måndag 22 oktober 2018

Fallande löv


      Autumn is over the long leaves that love us,
      And over the mice in the barley sheaves;
      Yellow the leaves of the rowan above us,
      And yellow the wet wild-strawberry leaves.
       
      The hour of the waning of love has beset us,
      And weary and worn are our sad souls now;
      Let us part, ere the season of passion forget us,
      With a kiss and a tear on thy drooping brow. 
       
       
      W. B. Yeats

torsdag 18 oktober 2018

Sömn

När man efter lång trötthet sover riktigt djupt och länge är det som om nya underjordiska kanaler friläggs i hjärnan. Gångar som leder längre in, som i sin tur korsas av hemliga rum där man inte minns att man varit förut. Dessa rum är inte bebyggda eller beboeliga, de är ljust orange eller svagt utterbruna, de har luddiga konturer, men leder vidare till ytterligare en sidogång där lite ljus sipprar in från taket. De är de dolda utrymmena för ett okänt liv.

Vaknar man efter en sådan sömn händer ofta genast något annat än frukost, håller-den-här-filen fortfarande, hinner jag till tåget. Man kan sätta sig direkt vid datorn och redan innan man sitter där har hjärnan plockat upp väsentliga pågående rörelser. En dynamik som kan handla om sanningar man måste skriva ner, tankar som inte ryms i debatten, nya vändningar av en gammal historia, tolkad som teater, och så vidare, och så vidare.

Det bästa är att det bara rullar på. Man skriver som en skidåkare åker. Det finns inga hinder, snön är lätt. Ljuset faller inte in över en utan kommer inifrån, från någon av de där gångarna som har smulor av ljus gömda i sig, smulor av sanning. Skidorna är inte skidor utan lätta sandalklädda fötter som kan allt om irrgångar och lögner, om livets teater och om det ljust orangefärgade spektrat i ett filter av urgammal hjärnsubstans. Utan andfåddhet men lätt i gasen är det någon som rör sig. Man kommer att möta den på halva vägen. Så förvissad är hjärnan, efter djup sömn.






Musik: Max Richter, Dream 3, in the midst of my life. 2015.


söndag 14 oktober 2018

Tanten i kassan

Hennes hud är en liten smula rödfnasig. Det smala ansiktet har karaktär, näsan är rak och de blå ögonen vänligt närvarande. Sin majoritet av gråa hår har hon samlat till en hästsvans i nacken. I hennes kassa går det raskt till, men aldrig opersonligt. Jag hör henne ofta säga nåt kul till kunden framför. Hon ser glad ut. Kanske trivs hon verkligen med att jobba igen. 

Kvinnan är nämligen över pensionsåldern. Hon är - garanterat - en av alla dessa kvinnliga fattigpensionärer som nu måste jobba ett par år till. Men hon gör sitt bästa av situationen. Förmodligen, och enligt min ringa människokännedom, är det för att hon gillar att jobba med folk. Det är litet av snabbköpets glesbygds-fest över henne.

Förbi henne på bandet rullar exotiska mangos, papaya, kött och döda fåglar, limpor och batterier, lampor och ostar. Hon är snabb, som ordet snabbköp anger. Och eftersom alla människor har olika förutsättningar så sitter hon här, i stället för att jobba som konsult för 700.000 i månaden, på Nya Karolinska, runt hörnet, och prassla lite med papper och fakturor. Men just det att hon sitter här, visar att socialdemokratin ännu inte är framme där den ska vara. Kvinnor med liten ekonomi fortsätter att arbeta. Medan de orättfärdiga snaskiga korrumperade sitter på sina arschlen, alldeles för långt fram i samhällets beslutsordning.

Jag tänker mig att alltid gå till hennes kassa, dela ett ord eller två. Och jag hoppas hon någon gång får vila och andas ut på en stor yacht utanför Italienska Rivieran. Men, nej, hon drömmer inte alls om det. Hon funderar nog redan på julklappar till barnbarnen. Och vad hon måste spara in på.
Jag tror att Lars Ahlin, och bara Lars Ahlin, skulle kunna skriva den sanna historien om hennes liv. 

torsdag 11 oktober 2018

Lou Reed: The Raven


Om man - som jag - haft, låt oss säga, lite trassel med omständligheten i Edgar Allan Poes The Raven, och blivit avtänd av en dysterhet som gränsar till det morbida, då har man en chans till.
Lou Reed rewritade nämligen The Raven, för att kunna sjunga den, och jag tycker hans version är bättre. Inte minst för att korpen får kraxa det något ironiska "Pathetic!" i någon av verserna, och detta gör det mycket roligt när jag läser högt och härmar korpljuden i "Never More" och "Pathetic". Kan någon anställa mig för att göra detta på en scen, så tar jag bara rimligt betalt. 


Once upon a midnight dreary
as I pondered, weak and weary
over many a quaint and curious
volume of forgotten lore
while I nodded, nearly napping
suddenly there came a tapping
as of some one gently rapping
rapping at my chamber door
“‘Tis some visitor,” I muttered
“tapping at my chamber door
only this and nothing more.”
Muttering I got up weakly
always I’ve had trouble sleeping
stumbling upright my mind racing
furtive thoughts flowing once more
I, there hoping for some sunrise
happiness would be a surprise
loneliness no longer a prize
rapping at my chamber door
seeking out the clever bore
lost in dreams forever more
only this and nothing more
Hovering my pulse was racing
stale tobacco my lips tasting
scotch sitting upon my basin
remnants of the night before
came again
infernal tapping on the door
in my mind jabbing
is it in or outside rapping
calling out to me once more
the fit and fury of Lenore
nameless here forever more
And the silken sad uncertain
rustling of the purple curtain
thrilled me, filled me
with fantastic terrors never felt before
so that now, oh wind, stood breathing
hoping yet to calm my breathing
“‘Tis some visitor entreating
entrance at my chamber door
some lost visitor entreating
entrance at my chamber door
this it is, and nothing more.”
Deep into the darkness peering
long I stood there
wondering fearing
doubting dreaming fantasies
no mortal dared to dream before
but the silence was unbroken
and the stillness gave no token
and the only word there spoken
was the whispered name, “Lenore.”
this I thought
and out loud whispered from my lips
the foul name festered
echoing itself
merely this, and nothing more
Back into my chamber turning
every nerve within me burning
when once again I heard a tapping
somewhat louder than before
“surely,” said I
surely that is something at my iron staircase
open the door to see what threat is
open the window, free the shutters
let us this mystery explore
oh, bursting heart be still this once
and let this mystery explore
it is the wind and nothing more
Just one epithet I muttered as inside
I gagged and shuddered
when with manly flirt and flutter
in there flew a stately raven
sleek and ravenous as any foe
not the least obeisance made he
not a minutes gesture towards me
of recognition or politeness
but perched above my chamber door
this fowl and salivating visage
insinuating with its knowledge
perched above my chamber door
silent sat and staring
nothing more
Askance, askew
the self’s sad fancy smiles at you I swear
at this savage viscous countenance it wears
Though you show here shorn and shaven
and I admit myself forlorn and craven
ghastly grim and ancient raven
wandering from the opiate shores
tell me what thy lordly name is
that you are not nightmare sewage
some dire powder drink or inhalation
framed from flames of downtown lore
quotes the raven, “nevermore.”
And the raven sitting lonely
staring sickly at my male sex only
that one word
as if his soul in that one word
he did outpour, “pathetic.”
nothing farther than he uttered
not a feather then he fluttered
till finally was I that muttered as I stared
dully at the floor
“other friends have flown and left me
flown as each and every hope has flown before
as you no doubt will fore the morrow.”
but the bird said, “never, more.”
Then I felt the air grow denser
perfumed from some unseen incense
as though accepting angelic intrusion
when in fact I felt collusion
before the guise of false memories respite
respite through the haze of cocaine’s glory
I smoke and smoke the blue vial’s glory
to forget
at once
the base Lenore
quoth the raven, “nevermore.”
“Prophet,” said I, “thing of evil
prophet still, if bird or devil
by that heaven that bend above us
by that God we both ignore
tell this soul with sorrow laden
willful and destructive intent
how had lapsed a pure heart lady
to the greediest of needs
sweaty arrogant dickless liar
who ascribed to nothing higher
than a jab from prick to needle
straight to betrayal and disgrace
the conscience showing not a trace.”
quoth the raven, “nevermore.”
“Be that word our sign of parting
bird or fiend,” I yelled upstarting
“get thee back into the tempest
into the smoke filled bottle’s shore
leave no black plume as a token
of the slime thy soul hath spoken
leave my loneliness unbroken
quit as those have quit before
take the talon from my heart
and see that I can care no more
whatever mattered came before
I vanish with the dead Lenore.”
quoth the raven, “nevermore.”
But the raven, never flitting
still is sitting silent sitting
above a painting silent painting
of the forever silenced whore
and his eyes have all the seeming
of a demon’s that is dreaming
and the lamplight over him
streaming throws his shadow to the floor
I love she who hates me more
I love she who hates me more
and my soul shall not be lifted from that shadow
nevermore.



