måndag 20 augusti 2018

Om Sigrid Hjertén


Jag har alltid haft respekt för Sigrid Hjerténs måleri; respekt, om än inte precis omedelbar anknytning. Men hon är onekligen en mer modern gåta än vad hennes make Isaac Grünewald var, som ganska tidigt föll in i ett mer dekorativt måleri. 

Hjertén är aldrig ytlig, däremot kan hon vara oerhört slarvig; som om hon bara målar för att måla något, vad fan som helst. Så upplever jag en del av hennes målningar på Waldemarsudde. Snygga linjer, snygg kolorit, men lite meningslöst, kanske är det faktiskt hennes egna känslor av meningslöshet och depression som syns där. Annars ska man ju vara förrsiktig med att läsa in sjukdomsjournalerna i hennes måleri.

Säkert är att hon målar mycket vildare och fräckare än många i hennes post-impressionistiska, koloristiska generation. Hennes färger är helt överdrivna: Man har verkligen aldrig sett dessa landskap med oranga kullar och turkosblå fält under en oxblodshimmel. Vilt. Hon skulle ha passat i 80-talets Tyskland bland ny-expressionisterna, eller med Macke och Ensor, och andra som tog ut svängarna utan tanke på konstklimatet.

Det är vad som förblir: Hennes mod. Men också, som alltid, för min del, de där oerhört kraftfulla målningarna av en roströd lyftkran framför båtar och tullhus nere vid Stadsgården. Den starka formen som håller samman hennes målning, på ett sätt som hennes konst behöver.
Annars är det rätt mycket som tenderar att flyta ut i någonting skrikigt färgstarkt bland jordiska former i ett sydfranskt landskap där man inte vet var man kan landa. Det ger svindelkänslor. Och jag tänker inte pliktskyldigt hylla allt hon gör. (Framförallt kunde den här utställningen ha sovrats lite hårdare). Men när hon är bra är hon enastående, mer okonventionell än många i hennes generation. Där finns alltid någonting som vibrerar av intensitet. Målningar av sonen, Ivan. Målningar från Gamla Stan, snett ut över Kornhamstorg. Målningar från en strand med en livsfarlig kritklippa mot mörka moln. 

Här är några av dem. Sigrid Hjertén levde mellan 1885- 1938. Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m. Söndag 26/8.




 



söndag 19 augusti 2018

Till nattugglornas försvar....

....eller, som jag brukar säga: Även Hitler gick upp tidigt om morgonen. Det är liksom inget kriterium för något särskilt.
Här skriver




Edward Hopper: Nighthawks.

söndag 12 augusti 2018

V. S. Naipaul dog igår. Min text om honom.

V.S. Naipaul - sin faders dröm.

Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen- Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.

För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.
Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.

Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.

Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.



Artikeln har tidigare varit publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT, m.fl.

lördag 4 augusti 2018

Simtur med Eva

Det finns en udde, i en sjö, dit jag gärna går. Den är bergig, och i backen upp mot högsta läget växer rodondendron, tallar och björkar, alar och odon. Nere vid stranden finns små klippor och stenar, här och var en len botten. Hit har jag gått med min man och mina vänner, med min danske käresta och mina grannar, och under årens lopp har det blivit till min andra sommarstrand (vid sidan av de i Lappland och de i Roslagen).
Vattnet är alltid varmast här, och man kan bada från maj till september. Bäst är att gå ut framåt kvällen, när de flesta andra gått hem; studentgängen, storfamiljerna från andra länder, turister och barn. Vid åtta är det helt lugnt. Vid nio har man nästan hela plejset för sig själv.

Det är vid den tiden Eva och jag åker ut och simmar. Simmar länge i lojt vatten. Nästan inga båtar. En vattenskoter som man knappt hinner irritera sig på innan den är borta igen.Vi simmar från stranden och ut till en klipphylla där vi sitter en stund i den nedgående solen. Klippan är helt varm under rumpan, och luften är säkert 28, vattnet 25. Så kan man sitta och samtala, badvåta, klockan nio, denna sommar med medelhavsvärme. Just då en gåva, de flesta andra dagar under lång tid, en möda.

