Ibland stod
min mamma i fönstret och tittade ner på några arbetare som bytte spårvagnsräls.
- Tror
minsann de maskar, sa hon.
Förmodligen en attityd hon snappat upp hos sin borgerliga väninna. Jag visste
alltså redan som femåring att inte bankmän, inte lärare, inte tanten i parfymaffären,
nej, just bara arbetare ”maskade”.
Precis den kälkborgerliga
synen på svenska arbetare ligger som grus i dojan i Hanne Kjöllers artikel i Expressen för några dagar sen. Hon
har anekdoter att berätta; och ett
exempel på svenska flyttjobbares värdelöshet. Mot dem ställer hon andra
exempel, arbetare från andra länder, vars hela attityd är så lösningsorienterad
och rask.
Javisst,
gärna fri och duglig arbetskraft från alla länder. Jag är enig. Men sen kommer
vi till Kjöllers käpphäst: Att svenska arbetare är bortskämda av facket. Utländska arbetare
är – underförstått – så bra just för att de slipper tjafset om arbetares
rättigheter, som LO står för.
När en
krönikör tillåter sig en så anekdotisk samhällsbeskrivning, och ser facket som
det ondas rot, vill jag kontra med en annan berättelse. I elva år bodde jag i
ett renoveringshus. Tre olika entreprenörer och deras utländska rörmokare,
snickare, takläggare, m.fl. rotade runt i huset. Grupper och arbetslag jobbade
långt fram på kvällen, sov i små utrymmen i huset, vind, källare utan fönster, sex eller fem
arbetare ihop.
Under den
tid som arbetet pågick var det sju översvämningar. När vi
trodde det var klart, visade det sig
att golv var fel lagda, rör med fel vinkling hittades, ett tak föll ner,
tre
stora altaner var felgjorda och läckte in i huset. Ännu tio år efter
detta jobbar huset med renoveringar av illa utförda arbeten.
Det finns
säkert en del förnuft som gått förlorat i det ”överjästa fackliga medvetandet”,
som Hanne Kjöller kallar det. Men alternativet?
De utländska
arbetarna fick leva ungefär som på artonhundratalet, saknade tillräcklig
sanitär grundnivå och reglerad arbetstid. Pressades ofta att göra saker de inte
kunde. Jag ringde till byggfacket. De kände till problematiken, men kunde inget
göra. Varför, frågade jag, för att ingen av dessa arbetare är ansluten till Byggnads? Ja.
Men också därför att de entreprenörer som anställt dem inte var medlemmar i
Sveriges Byggbransch. Det fanns ingen juridiskt fungerande motpart att ta
diskussionen med.
Det
finns
”oortodoxa lösningar” som funkar, och de finns andra som innebär åratal
av kaos.
I det här huset gjorde entreprenörerna sig feta på arbetare som fria från
”tjafset
från LO” kunde hugga i med lite vadsomhelst, och få lite vadsomhelst i
lön. Den
erfarenheten tar jag med mig till stöd för fackliga rättigheter,
trygghet, regler, arbetarskydd, allt det som Byggnads står för. De har, och vill ha mer,
solidaritet
även med utländska arbetare, och deras rättigheter, och inte – som Hanne
Kjöller tror
- konkurrera surt om ”hantverkskunnighet”. Fackets överblick behövs, inte
fackets
fientlighet. Däremot har alla något att vinna på att den och de som
bygger vet
vad de gör, vad de har för kontrakt, och vilket århundrade vi lever i.
Artonhundratalet – not.
Länk till Hanne Kjöllers krönika
PS: För övrigt fick jag själv ett nytt kylskåp i höstas. Det baxades in av en svensk och en utländsk arbetare. Det drogs över min heltäckande hallmatta, relativt ny sådan, som sen blev bubblig och bucklig på flera ställen. Ska jag blanda in LO och hela världen i detta, vad tycker ni?
Länk till Hanne Kjöllers krönika
PS: För övrigt fick jag själv ett nytt kylskåp i höstas. Det baxades in av en svensk och en utländsk arbetare. Det drogs över min heltäckande hallmatta, relativt ny sådan, som sen blev bubblig och bucklig på flera ställen. Ska jag blanda in LO och hela världen i detta, vad tycker ni?
De på bilden har inget med mig att göra, inte heller med Hanne Kjöller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar