne nôte - marxistiskt korrekt eller ej.

--------------------------------------------------------------------------------

PS: Och den som vill ha något mer kunskapsorienterat av värde hänvisar jag till Torsten Kälvemarks blogg och hans text om Ukraina idag.

Och från en av mina mer respekterade gallerister fick jag invitation till den här utställningen. Galleri Olsson: Pågår till 2/2. Onsd-torsd-Fred öppet till 17, Lörd-sönd till 16. Åsa Larssons måleri  är värt ett besök. Såg det förra gången på Thielska, och då var det mer av lyrisk skogs-förfining. Nu har det surrealistiska stillebenet tagit plats, långsamt och detaljfixerat. Återkommer om det här - rätt skoj förslaget.

Drunkna i pengar

Jag vet inte riktigt hur väl den här artikeln av George Monbiot går att överföra på svenska förhållanden, men troligen på de flesta europeiska länder med temporära översvämningar. Han berättar med glasklart ursinne om den engelska regeringspolitik som med hjälp av skattepengar och fonder bedriver en ingenjörsmässig förändring av landskap och floder.

2007 var det år då England upplevde översvämningar av närmast tropisk art, med åtföljande förstörelse av hus och egendom. Monbiots argument är att översvämningar av det här slaget, som blivit mer frekventa under senare år, är en direkt följd av urusel miljöpolitik: Ett bidragssytem till lantägare som enbart prioriterar öppen betesmark och underminerar varje försök att i stället få plantera träd och buskage. Träd, som enligt nyare forskning, har en förmåga att suga upp nederbörd med 67 gånger större effektivitet än gräsmarker och beteshagar.

Men regeringens jordbruksstöd är så utformat att det bara kan hamna hos dem som inte har "onödig" växtlighet på sina marker. Inga vattensugande småskogar, inga lövträd runt ängarna. Bara ett litet gäng framsynta typer har sett till att skapa detta, på experimentella gårdar, och därmed befrämjat vattnets kanalisering ner i djupare jordlager.

Men jordbruksstödet går fortsatt till de som plöjer upp varenda bit jord, på kullar och i sluttande terräng. Samtidigt som politiken har varit att räta ut och fixera floderna med vallar och med utplåning av meanderslingor. Det är som en parodi på teknikens rädsla för naturen, och får som följd att den förvirrade naturen; i det här fallet floden, blir än mer fartig i sitt lopp, och har ännu färre hinder på sin väg. Tänk er meandern som naturens egen rytmisering av en rusande vattenmassa, ett lätt silande av lera och sten. Och tänk er - som Monbiot säger - att man prioriterat strukturer som befrämjar vattnets störtande in mot hus, med höga försäkringspremier och stor skattebelastning i upprensningsområden, som följd.

Och, som en liten femetta, naturligtvis får lantegendomar med årliga ripjakter, utmärkt mycket stöd av engelska skattebetalare. Det är ju alltid lika ljuvligt att se personager ur Downton Abbey stå i stövlar och skjuta med gevär. När jag läser detta minns jag den gode Nils von Dardel, på fågeljakt med en högvälboren herre som fastnade i vassen och hojtade till de andra om hjälp. "Men skjut honom - så slipper han plågas", var Dardels kommentar.

Läs Monbiot. Här finns åtminstone en koppling till svensk "naturvård": Det gäller skogarna och skogens penningstyrda artspecialisering, som bevisligen varit en urbota dum grej när stormarna vräker in över pinniga furor.

(Inlägget öppnar för diskussion med Anna, den enda jag vet som forskar på lanthushållning. Och här en möjligen kontroversiell artikel från Sveriges Småbrukare. Här: Monbiots artikel från The Guardian. Länkar nu i efterhand till Annas artikel/inlägg om jordbruksstöd).

Gloucester 2007. På fotot syns tydligt att Gloucester Cathedral ligger mitt i en meanderögla.

Amazonfloden

Blogger tvångsannonserar

Kära bloggvänner - på Blogger. Vad är det som händer? Får ni också dessa vedervärdiga reklamsidor i er bloggrulle? Alltså den som innehåller ens mest lästa "vänner", innehåller nu meningslös information om Payday Loans to Repair Your Credit, How to Use The Internet to Lower Your Car-financing. Get Immediate Cash Easily. Och så vidare.