Och om ni läser den ska ni läsa den högt, annars kan ni fortsätta med tidningen. Och om någon föredrar originalet, så finns det här.

lördag 6 oktober 2018

Oktober femte


Vinden susar
ända in i rummen,
pushar bananflugorna
mot sitt öde.
Blåser oss, till vårt,
till det som Vågen
tog, men inte av oss.


måndag 1 oktober 2018

Vår bästa tid var sminkad

Såsom rätt ofta händer håller jag med Gunnar Strandberg här. Detta är osebart. Som att äta en hel ask marmeladkulor med något surt portvin vid sidan av.

Gunnar blir alltså sur.




Nielsens blåsarklanger

En förnämlig äldre dansk kompositör får spela för en vild 70-tals-musiker, nu i dagarna, när Kim Larsen dog.


onsdag 26 september 2018

Cohen-kväll på Kreta





Majkväll. Första kvällen i Hora Sfakion, på Kretas sydkust. Rätt svalt för att vara i Grekland. Jag bär en ponco med inslag av alpackaull utanpå klänningen. Jag äter middag med James, från Skottland.
Här har jag alltså landat efter en vild resa över Kretas höga berg, där gåsgamarna svävade långt under bussens höjd på de smala, slingrande bergsvägarna före sista stupet ned mot kusten. Vi föll inte. Vi kom fram, drog vår väska till första (sämsta) hotell. Träffade där den smale skotten. Bestämde oss för att gå ut och äta tillsammans.

Dagar med oplanerad resa går ofta fort. Det ligger i sakens natur. Man är omtumlad och fortsätter vara det, trots ungdom och allmän saklighet. Den lilla orten är så vacker, bergen så höga och torra, båtar glittrar på redden och huvudgatan luktar stekt fisk, sedan länge härdad olivolja och ugnsbakad paprika. Vi dricker vin. Han börjar berätta om sig själv. Han är målare. Vi har roligt.

Sen lunkar vi hemåt till det första (sämsta) hotellet och slår oss ner i en grupp som samlats utanför. Det är här Cohen kommer in i bilden. Tre av fyra runt bordet är kanadensare. En är jude och journalist, en är filmvetare (och börjar fråga ut mig om Bergman), en är litt.stud och den fjärde är pikt, säger han. Det senare är alltså inget jobb, i stil med knekt eller plit, utan en gammal folkspillra i Skottland. Men han är ingen spillra utan kraftig som få. Mörk, bullrig och kul. Kanadensarna är mer Cohen, typ. Kultiverade, eleganta, romantiska. Dricker lagom mycket. Vill prata om konstnärliga grejer.

James, visar det sig, dricker ini helvete för mycket. I did´nt see that coming. Vilket inger mig en lätt ångest. Jag har aldrig, aldrig gillat män som dricker för mycket. Tycker just där, just då, att det var synd på en trevlig karl. Men det är hur som helst den judiske kanadensaren som är Den Vackre vid bordet. Ofrånkomligt. Hans kvinna också, vacker. Liksom jag fortfarande känner mig. Vi har det lätt, vi passar här, vi är Beautiful Losers waiting for the Miracle to come. Hotellägaren kommer ut och jag hinner säga: "Kali hypnosis". Nyss har min hjärna fattat att hypnosis funkar för "sömn" på grekiska. "Good" säger han.

Pikten dricker som fan, men blir inte full, James fortsätter hiva i sig på det där sättet som är alltför glupande. Jag sitter med mitt andra glas vin och är färdigdrucken. När vi går in ser jag James vingla in till sitt rum. Jag säger "see you later" och går till mitt, en trappa upp. Sitter en stund i lugnet, på balkongen med utsikt mot havet. Befinner mig i månskenstid.

Det som händer någon dag senare är en annan spiral av Cohensk natur: James har varit uppe i bergen och målat ett par jävla bra bilder. Alkisen är en konstnär. Och han har dagen efter orkat upp på smala stigar, bland torra gräs och buskar, och suttit i timmar i solen och tecknat och kritat. In the tower of art. Det får räcka så. Och mer blir det inte.

                                                           ****            

(Men här är Adam Cohens postludium till sin pappa i The Guardian.)
 



söndag 16 september 2018

London - med Gunnar Pettersson

Det är så länge sedan jag var i London att det är nästan genant att nämna det: 1980. Men när jag läser Gunnar Petterssons bok om sin nuvarande hemstad är jag genast där igen, som hemma. Han är författaren som tar en vid handen och lurar en att tro att man faktiskt närmar sig staden London, 1830-something, tillsammans med Dickens och hans skapelse, Oliver Twist: "Oliver hade aldrig sett en sådan smuts och sådant elände. Men han var framme...".

