fredag 21 december 2018

torsdag 13 december 2018

Dostojevskij, je t´aime

Läser om Dostojevskijs Idioten för första gången på jag vet inte hur många år. Och så märker jag - tyvärr - vilken otroligt mycket större romanförfattare han är än Stendahl. Om kärleken slår han inte, för han har aldrig skrivit en sån essäbok. Men romanerna! Och jag blir förvånad att se hur pass mycket senare han är född, än Stendahl, eftersom S är den som verkar mer "modern", libertinistisk och så.

Men den som är mest vild, på djupet, är ändå Dostojevskij. Och på djupet av hans kristna livssyn finns också änglar och demoner, djupt fallna och djupt förlåtna. Ingenting hos Stendahl kan gripa en så som Dostojevskijs människoporträtt (och med det sagt så vet jag att jämförelser är förhatliga).
Men se: Furst Mysjkin - denna människa om vilken det skrivits så mycket att jag knappt vill ge mig på det. Men vilket stort öde, så ryskt, så tragiskt. Samtidigt så - vad ska jag säga - gulligt. Och alla älskar honom, ingen kommer undan, och så vidare, ja, ni vet.

Men den som överraskar mig mest nu, för att jag glömt henne, är Nastasia Fillippovna: Hur Dostojevskij tecknar henne; storartad, nyckfull, stolt, med en tung och bitter människokännedom och noll förtröstan på det manliga släktet. Hon är en rebell. Men Fursten litar hon på. Han är ofarlig i sin oerhörda godhet.

Scenen där alla är samlade i Fillippovnas salong, och inväntar Rogosjin, som ska kasta 100.000 rubel för hennes fötter för att få äga henne, är ett vimmel av ryska personager, men i centrum finns de tre: Nastasia, Fursten och Rogosjin, den drulige och passionerade friaren. Han kommer med ett stort gäng mindre tjusiga vänner, salongen fylls, det blir många o och ack och viskningar. Rogosjin slänger fram sin sedelbunt, ytterligare dramatik uppstår. Kanske kommer ni ihåg?

Nastasia Fillippovna kastar det inslagna paketet med 100.000 på elden i kakelugnen. Runt henne en ring av mänsklig förvirring. Alla de småaktiga, och de är många, hänger över varandra för att se elden, kommentarerna är fyllda av både girighet och förfäran. Och så - vips - rakar Nastasia den stora, väl inslagna, rubelpacken ur elden och sticker, ännu doftande av rök, med Rogosjin.

Jag kan omöjligt återge hela scenen, men den är en av de starkaste i världslitteraturen. Och så filmisk. Dostojevskij (liksom Dickens) målar upp detaljer; miner, rörelser, allt, som med en kamera. Det jag då inte fattar är att det aldrig gjorts en riktigt stor filmatisering av Idioten. Men så hittar jag en av Kurosawa, som gått mig förbi. Men - ännu bättre - en rysk filmatisering för TV i 10 delar, i regi av Vladimir Bortko. Den borde Svt köpa in, nu när det kommer mer skattepengar i påsen. Ryck dem ur elden, visa Idioten, innan moderaterna stjäl tillbaka hela summan och ger till sina ytterst opålitliga politrucker i den samhälleliga utförsäljningsbranschen. (Alla dessa låga skitar, som Nastasia skulle säga, idag).

Vive l´art, vive Dostojevskij!

onsdag 12 december 2018

Svensk politik, idag

Ulf Kristersson & Lööf och deras skatteprivilegierade bidragstagare går in i väggen med sin RUT-slav före.




(Utlys extraval att hållas samtidigt som EU-valet. Heller Kleins recept. Mitt med.)

måndag 10 december 2018

Recension av Agneta Pleijel


Jag lade in min recension av Agneta Pleijels självbiografiska roman, del 2, "Doften av en man" på björnstrand backwater. Där kan ni som följer henne, eller inte, läsa vidare.

Senare ska jag lägga in en lång, bra intervju jag gjorde med 
henne, för många år sen. Vår avdelning av The Paris Review, non?

Och, viktigare: Här finns Agneta Pleijels artikel om migration och flyktingpolitik, från häromdagen.

fredag 7 december 2018

Roligt med Stendahl

Om kärleken är såklart och utan all filimetrig tvekan Stendahls finaste bok: Här är mannen som vet allt det där om kärleken som man behöver veta (hallå alla kulturmän, läs och begrunda: "Överdriven tillvänjning till njutning förhindrar kärlek från att uppstå") - och jag minns det som att jag kunde stryka under varje ord han skrev. Det om hur kärleken växer i de återkommande avstånden är förstås berömt; kristalliseringen, som han kallar det - när två människor går ifrån att vara obeslutsamt förälskade till att veta: Det är du.

Jag får tacka Litteraturvetenskapen att jag också läste Rött och Svart, som jag tyckte mycket om, även om den är en rätt så enkel historia om en uppkomling i 1800-talets salonger. Det jag minns mest är hur han måste klättra på en stege i natten för att nå sin älskling under taket. Sådana saker blir kvar i ens filmiska minne.

Nu läser jag, med nöje, den av andra littvetare så prisade Kartusianerklostret i Parma. Jag kom aldrig igenom den då, och tyckte absolut de överdrev romanens värde. Men nu så: Det är så roligt att vara med Stendahl: Efter en lite sömnig inledning sätter han med full fart igång sin roman. Från det lilla slottet vid Comosjön, rusar den ivrige ynglingen Fabricio ut i världen och deltar i ett krig han knappt vet var det utspelar sig. Det är slaget vid Waterloo.

Han blir helt hemmastadd med hästar, vapen, krutrök, hunger och elände och slår sig igenom allt med ferm, och man vet att Stendahl har varit med om det där. Det sitter.
Väl tillbaka i de världsliga salongerna får läsaren veta allt om palatsintriger, karriärmöjligheter för vackra unga män, mänsklig psykologi, politiskt angenäma giftermål, samt hur många kaleschhästar man bör ha för att vara riktigt i smöret. Stendahl berättar helt osentimentalt och extremt tolerant om allt vad fuskigt och fint folk har för sig, och det går med en himla rotation. Jag har roligt. Jag tror han väcker mina Gascogner-gener till liv. Samtidigt måste det sägas att denne man, född i slutet av 1700-talet, i all sin frihetlighet ändå har en stor finess när det gäller beskrivningen av det motsatta könet, och i sin känsla och respekt för kvinnan som egen person.

Något att begrunda i fängelset för somliga herrar. Och då menar jag inte bara sådana som Marquis de Sade. Han var nämligen död när Kartusianklostret kom ut. Liksom när Om kärleken kom 1822. Det var ju synd. Men även om han hade levat - så vill de inte veta - de där bestarna. De vill bara fylla sin tomhet, med kvinnor. Å andra sidan: Denna kulturman, Stendahl, tar vi till vårt hjärta, vad än flickorna säger om det.

torsdag 6 december 2018

Flickan hoppar över berg

Hon, den där unga flickan som sprang
över gråbergen, över renlaven, som
ett rådjur och lätt utan tankar, det var
somrarnas torra knaster, det var höst
det var vått och slemmigt under laven
det hoppade hon över, hon ensam

Det var kattmjuka kattblommor
små viol och tysta runor under
det var ingenting och ingenting
motståndet fanns inte under
himlarna, molnen, de hundra
drömmarnas outsläckliga dag

Det var ingen konst, det var allt
som var konst. Det var hennes
liv som rann utmed stammarna
tallarna, björkarna, eken, alen,
det var kärret och ynglen i en
kupad hand som var Guds glipa

Hur lätt, hur stark, hur vild hon
tar sig i ländernas riktning söder
och norr och i öster havet det
vida, det djupa, det sällan varma
och modern samma, stel där borta
men flickan, flickan växlade, visste

Det är nu jag ska säga att hon ännu
är en del av mig, att hon är kvar
obruten och lätt innanför skalet
av äldre kvinna med värk i knät,
i rygg, att hon är kvar med sin iver
upp över bergen, långt in i skogen

Det är nu jag ska säga att momenten
är odödliga och ja, momenten är
på grund av nåden så lätta så
strömmande rätt igenom att de
aldrig går förlorade. Det är det alltför
stela, ägda, färdiga som går förlorat

Flickan hoppar som en get i bergen
fågeln från den höga grenen svingar
som en pil rätt in i hennes öga och
igenom, ut på andra sidan med vingarna
utbredda bärande två ögon vidare
vidare, synsk, över bergmossans fält


6.12.14
work in progress

söndag 2 december 2018

Advent med Duccio

Den här målningen tänkte jag lägga in redan till allhelgona, men nu är det advent och det passar lika bra. Den är från altartavlan i Domen i Sienna. Målaren är Duccio di Buoninsegna, och den är målad mellan 1308-1311. Somligt får ta tid. Naturligtvis hade han också en massa hjälpande händer från lärlingar i verkstaden som fick jobba med mantelfall, guldglorior och skägg, men inte så mycket mer.
Duccio utvecklades ur den bysantinska konsten till ett mer personligt uttryckssätt i ansikten och uttryck, och är en föregångare till ungrenässansen. Det är någonstans här som den religiösa konsten är som bäst. Om man tänker på "Det Eviga" som Tegnér sa. Men den gamle - numera möjligen föråldrade, men såna småsaker bryr vi oss inte om - konsthistorikern Gombrich, som vi läste på Konstvetenskapen, ägnar bara en rad åt Duccio, innan han forsar vidare med Giotto. Det bryr vi oss heller inte om. Idag är det Duccios dag. Och se vilka fina ansikten! Han som ser mest hippie ut är förstås Johannes Döparen.

Se även E.H. Gombrich: Konstens Historia. Och: Att klicka för förstoring är absolut nödvändigt!

lördag 24 november 2018

Elif Batuman - Idioten

Läs Elif Batumans Idioten, om ni vill ha roligt!

Utdrag ur min recension:

Jag tycker om hur hon sätter mig i kontakt med min egen ungdom; hur hon gestaltar ett specifikt ännu inte jagstabilt tillstånd, där intrycken från världen verkar strömma rätt in i en, samtidigt som man befinner sig lite lätt vid sidan av. Selin är en vänlig själ, men samtidigt ständigt lite off-side, det viktiga som händer henne glider liksom förbi, hon hinner inte greppa det, innan det är över. Det gäller både den presumptive pojkvännen, Ivan, och mer alldagliga ting, som måltider, collegefester, släktmiddagar och resor. Medan Elif Batuman excellerar i slapstickartade anekdoter och absurda iakttagelser, rinner hennes alter ego förbi som en strimma rök, knappt märkbar i sin unga, självutplånade tveksamhet.

Jag har tagit mig igenom många romaner det här året som haft ordet tragik skrivet i osynligt bläck på framsidan, det är väldigt befriande att då byta till en allvarsam komedi

Hela artikeln finns här.

onsdag 21 november 2018

Lydia Davis


Heart weeps.
Head tries to help heart.
Head tells heart how it is, again:
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.
Heart feels better, then.
But the words of head do not remain long in the ears of heart.
Heart is so new to this.
I want them back, says heart.
Head is all heart has.
Help, head. Help heart.

måndag 19 november 2018

Fenomenet Björn Ranelid

Björn Ranelid, har ni hört talas om honom? Det är allt en rolig pöjk. Igår sändes en film på TV om honom, och jag blev påmind om varför så många retar sig. Ranelid har fått utstå en del spott och spe, och ibland rena lögner av rättfärdiga vita kvinnor. Några gånger så närgånget elakt att det har tagit honom hårt.

Han är alltså allt det där som "vi" svenskar har svårt för: Han skryter ohämmat om sig själv (något som numera bara är acceptabelt i medelklassen på Twitter). Han har den vackraste tomten på hela Österlen, och den bästa fysiken, och den mest hängivna publiken. För att nu inte tala om hans språk, som är det mest originella bland svenska författare.

Samtidigt är han en riktig show-man, som hämningslöst och glatt håller låda för en publik av läsare och andra trogna. Man kan tänka sig tråkigare författaraftnar. Ranelid börjar med att vissla en sväng. Sen går det av bara farten. Mycket i hans liv tycks gå med fart. Och själv finner jag det oemotståndligt att gamla Skåne kan producera såna här tävlingsmänniskor med uppenbara talanger. Varför reta sig? Varför föredra den grå och ödmjuka kåren av lagom-svenskar? När folk tydligen behöver en artsegen entertainer som Ranelid?

Det är rätt länge sen jag läste honom, men det jag läste då var bra. Om Stig Dagerman, om hans egen barndom, om Mördarens öga. En gång intervjuade jag Björn Ranelid. Det är ingen tvekan om att han är en av de varmare, öppnare konstnärer/författare/filmare/musiker jag intervjuat. Rätt ofta har jag intervjuat kulturpersoner jag redan anade att jag tyckte om, och han är en av dem.

Men åter till filmen: När han på besök i sin sons ateljé i Amsterdam (tror jag det var) börjar lägga sig i hur sonen målar får jag riktigt dåliga vibbar. En så dominant pappa borde aldrig säga pip om sin sons måleri, särskilt som hans egna målningar är rena amatörgrejer, och sonen är inne i en utbildning till konstnär. Där går gränsen för min tolerans mot yvig personlighet. Låt för helvete sonen sköta sin konstnärliga utveckling själv. Det finns helt tydligt EN sak du inte är bäst på Björn; och det är konstnärlig pedagogik. Hör du mig?


(Lördag 24/11 går filmen om honom i repris på Svt 2. 13.00)

fredag 16 november 2018

Grandiost flams

En av våra största kvällstidningar ägnar alltså en kultursida åt absolut garanterat meningslöst flams. En förolämpning inte mot mig och andra läsare (eller jo, förresten) utan mot själva begreppet kultursida där nu ett par självupptagna borderline-benägna skojare får vräka ut sig, full show. Nästa vecka: Visa pattarna och gå all in.
Jag är rädd att den konservativa Sanna Rayman hade lite lite rätt om Montelius. Och jag hoppas Bo Strömstedt har det fint i sin grav. Ty över hans döda kropp skrivs nu flamsets kulturhistoria.



P.S- Detta har alltså mycket lite att göra med den skrivande recensenten Montelius på samma kultursida, ofta skriver hon mycket bra.

onsdag 14 november 2018

Marina Tsvetajeva

Jag skickar vidare den här dikten som Björn Kohlström - allmänt känd som Bernur - publicerade på Twitter igår. Tycker mycket om den. Och så är jag är född i Augusti.



söndag 11 november 2018

The Social Family Fake

När jag häromdagen tyckte jag gjorde ett fynd på Hemköp, genom att köpa två kilo äpplen i påse, för extrapris, visade sig hela vidden av vårt samhälles förvandling till äganderåttornas paradis. Miljardrika Antonia Ax:son Johnson gjorde sig alltså lite rikare genom att sälja frukt. Vid öppnandet visade det sig vara kantstötta äpplen, såna som fallit från trädet, och när jag skulle göra något av dem fick jag skära bort ungefär 80 procent av de två kilona. Det blir ett skyhögt kilopris.

Men - som sagt - äpplet faller inte långt från päronträdet, och nu har vi fått in den här mentaliteten också bland alla landets uppkomlingar. De som säljer sin hyresrätter till folk som renoverar och säljer om igen med miljonvinster till nästa som renoverar och säljer om igen (bara det en idiotsyssla av onödigt mijljöavfall). Eller de som köper nybyggda lägenheter enbart för att sälja dem vidare några månader senare, med en säker vinst på någon miljon varje gång. Jag säger inte att dessa lägenheter är kantstötta. Det som är kantstött är mentaliteten. Ta allting från alla så fort som möjligt, lura, ljug och bedrag. Sug ut skattepengar till undermåliga skolor. Ge bort sjukhus och skolor för en struntsumma till dina egna partivänner. Skatteplanera. Ät upp miljarder ur folkets samlade skattekista genom smarta upplägg som omdirigerar pengar som du aldrig ens betalat till ett fejkkonto där du låtsas ha betalt och NU BÖR FÅ UT DIN SKATTEÅTERBÄRING. Den nya "överklassen" saknar all heder. Etik ska vi bara inte tala om.

Det är de hagalnas epok. Ynkliga själar som tror att de blir finare och finare av att ta mer och mer från andra. De har ingen skam i kroppen. De är inte "överklass", de är jordens drägg. Om samhället någon gång tidigare betraktats som en familj, där man håller ihop, visar solidaritet, tar en viss skärv från de rika och ger till de fattigare, så närmar vi oss ett tillstånd där de omvända förhållandena råder: Ta från de fattigare (via statskassan eller kommunbudget) och ge till de rika som saknar skam i kroppen.

Nya Karolinska är bara toppen av ett isberg av swinging utsugare som ger till sina kompisar, behandlar kommunala uppköp som sin egen lyxresa jorden runt, och DESSUTOM KOMMER UNDAN MED SKITEN. I Danmark finns uttrycket: "De små tyver hænger mand, de store lader man løbe". Och det är samhällets stortjuvar som nu kommer undan i snart sagt alla länder. De äger världen. Och de sprider sin ynkliga mentalitet till minsta lilla undermåliga sprätt av en uppkomling. Idealet är numera endast ett jag-vill-ha-ideal. Det söndrar samhället, det söndrar familjer, och det kommer att göra den här planeten obeboelig innan det är utbytt mot en större, mer varaktig inställning.

"There is no such thing as society" sa Margaret Thatcher, ett numera överciterat uttalande. Med denna 80-tals-slogan har varje västerländskt samhälle kukat ur sin kraft och blivit till ett bidragssamhälle för redan rika. Kanske är det bara klimatkatastroferna som kan få samhällets skuta att vända i sjöarna. Innan haven äter upp våra stränder, bränderna härjar våra skogar månad efter månad, barnen svälter ihjäl och de rika räddar sig upp i sina falska idyller bakom murar av lögn.


                                                          @@@@@

Här en länk om svenska skattesmitare. Och nu senats: Skatteplanerarnas "masterplan": Minst 70 miljarder stulna från europeiska skattebetalare. Och här finns länken till den stilfulla penningtvätthärvan i Danske Bank, cirka 270 miljarder av kriminella pengar.  Avslutar t.v. med den här rara kvinnan som svindlat danska staten på motsvarande 147 milj kronor. 
Den senaste artikeln om skattefusk i AB idag. 130 miljarder/år.
Annat tips för dem som orkar gräva i girig-mentaliteten är att googla på skatteavdrag och skatteupplägg på nätet. Finns hur mycket som helst.
Och nu bygger bostadsrättsföreningar in sig bakom taggtrådsstängsel till skydd för de andra, de som bor i hyresrätter.

PS: Några dagar senare köpte jag två kilo äpplen på Coop för samma pris. Alla var friska. Trots att Coop också haft sina skandaler på senare år, så gjorde dessa äpplen mig lite mer förtröstansfull om framtiden för det som en gång var min mormors fars första politiska kamp: Kooperativen för bruksarbetarna i Högsjö.

torsdag 8 november 2018

Jordan B Peterson + Masskjutningar

"I think the right of bearing guns is one of the markers of a free Society".

Jordan B Peterson i en you-tube-intervju, som ni kan hitta själva om ni googlar på "Jordan B Peterson + masshootings", där han också berättar om hur många vapen hans far har, tror det var uppåt 120.

J P B är ett utmärkt exempel på överdriven fadersbindning och överdrivet överjag. Men vi kan lämna honom därhän, för så här ser amerikanska masskjutningar ut på kartan. Ni kan tydligt avläsa den skrumpna resten av "manlighetens" hummerklo (krabbklo enligt JBP) nere i Florida (lämpligt nog eftersom det är den landsända där storkrabban Trump oftast lägger sig på rygg och sprattlar med klorna i luften efter sina feta krabbutsvävningar på golfbanan).

Inte för att jag är genus-certifierad feminist, MEN: när Svd:s Ivar Arpi ska crowdfunda ett bokprojekt till försvar för den (i Sverige så) förtryckta manligheten, mot de hemska genuspedagogerna, så blir jag både motvilligt nyfiken och lite full i fan: Alltså en dumhet upphävs inte av en annan dumhet. Och Jordan B Peterson - Arpis nya idol - inte bara skriver pekoral, han talar dessutom som en träbock. Good luck with that one!




PS: Krabb-sociologin är alltså en av Petersons favorit-tankar: Inget nytt där, samma sociobiologism som på 80-talet.

måndag 5 november 2018

Sorgebok över en förlorad värld


Lyra Koli, Allting Växer (Modernista).



Golfströmmen har för länge sen ändrat sin riktning och de skandinaviska länderna är obeboeliga på grund av klimatet. För Jossi, hennes man Mads, och hennes familj återstår bara ett melodiskt minne av skandinaviska språk, en berättelse om sommarens stuga och en refräng från Evert Taube, som utgör ett nostalgiskt nynnande mantra i Jossis hjärna: mandelblom, gullviva, kattfot och blå viol.

Nutiden är ett liv under en enorm artificiell ostkupa, med inbyggda reglage av regn och ljus, av konstgjorda soluppgångar och takträdgårdar med välansad ”natur”. De enda samhällsvarelser som återstår är datastyrda människor, med schemalagda kontroller av kroppens kemi. Alla avvikelser från ”normaliteten”, all vantrivsel, bearbetas omedelbart av diverse microchips inopererade under huden. Barn beställs på laboratorier enligt kliniskt genetiska bedömningar och kvinnans menstruationscykel programmeras enligt nyttoprincipen. Ingen avkomma är oplanerad. Man går på ”prefrerenskalibrerad blinddejt”, scrollar insidan av sina ögonlock och svajpar fram palmstränder och virtuella sexuella lekar, efter behag. Kropparna har dessutom tillgång till en sorts åtsittande overaller, där alla upptänkliga sensationer kan stimuleras via små tryck och vibrationer.

Eftersom karaktärerna i den här romanen är så avindividualiserade blir deras psykologi mycket tunn. Ändå är de empatiskt skildrade med allt de har förlorat, som om författaren sörjer med dem.

Jag tänker helt konkret, att människor som har ögonlockssensorerna fulla av virtuella världar, naturligtvis inte ens drömmer sina egna drömmar längre. Det skriver inte Lyra Koli in i romanen, men det är en obehaglig underton, kopplad till nästa nivå av individuell förintelse: Berättelsens förvandling från artificiell värld till desperat ”biologism”. En organiserad grupp, vars vilja är att låta naturen ta över, inleder vidriga labbexperiment där djur och till sist en människa offras – som alltid i sekteristiska miljöer – för den goda saken. Det är den labila och självutplånande Jossi som blir gruppens martyr. De otäcka beskrivningarna av hennes kropps förvandling har lånat mycket från skräckfilmsgenren, men också från närmare håll, som till exempel Macchiarinis experiment med dysfunktionella luftstrupar.

Från de infekterade såren steg en tydlig lukt av var. Hennes hår hängde i brungröna testar, slickade sig slemmigt mot de insjunkna kinderna…under de fladdrande ögonfransarna skymtade jag hennes blodsprängda vitor.

Det handlar inte enbart om en framtid styrd av artificiell intelligens, det handlar lika mycket om nutiden. Det är hälsoappar, stegräknare och ständig uppkoppling utvecklat tio steg vidare. Scrollandet och flykten till konstgjorda miljöer har tagit över livet, liksom plastikkirurgin och uppvisnings-mentaliteten gjort allt naturligt åldrande omöjligt. Fiffigt är det också att låta den virtuella psykoterapeuten låta som en ytterligt mekaniserad KBT-psykolog.

I början är det en seg läsning. Som att se ett uppifrån-foto av ett laboratorium, där enstaka figurer kan omplaceras utan större betydelse för helheten. Som om en drönare betraktar dem. Det är möjligt att denna utstuderade tråkighet är avsedd, det artificiella livets tristess ska inympas i läsaren.

Men även längre in i berättelsen känns den här boken tung som en sten; en sten som rullar genom alla de kvasi-virtuella miljöerna där Jossi, Mads, Monica och de andra rör sig, halvt zombifierade av sin apparatur; sina hormon-och- humörprogrammeringar, och sin ansamling av gulliga foton från takträdgårdarnas små oaser. 

Historien stelnar till i demonstrationer av framtidens rekvisita, och tappar energi. Vill man ha en mer vital framtidsdystopi ska man läsa Doris Lessings Shikasta - därför att ett konstverk, en roman, behöver ett flöde, någonting som löper utöver det tänkta innehållet. Det finns mycket sällan här. Ändå grips jag av respekt för Lyra Kolis allvarsamma hållning: Skrivandet som social dimension, för diskussion, för ett moln av fladdrande sidotankar. Det är trots allt mycket värt att skriva den här sortens roman just nu, i det kritiska ögonblicket mellan ett naturförsvar, en naturförstörelse och en tilltagande optimism för AI och teknologiska experiment, ibland helt utan kontakt med den jordiska verkligheten.






Tidigare publicerad i DT, Gefle Dagblad, ST, Vlt, ÖP med flera mittsvenska tidningar.

torsdag 1 november 2018

Om ni bara ska läsa en artikel idag....

Så låt det bli den här i Svd. Så väl skriven, så sann, och så listig. Meet Steven Pinker - optimismens och jätte-jätte-bra-humanismens sektledare. En man med en sån frilla kan naturligtvis bara vara konstant begeistrad. Ungefär som Ludvig XVI.




torsdag 25 oktober 2018

Yeats översättning

 
Hösten faller över de långa löv som älskar oss,
Och faller över mössen i kornkärvarna;
Gula är bladen på rönnen högt ovan oss,
Och gula de våta vildsmultron-härvorna.
Timmen för kärlekens nedgång förmörkar oss,
Så trötta och slitna är våra sorgsna själar nu;
Låt oss skiljas innan eldens årstid förglömt oss,
Med en kyss, och en tår på din pannas hud.
 
_ _ _ _ _ _ _ _ _  
(Med tagande av viss frihet. Kornkärvarna och vildsmultron-härvorna är jag särskilt nöjd med. Originalet: se föregående bloggpost) 

måndag 22 oktober 2018

Fallande löv


      Autumn is over the long leaves that love us,
      And over the mice in the barley sheaves;
      Yellow the leaves of the rowan above us,
      And yellow the wet wild-strawberry leaves.
       
      The hour of the waning of love has beset us,
      And weary and worn are our sad souls now;
      Let us part, ere the season of passion forget us,
      With a kiss and a tear on thy drooping brow. 
       
       
      W. B. Yeats

torsdag 18 oktober 2018

Sömn

När man efter lång trötthet sover riktigt djupt och länge är det som om nya underjordiska kanaler friläggs i hjärnan. Gångar som leder längre in, som i sin tur korsas av hemliga rum där man inte minns att man varit förut. Dessa rum är inte bebyggda eller beboeliga, de är ljust orange eller svagt utterbruna, de har luddiga konturer, men leder vidare till ytterligare en sidogång där lite ljus sipprar in från taket. De är de dolda utrymmena för ett okänt liv.

Vaknar man efter en sådan sömn händer ofta genast något annat än frukost, håller-den-här-filen fortfarande, hinner jag till tåget. Man kan sätta sig direkt vid datorn och redan innan man sitter där har hjärnan plockat upp väsentliga pågående rörelser. En dynamik som kan handla om sanningar man måste skriva ner, tankar som inte ryms i debatten, nya vändningar av en gammal historia, tolkad som teater, och så vidare, och så vidare.

Det bästa är att det bara rullar på. Man skriver som en skidåkare åker. Det finns inga hinder, snön är lätt. Ljuset faller inte in över en utan kommer inifrån, från någon av de där gångarna som har smulor av ljus gömda i sig, smulor av sanning. Skidorna är inte skidor utan lätta sandalklädda fötter som kan allt om irrgångar och lögner, om livets teater och om det ljust orangefärgade spektrat i ett filter av urgammal hjärnsubstans. Utan andfåddhet men lätt i gasen är det någon som rör sig. Man kommer att möta den på halva vägen. Så förvissad är hjärnan, efter djup sömn.






Musik: Max Richter, Dream 3, in the midst of my life. 2015.


söndag 14 oktober 2018

Tanten i kassan

Hennes hud är en liten smula rödfnasig. Det smala ansiktet har karaktär, näsan är rak och de blå ögonen vänligt närvarande. Sin majoritet av gråa hår har hon samlat till en hästsvans i nacken. I hennes kassa går det raskt till, men aldrig opersonligt. Jag hör henne ofta säga nåt kul till kunden framför. Hon ser glad ut. Kanske trivs hon verkligen med att jobba igen. 

Kvinnan är nämligen över pensionsåldern. Hon är - garanterat - en av alla dessa kvinnliga fattigpensionärer som nu måste jobba ett par år till. Men hon gör sitt bästa av situationen. Förmodligen, och enligt min ringa människokännedom, är det för att hon gillar att jobba med folk. Det är litet av snabbköpets glesbygds-fest över henne.

Förbi henne på bandet rullar exotiska mangos, papaya, kött och döda fåglar, limpor och batterier, lampor och ostar. Hon är snabb, som ordet snabbköp anger. Och eftersom alla människor har olika förutsättningar så sitter hon här, i stället för att jobba som konsult för 700.000 i månaden, på Nya Karolinska, runt hörnet, och prassla lite med papper och fakturor. Men just det att hon sitter här, visar att socialdemokratin ännu inte är framme där den ska vara. Kvinnor med liten ekonomi fortsätter att arbeta. Medan de orättfärdiga snaskiga korrumperade sitter på sina arschlen, alldeles för långt fram i samhällets beslutsordning.

Jag tänker mig att alltid gå till hennes kassa, dela ett ord eller två. Och jag hoppas hon någon gång får vila och andas ut på en stor yacht utanför Italienska Rivieran. Men, nej, hon drömmer inte alls om det. Hon funderar nog redan på julklappar till barnbarnen. Och vad hon måste spara in på.
Jag tror att Lars Ahlin, och bara Lars Ahlin, skulle kunna skriva den sanna historien om hennes liv. 

torsdag 11 oktober 2018

Lou Reed: The Raven


Om man - som jag - haft, låt oss säga, lite trassel med omständligheten i Edgar Allan Poes The Raven, och blivit avtänd av en dysterhet som gränsar till det morbida, då har man en chans till.
Lou Reed rewritade nämligen The Raven, för att kunna sjunga den, och jag tycker hans version är bättre. Inte minst för att korpen får kraxa det något ironiska "Pathetic!" i någon av verserna, och detta gör det mycket roligt när jag läser högt och härmar korpljuden i "Never More" och "Pathetic". Kan någon anställa mig för att göra detta på en scen, så tar jag bara rimligt betalt. 


Once upon a midnight dreary
as I pondered, weak and weary
over many a quaint and curious
volume of forgotten lore
while I nodded, nearly napping
suddenly there came a tapping
as of some one gently rapping
rapping at my chamber door
“‘Tis some visitor,” I muttered
“tapping at my chamber door
only this and nothing more.”
Muttering I got up weakly
always I’ve had trouble sleeping
stumbling upright my mind racing
furtive thoughts flowing once more
I, there hoping for some sunrise
happiness would be a surprise
loneliness no longer a prize
rapping at my chamber door
seeking out the clever bore
lost in dreams forever more
only this and nothing more
Hovering my pulse was racing
stale tobacco my lips tasting
scotch sitting upon my basin
remnants of the night before
came again
infernal tapping on the door
in my mind jabbing
is it in or outside rapping
calling out to me once more
the fit and fury of Lenore
nameless here forever more
And the silken sad uncertain
rustling of the purple curtain
thrilled me, filled me
with fantastic terrors never felt before
so that now, oh wind, stood breathing
hoping yet to calm my breathing
“‘Tis some visitor entreating
entrance at my chamber door
some lost visitor entreating
entrance at my chamber door
this it is, and nothing more.”
Deep into the darkness peering
long I stood there
wondering fearing
doubting dreaming fantasies
no mortal dared to dream before
but the silence was unbroken
and the stillness gave no token
and the only word there spoken
was the whispered name, “Lenore.”
this I thought
and out loud whispered from my lips
the foul name festered
echoing itself
merely this, and nothing more
Back into my chamber turning
every nerve within me burning
when once again I heard a tapping
somewhat louder than before
“surely,” said I
surely that is something at my iron staircase
open the door to see what threat is
open the window, free the shutters
let us this mystery explore
oh, bursting heart be still this once
and let this mystery explore
it is the wind and nothing more
Just one epithet I muttered as inside
I gagged and shuddered
when with manly flirt and flutter
in there flew a stately raven
sleek and ravenous as any foe
not the least obeisance made he
not a minutes gesture towards me
of recognition or politeness
but perched above my chamber door
this fowl and salivating visage
insinuating with its knowledge
perched above my chamber door
silent sat and staring
nothing more
Askance, askew
the self’s sad fancy smiles at you I swear
at this savage viscous countenance it wears
Though you show here shorn and shaven
and I admit myself forlorn and craven
ghastly grim and ancient raven
wandering from the opiate shores
tell me what thy lordly name is
that you are not nightmare sewage
some dire powder drink or inhalation
framed from flames of downtown lore
quotes the raven, “nevermore.”
And the raven sitting lonely
staring sickly at my male sex only
that one word
as if his soul in that one word
he did outpour, “pathetic.”
nothing farther than he uttered
not a feather then he fluttered
till finally was I that muttered as I stared
dully at the floor
“other friends have flown and left me
flown as each and every hope has flown before
as you no doubt will fore the morrow.”
but the bird said, “never, more.”
Then I felt the air grow denser
perfumed from some unseen incense
as though accepting angelic intrusion
when in fact I felt collusion
before the guise of false memories respite
respite through the haze of cocaine’s glory
I smoke and smoke the blue vial’s glory
to forget
at once
the base Lenore
quoth the raven, “nevermore.”
“Prophet,” said I, “thing of evil
prophet still, if bird or devil
by that heaven that bend above us
by that God we both ignore
tell this soul with sorrow laden
willful and destructive intent
how had lapsed a pure heart lady
to the greediest of needs
sweaty arrogant dickless liar
who ascribed to nothing higher
than a jab from prick to needle
straight to betrayal and disgrace
the conscience showing not a trace.”
quoth the raven, “nevermore.”
“Be that word our sign of parting
bird or fiend,” I yelled upstarting
“get thee back into the tempest
into the smoke filled bottle’s shore
leave no black plume as a token
of the slime thy soul hath spoken
leave my loneliness unbroken
quit as those have quit before
take the talon from my heart
and see that I can care no more
whatever mattered came before
I vanish with the dead Lenore.”
quoth the raven, “nevermore.”
But the raven, never flitting
still is sitting silent sitting
above a painting silent painting
of the forever silenced whore
and his eyes have all the seeming
of a demon’s that is dreaming
and the lamplight over him
streaming throws his shadow to the floor
I love she who hates me more
I love she who hates me more
and my soul shall not be lifted from that shadow
nevermore.



Och om ni läser den ska ni läsa den högt, annars kan ni fortsätta med tidningen. Och om någon föredrar originalet, så finns det här.

lördag 6 oktober 2018

Oktober femte


Vinden susar
ända in i rummen,
pushar bananflugorna
mot sitt öde.
Blåser oss, till vårt,
till det som Vågen
tog, men inte av oss.


måndag 1 oktober 2018

Vår bästa tid var sminkad

Såsom rätt ofta händer håller jag med Gunnar Strandberg här. Detta är osebart. Som att äta en hel ask marmeladkulor med något surt portvin vid sidan av.

Gunnar blir alltså sur.




Nielsens blåsarklanger

En förnämlig äldre dansk kompositör får spela för en vild 70-tals-musiker, nu i dagarna, när Kim Larsen dog.


onsdag 26 september 2018

Cohen-kväll på Kreta





Majkväll. Första kvällen i Hora Sfakion, på Kretas sydkust. Rätt svalt för att vara i Grekland. Jag bär en ponco med inslag av alpackaull utanpå klänningen. Jag äter middag med James, från Skottland.
Här har jag alltså landat efter en vild resa över Kretas höga berg, där gåsgamarna svävade långt under bussens höjd på de smala, slingrande bergsvägarna före sista stupet ned mot kusten. Vi föll inte. Vi kom fram, drog vår väska till första (sämsta) hotell. Träffade där den smale skotten. Bestämde oss för att gå ut och äta tillsammans.

Dagar med oplanerad resa går ofta fort. Det ligger i sakens natur. Man är omtumlad och fortsätter vara det, trots ungdom och allmän saklighet. Den lilla orten är så vacker, bergen så höga och torra, båtar glittrar på redden och huvudgatan luktar stekt fisk, sedan länge härdad olivolja och ugnsbakad paprika. Vi dricker vin. Han börjar berätta om sig själv. Han är målare. Vi har roligt.