Vi går hem genom långa planteringar, blommor tidiga för årstiden: Dahlior, zinnia, lavendel, oleander, egyptiska liljor och amaryllis belladonna, som doftar bordell (as if I knew). Eva är typen som stannar rätt länge vid varje intressant blombestånd. Jag är mer otålig. Men jag har lärt mig en smula om långsamhet den här sommaren. Enda sättet att tackla värmen är att gå runt i sävlig takt som någon av de gamla kvinnorna på grekiska öar. Eller männen, som sitter för evigt under ett tak, på sina caféstolar.

Jag läste i tidningen att människor i Norrland lättare råkar ut för besvär med de höga temperaturerna. Man säger att de är ovana. Men jag tänker - helt ovetenskapligt - att det kan bero på att norrlänningar aldrig pjåskar med sig själva. Och när det är tropisk värme en vecka i sträck är det just det man behöver. Pjåska med sig själv. Eva och jag rör oss långsamt, och allt tystare, mot busshållplatsen. Det är en fridfull kväll. Nyss kom svalkan. När vi stiger av bussen är det redan mörkt.



tisdag 31 juli 2018

Sista dagarna i juli


Det har åskat. Dunder och brak, trädgården efteråt fuktig som en tropisk skog. Jag sitter och suckar på gården och glor på blommen, klematis rödviolett, lavendel blå, rudbeckia gul. Kastanjen hänger över mig med sin oförgängliga krona. På radion säger de att skogsbränderna är under kontroll.
En dag senare ligger jag på sängen och tar igen mig efter en lång natt med läsning – Terézia Mora: Alla dagar – mer om det en annan gång, troligen en artikel. Åskan kommer upp igen och mullrar i sydväst. Mera regn – är det enda man tänker på.


33 grader. Dricker vatten. Dricker vatten. Äter en aprikos. Blundar. Utanför i lönnen – en skata som upprepar sin tjattrande skarpa ton. Som om den är hotad, eller en unge. Något är det. Revirstriderna borde ju vara över för i år. Jag lyssnar på den som Cage sa att man skulle lyssna på ljud i en stad. Eller som jag inbillar mig att han sa: Låt alltihop bli musik. Mycket lätt med skator och åskmuller. Svårare med olidlig dunka-dunka-musik och babianvrål på balkongerna, som igår. Men nu är det söndag. Det blåser och fladdrar lätt i kastanjens och lönnens grenar och löv, jag kan se det genom fönstret. Och jag vet att bambun vid gången där nere också vajar lätt i vinden.


Från ett annat fönster hörs någon som övar musik. Ett elpiano kan jag urskilja. En flicka som sjunger. Sedan från samma håll, en pojke med gitarr. Nu är det han som sjunger: Like a bridge over troubled water, I will lay me down. Om igen: Like a bridge over troubled water, I will lay me down.

Att höra ett par unga människor göra sina övningar i musik; det är en bra söndag på den allmänning som är en bakgård i en stad. De flesta är fortfarande bortresta, men en annan granne övar också sitt instrument. Det har han gjort i fem månader och det är samma tre, fyra harmonier han kör igenom. Jag kan dem nu. Men jag har fortfarande ingen aning om vad det är för instrument han spelar. Det låter som nåt gammaldags, det är inget skönt ljud, det piper. Det är outhärdligt. Men va fan; like a bridge over troubled water, I will lay me down. Snart blir det mer åska.

måndag 23 juli 2018

Det sjunde inseglet

När jag såg om Det sjunde inseglet häromkvällen var det som om jag aldrig hade sett den. Eller, sannare sagt, det var som om den fortfarande kunde överraska mig, förtrolla mig, få mig att känna kärlek till filmen.

Jag har alltid hållit Det sjunde inseglet för Bergmans största film, oavsett hans många andra som också är stor konst: Nattvardsgästerna, Sommarnattens leende, och många fler. Vid det här laget har jag säkert sett den tio gånger, utspridda med många års mellanrum. Och nu vet jag att det är hans höjdpunkt, oavsett vad han själv säger om Persona, som han gjorde sent, och som har en modernitet som han antagligen själv fått för sig var lite finare. Det var den inte.

Jag blir hänförd av hur han lyckas kombinera en medeltida historia, med kyrkomålningar som utgångspunkt, med lieman och häxbränningar och fanans moster, till en cineastiskt fungerande berättelse om människan i alla tider. Det är också filmiskt svidande vackert, med Gunnar Fischers foto, från Hovs hallar, stränder, skogar, byar och värdshus.