Till det måste jag bara svara. Har inga cred-problem. Har ingen bil vilket löser oerhört många problem, i alla fall fler än det skapar. Vill inte ha Immediate Cash Easily. Och vill absolut inte bli tilltalad med versaler i banala kommersiella angelägenheter. Annonser är inte Barockpoesi. Tack för mig. Och berätta gärna - ni som sett detsamma - hur man blir av med skiten. Medan jag går på Brahmskonsert.

Problemlösning, trassel och sånt

Allt om min hjärna: Den löser gärna problem, lika villigt som mitt hjärta. Men helst bara ett par i taget. Till exempel: När man skriver på ett större manus kommer momentet då man om Gud är med en, eller Mefisto, börjar se en möjlig struktur. Man har jobbat i åratal med Mnemosyne, minnet, och med Mimesis, återskapandet av bilder, dialoger, platser, stämningar. Sen ska man alltså upp med allt detta hö på ett par hässjor. Det finns olika sätt, det vet väl alla.  Kapitel, delar, rytmiseringar, pauser. Med mera.

Det är intressant. Men mindre bra är väl att folk som håller på så här som jag, använder upp sin mentala energi till sitt arbete (jag hatar ordet projekt, det passar bara entreprenörer), och inte har så mycket ork för andra sorters problem. Som ska lösas. Som att flytta. Som att köpa en ny säng. Som att rensa bort möbler. Som att lösa fnurror på trådar. Trådar som fnurrat sig på gamla nät som man inte ens lagt i själv. Tror man i alla fall.

Ni som har några kustnära erfarenheter vet hur det är att trassla sig igenom ett nät med ett par abborrar och resten mört och tångruskor. Det är ett himla jobb. Kräver tålamod. Så är det också att rensa i ett stort skrivet material. Eller - ibland - att trassla ut en relation där en snorgärs har trasslat in sig.
Så att. Vad var det nu jag skulle säga med det här. Hav tålamod. Ni som trasslar och ni som anser att det är jag som är tångruskan. Dagen kommer då våra nät äro utrasslade.
Men jag orkar faktiskt bara bry mig om två grejer just nu. Formen. Och de ointrasslade människorna.


PS: Såg ni vad fint det blev med de tre M:en: Mefisto, Mnemosyne, Mimesis. Fattas bara: Medmänsklighet och Metamorfoser så blir allt bra. 

Samhället - en förhandsgranskning?

Jag sitter och ströbloggar lite. Svarar på kul grejer, kommentarer och sånt. Och så kommer jag till förhandsgranskningen, aka rullstolen.

Den är som ett förhör. Ser lilla damen vad det står? Jag kisar: C, sen M, nej, litet m, sen Q eller vad fanken är det ett O ändå? Sen l, fast kanske ett stort I. Och sen, snälla kommendanten glömde jag ju: 337, nej fan, 331. Får jag göra om 'et?
- Ok. En gång.
- Men jag behöver två.
- Så här på övertid?
- Min tid är också dyrbar.
- Tänka sig.
- Jag vet. Cogito ergo sum. Men jeg er en føler.
Kommendanten kommer bort sig, han kan varken latin eller danska. Bara engelska. Som i 469 gotohl. Jag skriver in det och är räddad för den här gången.

Undrar om inte det här är Samhället i ett nötskal. Man följer nån j-a kod som nån lagt ut. Nån okänd jävel som retas med en på andra sidan systemet. Gillrar fällor. Dålig engelska. Kollar hur skärpt man är. GoTHll. De flexibla fattar genast. Unga och hungriga. For whatever. Back in USSR. 637. Mer koder, fler kryptogram, brandväggar, hackers, nätpyramider. Krimi och CIA är kodknäckarligor.

Följande brott utövas dock utan någon som helst förhandsgranskning på robotar:
Stöld ur Skolsystemet: Cirka 18 miljarder
Stöld ur sjukhusbudgetar: Cirka 38 miljarder + skattebrott.
Stöld ur det allmänna bostadsbeståndet: Cirka 180 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Vattenfall, Fortum, Volvo, Stora Enso: Cirka 49 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Försäkringskassan: Cirka 3 miljarder.

