16 år, ut i livet, inte en susning av hemlängtan. Jag bara gäs-ade, med människor från alla delar av Sverige, alla samhällsklasser, alla dialekter. Anders med rostrött hår och bred värmländska, som jag spelade teater med. Karin med göteborgska, och lös humor, Peo med dalmål, jag själv med en stockholmska som blev föremål för härmning. Själv tog jag till mig värmländskan och kom hem och pratade på mål. Fick nya vänner, i Karlstad, Kristinehamn, Mariestad.
Men framförallt, vilken go. Jag sjöng i kör, gjorde batik, vävde, höll föredrag om nya franska romanen, spelade titelrollen i Antigone, Lysistrate, Johanna från slakthusen. Regisserad av den ständigt närvarande och intelligenta Essie Sahlin, rektorskan. Vidare; vi dansade svenska lekdanser på lördagar, hörde Richard Nauclér spela gitarr efteråt. Han var bra, han sjöng Cornelis och Beatles. Vi hade temakvällar med fransk musik, och jag fick sjunga Sjöbergs Lilla Paris. Om sommaren kyssar nere i ravinen där ingen såg, om vintern smög man sig in på pojkhemmet eller tvärtom.
Läste, lärde känna Värmland, sångerna, diktarna, Geijer, Fröding, Selma Lagerlöf. Om sommaren var det också akademikerkurser med föreläsare från litteraturvetenskap och fysik. Kvantfysik nådde mitt öra, tillsammans med den förste äldre man jag blev attraherad av. Men där fanns också den varme och koleriske Ingvar Sahlin. Med lockigt hår över pannan och en "ädel" profil. Det var en riktig rektor. Och något av en före detta kavaljer hos Majorskan. Han invigde mig i klassisk musik, i Bach på orgel, i körsången. Vi gjorde turnéer i de näraliggande landskapen och spelade in en skiva med Geijerskolans kör. Vi sjöng "Dido och Aeneas" och "Wachet auf", kanske den mäktigaste kollektiva gemenskap jag deltagit i.
Mindes den gode mannen idag, på orgelkonsert i min närmsta kyrka. Där spelades ungefär det som Ingvar Sahlin bjöd på vid orgeln, kväll efter kväll.
Här har jag mina svenska rötter: I gemenskap med människor långt utöver all kotterism, i musikens bländande generositet, och kulturens alla roliga och allvarsamma grejer. Samt i den nit man höll igång med, från morgon till kväll. Entusiasm. Och ofta en sen pasta.
Ladies and Gentlemen, I offer you: Wachet auf!
Och här finns den mäktiga körkantaten med Amsterdams Barockorkester och kör.
Bilder: Flickornas studenthem på den tiden. Utsikt över Klarälven och skogar.
Fina minnen, fin läsning en kall måndag.
SvaraRaderaTack Frida, roligt att du hittade hit.
SvaraRaderaJag har också hittat till din blogg, och märkt hur bra du skriver.
Spenderade en eftermiddag med att bläddra bakåt i din blogg. Är förvånad över hur mycket du lyckas variera teman och ämnen.
RaderaOch tack, vad glad jag blir. Har du några tips till en ovan bloggare?
Det var vänligt sagt.
RaderaTips, tja, var inte rädd för att variera kan jag säga då. Det finns liksom två val här: Antingen "profilerar" man sig väldigt envetet på Blogger eller Twitter som "poet" som hanterar poetfrågor, eller "politiskt engagerad" eller skogsmulle, eller bakfreak ; ) Men jag tror det finns ett läge där man helt enkelt roar sig med att skriva, ibland med ambitionen att förklara någonting, annars kanske bara spegla något allmänmänskligt eller soiclat-politiskt-konstnärligt material, som man har p gr a erfarenhet och intresse. Självklaraheter?
Har man karriäristiska ambitioner med en blogg blir den ofta lite stelfrusen, eller alltför egocentrisk, är min erfarenhet.
Ha det!
Tack. Och jag förstår. Jag blev lättad när jag insåg att jag kunde skapa min egen plats där alla texter emellan det poetiska/akademiska/personliga kunde få plats. Får väl fortsätta så, och hålla prestationsångesten stången!
RaderaHa det bra du med.
Du behöver inte ha nån prestationsångest. Jag lovar. Du kan.
RaderaTänk om svensk skola kom i närheten av det du skriver om. Hoppas Björklund hittar hit.
SvaraRaderaJa, så där tänkte jag också. Att jag skulle skriva något mer samlat om just betydelsen av folkhögskolorna. Nu går det (ännu) ingen nöd på Geijerskolan, de har fullt upp.
SvaraRaderaOch så fjärran från Lundsbergs pennalister, så att det fanns inte på kartan. Finns inte.
Låter helt fantastiskt. Kan väl knappast finnas en bättre plats än Ransäter och alla litterära platser och figurer runtomkring om man vill studera humaniora och musik.
SvaraRaderaGustaf; ja, det var både vackert,engagerat, romantiskt och roligt (är inte värmlänningar kända för sin vardagshumor?) Det finns ju fler såna här ställen så klart. Från Skåne till Lappland. Men jag tror den här skolan var idealisk för mig. Just då.
RaderaHola i Östergötland har författarskola, not to mention the numera rikskända Biskops Arnö.
Men på Geijerskolan startade både Gustaf Sjöqvist och Jörgen Ingmann, gitarristen. Det var de som valde musiklinjen. En sådan finns visst också på Iggesund, som annars är socialdemokratiskt profilerad. Och min syrra, som sen kom in på Scenskolan, gick på teaterfolkhögskola i Oskarshamn.
Det här låter enormt, enormt fantastiskt. Tänk att ha varit med om. Jag funderade en aning på folkhögskola någon gång i min ungdom. Men min väg var liksom den raka rätt enkelriktade mycket rationella. (Jag visste ju vad jag ville. Som tur var tog jag mig i hampan och gjorde en avstickare innan jag hade kört in på rangerbangården för gott. Fast hade jag hamnat där hade jag kanske kunnat rädda mig ut med hjälp av folkhögskola).
SvaraRaderaDär jag gick på lantbruksskola fanns det också folkhögsskola. Där gick vi på filmklubb för att inte bli alldeles fyrkantiga i huvudet.
Men Ransäter. Jag kan inte tänka mig bättre friår än ett tillbringat i den miljön, med kultur. Utsikt, rymd och ljus men med civilisationen inom räckhåll.
Vad vore svensk kultur utan Värmland?
Jaa du. Det var verkligen så där okomplicerat roligt, givande och dessutom med full disciplin på alla uppgifter. Som inte alls kändes som disciplin eftersom jag tycket allt jag/vi gjorde var kul.
SvaraRaderaSKOLA. Kära skola, Så här kan det vara.
Sen var det ju inte så tråkigt att lä'sa latin heller på Gymnasiet och senare Univ med olukrativa humämnen.
Men bara den här skolan hade allt på en gång, kropp och själ, litteratur, drama, musik, naiva danslekar, antar att vi åkte skidor också på längden, men det är det enda jag glömt. Typiskt.
Men det är märkligt - och ähum "sedelärande" - hur vissa människor lever kvar i ens inre hela livet. De är de sk förebilderna. Låt alla ungar få dem!
Hej, och allt gott i advent!