Sen lunkar vi hemåt till det första (sämsta) hotellet och slår oss ner i en grupp som samlats utanför. Det är här Cohen kommer in i bilden. Tre av fyra runt bordet är kanadensare. En är jude och journalist, en är filmvetare (och börjar fråga ut mig om Bergman), en är litt.stud och den fjärde är pikt, säger han. Det senare är alltså inget jobb, i stil med knekt eller plit, utan en gammal folkspillra i Skottland. Men han är ingen spillra utan kraftig som få. Mörk, bullrig och kul. Kanadensarna är mer Cohen, typ. Kultiverade, eleganta, romantiska. Dricker lagom mycket. Vill prata om konstnärliga grejer.

James, visar det sig, dricker ini helvete för mycket. I did´nt see that coming. Vilket inger mig en lätt ångest. Jag har aldrig, aldrig gillat män som dricker för mycket. Tycker just där, just då, att det var synd på en trevlig karl. Men det är hur som helst den judiske kanadensaren som är Den Vackre vid bordet. Ofrånkomligt. Hans kvinna också, vacker. Liksom jag fortfarande känner mig. Vi har det lätt, vi passar här, vi är Beautiful Losers waiting for the Miracle to come. Hotellägaren kommer ut och jag hinner säga: "Kali hypnosis". Nyss har min hjärna fattat att hypnosis funkar för "sömn" på grekiska. "Good" säger han.

Pikten dricker som fan, men blir inte full, James fortsätter hiva i sig på det där sättet som är alltför glupande. Jag sitter med mitt andra glas vin och är färdigdrucken. När vi går in ser jag James vingla in till sitt rum. Jag säger "see you later" och går till mitt, en trappa upp. Sitter en stund i lugnet, på balkongen med utsikt mot havet. Befinner mig i månskenstid.

Det som händer någon dag senare är en annan spiral av Cohensk natur: James har varit uppe i bergen och målat ett par jävla bra bilder. Alkisen är en konstnär. Och han har dagen efter orkat upp på smala stigar, bland torra gräs och buskar, och suttit i timmar i solen och tecknat och kritat. In the tower of art. Det får räcka så. Och mer blir det inte.

                                                           ****            

(Men här är Adam Cohens postludium till sin pappa i The Guardian.)
 



söndag 16 september 2018

London - med Gunnar Pettersson

Det är så länge sedan jag var i London att det är nästan genant att nämna det: 1980. Men när jag läser Gunnar Petterssons bok om sin nuvarande hemstad är jag genast där igen, som hemma. Han är författaren som tar en vid handen och lurar en att tro att man faktiskt närmar sig staden London, 1830-something, tillsammans med Dickens och hans skapelse, Oliver Twist: "Oliver hade aldrig sett en sådan smuts och sådant elände. Men han var framme...".

Från de tydliga, demografiska och nästan geologiska beskrivningarna av London, från de burgna kullarna i Hampstead Heath till de mindre flotta fotbollsarenorna i flacklandet Hackney Marshes, från Thatchers begravning till marknadsgatorna Portobello Road och Broadway Market, har författaren en så förtrogen, historiskt-politiskt kunnig och fotvandrande kunskap om sin stad att man blir kär i den på nytt. Och förbannad på nytt. För trots all den humor som GP slösar över sin berättelse ser man förstörelsen; gentrifieringen av centrala London.

"Privatiseringen av allmänägd mark har också fört med sig uppkomsten av så kallade pops - ´privately owned public spaces´, privatägd allmän plats. Som några exempel kan man nämna Paternoster Square, alldeles vid St Paulskatedralen, Granary Square vid Kings Cross och marken runt själva City Hall."
Därpå följer en liten beskrivning av hur inskränkningen av frihetligt samhällsliv blir konsekvensen när allmänna tillgångar privatiseras - kanske också en understucken varning till liknande privatiseringsvurm i Sverige.

De politiska konjunkturerna blir tydliga, helt i takt med arkitekturens flamboyanta karaktär; the Shard och 30 St Mary Axe är uppförda under samma era som Londons trafiknät privatiserats å det grymmaste, som vi också kunde läsa om i Tony Judts: Ill fares the country (På svenska: Illa far landet, en bra parallell-läsning till Petterssons bok). Skolornas kvalitet försämras och under Thatchers regering sker - som väl alla vet - också en social tillbakagång. Men husägandet och bostadsägandet expanderar, precis som i Stockholm under högerregeringar. Sen faller husägarna och låntagarna som käglor vid första, bästa finanskris (2008), medan bankerna och låneinstituten fixar sina egna korthus med hjälp av svarta och kriminella pengar.

Man kan läsa den här boken för det informativa värdet, för de många infallsrika vinklarna på Londons gatunät, matvanor, skolor, musiktraditioner, ekonomi, kultur, språk och uttryck - men man kan framförallt läsa den för att Gunnar Pettersson har en så härlig berättartalang. Det är svårt att inte igenkänna den Göteborgska humorns whimsicality i hans engelska vandringar. Dessutom präglas boken av en människosyn som är öppen och tolerant, med vänlig blick på tillvarons alla udda och/eller prima existenser. Det är en central karaktärspoäng i hans bok: His heart is in the right place.
Till vänster alltså.


London 2014. Till vänster The Shard och till höger, inne i finanskvarterens City of London höghus, ser vi "The Gherkin" eller 30 St Mary Axe, kallad.


onsdag 12 september 2018

Gun-Britt Sundström: Skrivliv

Jag skrev om Gun-Britt Sundströms dagbok från 60-70-tal. Två klipp ur recensionen:

"Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker."   





"Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt - ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då".

Den hellånga recensionen finns som vanligt bland annat här.