Men visst ja, hoppsan; det sista exemplet fastnade visst i förhandsgranskningen. De med käpp och rullstol kom - aj,aj - inte förbi rullstolen. Kunde inget vidare hävda sig i den Nya Fina Samhällskriminaliteten. Men hej alla fiffiga Styrelser: ta en champagne-och-massage-resa till, avdragsgillt, bränn inte ut er! 1)

------------------

1)
Under en tolvårsperiod har 33% fler unga kvinnor drabbats av stroke. Hjärtsvikt ökar i yngre åldrar mest bland män.
Fram för utbrändheten av vissa till förmån för andra. Ni vet vilka! Men jag är f-fan inte kommunist för det ; ) GtHL. Fug Yrslf. PUSS.

Se även Samhället som skattkista - ett av de mest lästa inläggen. Och så här skriver ETC: en annan vinkel på samma sak:
"Det finns pengar och det finns andras pengar. Det brukar borgare använda som argument när de vill att människor som mår dåligt och är sjuka ska få lägre ersättning eller när en bygd kräver att en vårdcentral ska räddas eller att en liten skola får stöd.
”Det är lätt att kräva när andra ska betala.”
Men de stora bidragsberoende verksamheterna på jorden är faktiskt inte vanliga medborgare, det är de stora bolagens ägare som aldrig skulle kunna driva sina verksamheter om inte alla vi andra stod som garant för finanssammanbrott, kärnkraftshaverier eller bara helt vanlig förstörelse i form av varsel och arbetslöshet."
Läs hela Johan Ehrenbergs artikel Vad får man för 836 miljarder?

Aldrig får man va ifred och kulturella koder

Det finns en badplats som jag går till år ut och år in. Den är helt oregistrerad, saknar både folk och bajamajor, och är ganska lik vilken klippa som helst vid en sjö eller vid havet. Jag har simmat där med min man, med vänner, med en käresta, och väldigt ofta själv.

Igår var det redan ljuvligt med simtur och sol och frid alldeles i utkanten av stan. Idag ännu ljuvligare värme i vattnet. En tryckande sol lugnade ner sig framåt femsnåret.
Men icke så mannen som tryckte bakom träden.

Alltså, help, kan man inte få vara ifred ens som gråhårig, totalt ointresserad och pysslandes med sin lilla baddräkt med stort sjå innanför badlakanet? Jag blir bara så trött!
Nu är jag inte den som skriver elaka epitet för jämnan om män, men jag kan förstå varför andra gör det, som haft lite otur med den nakna apan. Jag har för det mesta haft goda män omkring mig, men de som står i en buske kan man liksom inte välja, eller välja bort. Annat än genom att klä på sig och gå hem.

Det är alltså det som irriterar mig. Frågan om Kvinnofrid. Och nu råkar det vara så att de två - med tre års mellanrum - mest klistriga typerna vid denna badklippa varit invandrare. Något man kanske knappt får säga. Men så är det.
Man sitter alltså inför en vacker kväll vid ett nästan blankt vatten och med frid i sinnet. Och så vänder man sig och ser hur han i shorts en bit bort står och glanar med en handduk framför det som ingen just då har bett om.

Man låtsas som det regnar. Man simmar ut och bort åt ett annat håll, simmar tillbaka, tar det extremt lugnt, tittar upp, och där står han igen. Inte precis inpå en, men alltför nära.
Det är som om man saknar det familjära skyddet som varenda kvinna runt Medelhavet har, och så sitter man där med sin svenska emancipation och förmodade frigjordhet och blir föremål för en idiot som inte kan tänka sig något annat än att en kvinna  som så käckt badar ensam säkert är käck på många andra vis. Suck!

De kulturella koderna har visserligen inte hindrat svenska män från att springa på mig i parken, de har gjort mig exakt lika irriterad, men de brukar gå att mota bort med attityd. Medan många män från sydligare regioner är hopplöst fast i föreställningen om att en ensam kvinna måste vara halv. Utan dem. De liksom bara väntar och väntar och väntar, och går inte att bli av med.

Undrar om de lär ut kulturella koder om Kvinnofrid på Sfi? Om inte borde de börja imorgon!
Grundkurs: Om en kvinna vänder ryggen till och visar sig komplett ointresserad så ÄR hon komplett ointresserad. Respekt!