Och det är dramaturgiskt svinsäkert: Hur han klipper från schackspelet med döden, till den oskuldsfulla gycklarfamiljen, till den lilla kyrkan där målaren Pictor berättar sina hemskheter och väpnaren Jöns får sin välformulerade dödsångest. Och vidare hela vägen: Tror aldrig jag lagt märke till klippningen så väl i en Bergmanfilm förut: Hur gjorde han? Skrev han in varje klipp i manuset eller kom det efteråt. Sånt måste även jag ta reda på. Men det är musikaliskt, rytmiskt, växlande mellan högt och lågt, mellan det ljusa och det hårda.

Jag har sett en utomordentligt tråkig uppsättning av Gengångare som Bergman gjorde, men jag har också sett den supergeniala uppsättning han gjorde av Bortho Strauss´ Rummet och tiden, på Dramaten, på 90-talet. Även där fanns det Bergmanska sinnet för tajming i en historia, absolut musikalisk känsla för rytm. Klapp, klapp, hej - här går det åt helvete. Ding, dong - jepp, här kommer en gnutta kärlek.

Det är stort att kunna kombinera medeltiden med hela dess rekvisita med något som fortfarande angår oss. Det är vansinne, och det fungerar, att låta Döden spela schack med riddaren på en strand, samtidigt som Mia och Jof leker med sitt lilla barn.

Jof, förresten, Nils Poppes oskuldsfulla gycklare med det öppna ansiktet, det största roll Poppe någonsin fått, och han gör det underbart. Min far är lika bra som alltid, och Åke Fridell, och Bengt Ekeroth som Döden. Och de andra.

Enda invändningen är att jag har svårt för de där gisslan-scenerna med Anders Ek. Samt att jag, som vanligt, är lite skeptisk till det alltför smarta i Bergmans dialoger. Men här funkar även det. För att stiliseringen som helhet funkar: Omsättningen av medeltid till nutid (dvs 50-talets nutid med atomkrigs-ångest) lämnar utrymme för både det sagoaktiga och det hårt litterära, för skrönan, slamset och andlig längtan. För väpnaren Jöns praktiska etik och Riddarens stora ouppfyllda drömmar om ett svar från Himlen.

Stort Bergman! Detta håller för evigheten!


Bergman själv med Döden, Bengt Ekeroth

Åke Fridell och Gunnar Björnstrand

Här finns en lista på långfilmer av Bergman i sommar. Jag tror fler kommer i höst. 
Det sjunde inseglet ligger på Svt Play till den 17:e augusti.

lördag 21 juli 2018

Ännu en dikt av Jane Hirshfield

It Was Like This: You Were Happy


It was like this:
you were happy, then you were sad,
then happy again, then not.

It went on.
You were innocent or you were guilty.
Actions were taken, or not.

At times you spoke, at other times you were silent.
Mostly, it seems you were silent—what could you say?

Now it is almost over.

Like a lover, your life bends down and kisses your life.

It does this not in forgiveness—
between you, there is nothing to forgive—
but with the simple nod of a baker at the moment
he sees the bread is finished with transformation.

Eating, too, is a thing now only for others.

It doesn’t matter what they will make of you
or your days: they will be wrong,
they will miss the wrong woman, miss the wrong man,
all the stories they tell will be tales of their own invention.

Your story was this: you were happy, then you were sad,
you slept, you awakened.
Sometimes you ate roasted chestnuts, sometimes persimmons.



fredag 20 juli 2018

Drick mindre i värmen, hälsar doktorn och jag

Min intuitiva känsla - "Nä, jag orkar verkligen inte bry mig om att köpa hem vin och sprit den här veckan heller" - har nu fått sin vetenskapliga backup: Det är inte alls bra att dricka i den här värmen, (och aldrig bra att dricka för mycket och ofta, men det brukar inte funka att man säger till de som dricker för mycket. De bör söka hjälp).

Men, även om jag längtar efter ett glas vitt ikväll så finns det ju ställen. Och på något sätt känns det som under min värdighet att hasta till systemet i 29 graders värme (i morgon blir det 30 igen) bara för att sitta och smutta på något alkoholiskt framåt natten. Däremot satt min bästa granne och jag och hade helkul och blev småfulla på en härlig japansk whisky, för några veckor sen. Men det var före värmeböljan.

