Allt om min vecka

Ni tror ni vill veta allt om min vecka? Det vill ni inte. Jag har inte lanserat något nytt litet kulturellt begrepp, jag har inte ens köpt en ny sjal, eller deltagit i någon väsentlig diskussion om Marx eller Vinster i välfärden. Bara varit en vända på Twitter, men lagt ned, på grund av distraktionen.

Jag har alldeles för mig själv påbörjat en serie av skeptiska resonemang där jag frivilligt utnämner kulturarbetare till en av de mer intoleranta grupperna i samhället. Inkluderar en scrutiny of myself & friends. Och mycket mer scrutiny av en massa andra grupperingar som tjatar i långa banor på nätet. Ord som genustaliban, alarmist, narcissist, jättebebis, mm, flimrar förbi i ständig tävlan om vem som är sämst.

Jag bara sköter om mig en smula. God mat. Träning, tandläkare, promenader och sånt urtråkigt. Tandläkaren i sig är inte tråkig. Jag tror han är den bäste jag haft. Verkar vara en mensch och en god tekniker med lätt handlag. Jag har en gammaldags respekt för människor som jobbar med helt andra saker än jag själv. Eller kommer ur en mycket annorlunda uppväxt: Som fransk-algeriska Nina Bouraoui. Läser hennes "Enstörig". En bok jag orkar med trots att ordet jag förekommer oftare än i något annat jag läst. Vackert språk, storsinta tankar. Ett icke-egocentriskt jag.

På promenad mötte jag både min käre gudson och en alldeles nyblommande röd ros. Och så har jag bestämt att träffa den gamle kollegan S. Det var så länge sen. Men vid sidan av det vill jag nog mest bara skriva. Så ostört som möjligt. Så mycket jag orkar. Och så musiken då. Sist var det Jan Sandströms Requiem. Vackraste jag hört i år. Snart blir det Bach, Mässa i G-dur. I´m a serious person. Och här bara regnar det. I morgon sol. Klart, slut.