Från de tydliga, demografiska och nästan geologiska beskrivningarna av London, från de burgna kullarna i Hampstead Heath till de mindre flotta fotbollsarenorna i flacklandet Hackney Marshes, från Thatchers begravning till marknadsgatorna Portobello Road och Broadway Market, har författaren en så förtrogen, historiskt-politiskt kunnig och fotvandrande kunskap om sin stad att man blir kär i den på nytt. Och förbannad på nytt. För trots all den humor som GP slösar över sin berättelse ser man förstörelsen; gentrifieringen av centrala London.

"Privatiseringen av allmänägd mark har också fört med sig uppkomsten av så kallade pops - ´privately owned public spaces´, privatägd allmän plats. Som några exempel kan man nämna Paternoster Square, alldeles vid St Paulskatedralen, Granary Square vid Kings Cross och marken runt själva City Hall."
Därpå följer en liten beskrivning av hur inskränkningen av frihetligt samhällsliv blir konsekvensen när allmänna tillgångar privatiseras - kanske också en understucken varning till liknande privatiseringsvurm i Sverige.

De politiska konjunkturerna blir tydliga, helt i takt med arkitekturens flamboyanta karaktär; the Shard och 30 St Mary Axe är uppförda under samma era som Londons trafiknät privatiserats å det grymmaste, som vi också kunde läsa om i Tony Judts: Ill fares the country (På svenska: Illa far landet, en bra parallell-läsning till Petterssons bok). Skolornas kvalitet försämras och under Thatchers regering sker - som väl alla vet - också en social tillbakagång. Men husägandet och bostadsägandet expanderar, precis som i Stockholm under högerregeringar. Sen faller husägarna och låntagarna som käglor vid första, bästa finanskris (2008), medan bankerna och låneinstituten fixar sina egna korthus med hjälp av svarta och kriminella pengar.

Man kan läsa den här boken för det informativa värdet, för de många infallsrika vinklarna på Londons gatunät, matvanor, skolor, musiktraditioner, ekonomi, kultur, språk och uttryck - men man kan framförallt läsa den för att Gunnar Pettersson har en så härlig berättartalang. Det är svårt att inte igenkänna den Göteborgska humorns whimsicality i hans engelska vandringar. Dessutom präglas boken av en människosyn som är öppen och tolerant, med vänlig blick på tillvarons alla udda och/eller prima existenser. Det är en central karaktärspoäng i hans bok: His heart is in the right place.
Till vänster alltså.


London 2014. Till vänster The Shard och till höger, inne i finanskvarterens City of London höghus, ser vi "The Gherkin" eller 30 St Mary Axe, kallad.


onsdag 12 september 2018

Gun-Britt Sundström: Skrivliv

Jag skrev om Gun-Britt Sundströms dagbok från 60-70-tal. Två klipp ur recensionen:

"Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker."   





"Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt - ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då".

Den hellånga recensionen finns som vanligt bland annat här.

torsdag 6 september 2018

Lyra Koli: Allting växer

Jag skrev om Lyra Koli: En sorgebok över en förlorad värld. 




Golfströmmen har för länge sen ändrat sin riktning och de skandinaviska länderna är obeboeliga på grund av klimatet. För Jossi, hennes man Mads, och hennes familj återstår bara ett melodiskt minne av skandinaviska språk, en berättelse om sommarens stuga och en refräng från Evert Taube, som utgör ett nostalgiskt mantra i Jossis hjärna: mandelblom, gullviva, kattfot och blå viol.
Nutiden är ett liv under en enorm artificiell ostkupa, med inbyggda reglage av regn och ljus, av konstgjorda soluppgångar och takträdgårdar med välansad ”natur”. De enda samhällsvarelser som återstår är datastyrda människor, med schemalagda kontroller av kroppens kemi. Alla avvikelser från ”normaliteten”, all vantrivsel, bearbetas omedelbart av diverse microchips inopererade under huden. Barn beställs på laboratorier enligt kliniskt genetiska bedömningar och kvinnans menstruationscykel programmeras enligt nyttoprincipen. Ingen avkomma är oplanerad. Man går på ”prefrerenskalibrerad blinddejt”, scrollar insidan av sina ögonlock och svajpar fram palmstränder och virtuella sexuella lekar, efter behag. Kropparna har dessutom tillgång till en sorts åtsittande overaller, där alla upptänkliga sensationer kan stimuleras via små tryck och vibrationer.

Eftersom karaktärerna i den här romanen är så avindividualiserade blir deras psykologi mycket tunn. Ändå är de empatiskt skildrade med allt de har förlorat, som om författaren sörjer med dem.  

Och som vanligt kan bara ni som har tillgång till Mittmedias tidningar läsa den.