I den här artikeln förklarar en läkare varför det är skit att dricka för mycket när det är varmt. Håll ut med den moralen, kamrater! Däremot ska ni dricka mer vatten! Men det vet ni.

Och nu blir det reklam:


onsdag 18 juli 2018

Kan man bli en regnturist?

Såg att det var väldiga åskväder och regn i Göteborg med närliggande öar igår. Jag råkar ha några gamla vänner på en av de öarna; Styrsö. Jag kan se framför mig hur vattnet forsar runt husen, blixt och dunder över taken. Inte ett väder jag brukar gilla. Men den här sommaren gör mig tveksam.

Sitter fast sen en vecka i 30-gradigt, samtidigt som flygen bär iväg söderut till 33 och 35 och kan inte för mitt liv komma på vart jag vill åka, och med vilket tåg, i denna hettan. Men något norrut verkar lagom. Hörde dock av en granne som varit i Tällberg, en söt gammal herre, att det var bråk på tåget ner. Typiskt värmebölja-bråk, sånt som ibland lett till kravaller i mer vilda områden.

Här är lugnt. Och hett. Gardiner för fönstren. Jag väntar till nio på kvällen innan jag går ut för att simma, i den gudskelov närbelägna sjön. Då är jag fullständigt lycklig cirka två timmar. Tar bussen hem och går mitt i gatan mot ljuset från solnedgången. Det finns knappt några bilar. Alla grannar är bortresta utom min favorit som jobbar och vattnar i trädgården. Själv har jag bara orkat ställa ut skålar med vatten till fåglar och insekter.

Fortfarande vid elva ångar gatorna av hetta. Det är New York över detta, men mindre störigt. Vattenbilen åker runt och väter ner och lämnar ångande gator efter sig. Jag håller mig vaken mest hela natten, när svalkan kommer, för det är då man kan leva, tänka, skriva lite, ta den enorma disken.

Men det kanske är dags för regnturism: Lofoten eller Bodö, typ. Eller Irlands västkust? En twittrare från Göteborg föreslog att det borde byggas en mur runt de distrikt av Sverige där det fortfarande regnar. Så att inte folket från Svealand och Gävleborg översvämmar västlandet och tar för sig av regnet som värsta välfärdsimmigranter. Vad får folk allt ifrån?

Det plaskande, strilande, ångande, fallande, forsande soundet av regn blev dock för mycket även i Göteborg idag. Snudd på obehagligt med vattenfyllda källare och alltför blöta hus. Och i mellansverige norrut bara brinner det. En del på grund av blixtnedslag och självantändningar, en hel del på grund av mänskligt slarv.
Sluta grilla nu, för fan, svenskar. Bli regnturister!



PS: Arga polisen om att idioter fortfarande sitter ute och eldar eller grillar: Det finns möjligen andra sätt att "mysa" än att ställa till med skogsbränder. Möjligen!

PS2: Och nu börjar man från höger politisera bränderna och deras bekämpning, som om det var regeringens fel, och inte den mycket mer långsiktiga planeringen för kostnader till vattenbärande flyg, brandförsvar, katastrofberedskap etc. Som Sebastian Rasmusson skrev på twitter, angående moderaternas klagomål.
"Annat sätt att se på saken:
 NUON-affärens kostnad = 158 brandflyg
 M:s skattesänkningar = 107 brandflyg
 Nya Karolinska = 140 brandflyg".

tisdag 17 juli 2018

Babianernas Brexit och De debilas Kapitalism

Och ja - mitt i ökenhettan - måste det ändå tas om igen; att vi har gått in i den tredje ekonomistiska eran, den som handlar om grandiost kriminella inslag i "demokratin". Vi har Trump som glufsar runt i sina gamla vanliga trötta hjulspår, och i det ärorika Drottningriket Brittania har ett par dribblande ökenråttor fastnat i en råttfälla av juridisk disciplin, som hävdar att de fått mer pengadonationer än vad som var "the limit" för pro-Brexit-kampanjen, samt att de mörkat dessa pengar som vore de till dem själva. Så gulligt att Drottningriket kan sätta åt dem för dessa tre, fyra, fem miljoner för mycket. Medan världen i övrigt pågår som den pågår.

De redan havandes vill hava mer, stjäla mer, gömma mer pengar, fly mer skatt, ljuga dygnet runt för sina närmaste och sina institutioner, förstöra mer av naturen, leja fler yrkesmördare, samla mer vapen och atombomber, gräva efter den sista oljan, förstöra totalt för framtida generationer och ja - mitt i ökenhettan nås vi av budskapet som var som hittat - de vill också privatisera vattnet. En affärsidé i 30 - 35 grader celsius är ju en affärsidé så god som någon. Go for it, förstör absolut allt. Eller så gör vi vad vi kan för att rösta bort de värsta jävla degenererade kapitalisterna, här och i alla andra länder. *)

Det räcker ju att titta på hur de ser ut för att fatta att det här är den lägsta generationen av kapitalister som någonsin existerat på jorden, fullt jämförbar med de mest debila och mordiska romerska kejsarna. Steve Bannon med sitt uppsvällda ansikte, Trump i sin groteska gestalt, Putin och hans stelkrampade kinder, Boris Johnsons infantila skiter-väl-i-allt-look, och alla de där ytterst besynnerliga snubbarna i den amerikanska kongressen, varav minst hälften ser ut som om de kom från maffian eller är hopmixade i ett labb. (Jag vägrar skicka bilder). För att nu inte tala om det retarderade gänget i Vita huset.

Men visst - redan Jesus visste ju detta - "så skola de sista bliva de första och de första skola vara de sista". Han menade nog på väldigt, väldigt långt sikt. Att glufsande babianer till maktmänniskor skulle ut, och människan skulle framträda. Nån jävla gång! Låt oss hålla ut!

*) Jag gör ett undantag för Soros in his old age.
_ _ _ _ _ _ _

Här finns artikeln i The Independent. 

Och som ett tecken av mer oskyldig art: En haj har siktats några meter från badstranden i Cornwall.
Mer om hajarna och deras planer kan ni nog läsa i de flesta engelska tidningar idag.

"Official Brexit organisation, fronted by Boris Johnson and Michael Gove, breached electoral law by co-ordinating illegaly with another group"


“These are serious breaches of the laws put in place by parliament to ensure fairness and transparency at elections and referendums.”

PS: Och det är alltså den sjukligt nyliberala "tankesmedjan" Timbro, som igår lanserat den nygamla och dåliga idén om att privatisera vattnet, med en skruvad länk till miljön bla.bla. I själva verket finns det inget farligare än att ha privatiserat vatten i mänskliga nödsituationer. Här finns den artikeln för er som inte genast vänder ryggen till.

PS 2: Jon Weman om den dåliga nygamla idén att privatisera vatten.

måndag 16 juli 2018

En dikt som bara kom, men vems?

Kan ni, mina ytterligt bildade, förfinade och saligt litterära läsare, med era geniala preferenser och era stolta traditioner, med hela er arsenal av duktighet och gott minne, med er väluppfostrade hybris och era irrelevanta faiblesser - tala om för mig var den här dikten kommer ifrån? Den bara hampade sig in någonstans, och sen har jag glömt författaren. Men jag tycker så mycket om den.





Gunnar Pettersson, författaren till den roliga, kunniga London-boken, (som kom i våras) löste detta åt mig och alla våra bloggvänner: Det är Jane Hirshfield som skrivit dikten.

tisdag 10 juli 2018

Karen Armstrongs bok om våld och religion

Jag skrev in den ganska långa artikeln om Karen Armstrongs bok på  björnstrand backwater. Artikeln, men framförallt boken, bör läsas av alla som är det minsta intresserade av detta stora, svåra ämne.
"Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig."
"Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland."
 

onsdag 20 juni 2018

Maja Lundes roman tippar över i lärodikt


De första sidorna i Maja Lundes roman Blå (Natur&Kultur) är kanske det vackraste jag läst det här året. Men inte bara det vackraste, det visar också på en vidunderlig förmåga att göra ett fjäll, en glaciär, en fors, till något djupt berörande, att skriva in människan i naturen så att de två blir ett sammanhang.
Lunde som 2016 kom ut med den kritikerrosade romanen Binas historia har utlovat ett ambitiöst projekt; en kvartett av romaner, alla tillägnade vår tids stora frågor; klimatet, miljöförstörelsen, fattigdom, torka, hunger. 

Romanen Blå är uppdelad på två röster, två medvetanden, Signe och David. Signe är en sjuttiosexårig kvinna, sedan länge hemmastadd i det vidunderliga landskapet vid Ringfjorden som inleder romanen. Hon är journalist och miljökämpe, och hennes återkomst till landskapet berör också alla hennes minnen, en barndom, en kärlek, kampen mot miljöförstörande utvinningar av vattenfall och sjöar. Till sist även en kamp mot de fiffiga företagare som säljer utsågad glaciäris som lyxvara till drinkblandare söderut.
David är den andra huvudfiguren; en flykting som lämnat ett uttorkat Sydeuropa bakom sig. I sällskap med sin lilla, viljestarka dotter gör han vad han kan för att överleva i 2040-talets klimatkatastrof, och drömmer om att förflytta sig vidare, närmare vatten, närmare ett nytt liv.

Om Maja Lundes första roman Binas historia hölls ihop av en stilistisk säker berättarton och en lätt arkaiserande stämning, så är den nya romanen mer stilistiskt vacklande. Som så ofta med roman nummer två, under trycket av ett stort förlag, verkar hon vilja för mycket: Fånga en hel civilisations försyndelser och tragiska klimatförändringar i ett par vardagsnära och symboliska öden.
De kapitel som handlar om Signe, är ofta storartade, med stark inlevelse i både fjällnaturen och havet. Den arga, mot miljöförstöringen kämpande Signe, som också kämpar i sin segelbåt mot väder och vind, som kan tackel och tåg och kartor, är en kvinnogestalt att minnas. Det är också där författarens egen erfarenhet är tät; hon kan havet som en riktig seglare, hon är genuin i protesterna mot miljöförstörelsen, agget som rör sig i Signes skalle. Och hon kan skriva om väder och vind, dimma och vatten så att man känner det på huden, under händerna.

Kapitlen med David och hans dotter Lou, är svagare, mer ”gjorda”. När man vet vilka överjävliga läger Rohingyer befinner sig i, eller delar av den syriska befolkningen, blir det lite för journalistiskt att en författare som en gång besökt ett flyktingläger i Aten åtar sig att skildra den erfarenheten. Det beror inte på ”appropriering”, det beror på en didaktik som inte lyckas bära upp persongestaltningen. I stället fylls lägerberättelsen av små, torra detaljer. Vattenbristen, hungern, smutsen, all brist, som ska levandegöra livet i lägret är alltför tydligt installerade av en duktig hand, och dialogerna är taffliga. Dialog är överhuvudtaget inte Maja Lundes starka sida. En enkel invändning är att hon skriver alltför många onödiga ”sa han”, ”sa hon”, som sammanhanget skulle klarat sig utan. 

Man önskar att hon låtit de inre rösterna, och naturströmmarna hållas med sitt, och skippat lärodikten. Signes mycket starka historia kunde burit hela romanen. Det är nämligen där de mest levande processerna pågår både i psyket, och i berättelsen om en bygd, en natur och dess förstörelse.
Invändningarna till trots vill jag gärna höra Maja Lunde behålla sin stolta röst i de böcker hon planerat. För det mest levande i den här romanen är stort, sant och argt på ett sätt man bara kan älska.


Tidigare publicerad i ST, Dt, Gefle dagblad m.fl. mittsvenska tidningar.

Umberto Eco om fascism


"To people who feel deprived of a clear social identity, Ur-Fascism says that their only privilege is the most common one, to be born in the same country. This is the origin of nationalism. Besides, the only ones who can provide an identity to the nation are its enemies. Thus at the root of the Ur-Fascist psychology there is the obsession with a plot, possibly an international one. The followers must feel besieged. The easiest way to solve the plot is the appeal to xenophobia. But the plot must also come from the inside: Jews are usually the best target because they have the advantage of being at the same time inside and outside. In the US, a prominent instance of the plot obsession is to be found in Pat Robertson’s The New World Order, but, as we have recently seen, there are many others."

Läs för Guds skull hela artikeln i The New York Review of Books. 
Den är så rik, och bra. Tack till Joachim Zander, som tipsade.

söndag 17 juni 2018

Klådan - ett etiskt dilemma?

Idag bara länkar jag till Gunnar Strandbergs infama lilla blänkare. Och med infam menas här något nödvändigt ont.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?

"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"

Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.

Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.