Marsfjällen

Marsfjällen sedda norrifrån. Mina kära berg. Någon var där idag och sände ut sin bild på Twitter. Fotograf: Uffe M.@ulfmakitalo   

Honor the absence

Honor the absence                                                                                          

Målning: Caspar Wolf

do not pretend that the absent
aren´t really here.

They are here, all of them,
the boys in the band,
the singer, the drummer,
you, yourself at twenty,
the dancer, the princess.

The man you married,
all the long walks,
all the sighs at night
sinking in deep green.
The man in Denmark,
you know who I mean.

They live in the absence,
as they did when you first met,
according to Mr Lacan.

Honor the departures,
the shades of love,
the sinking sun, the rising,
the many moments
of eyes meeting eyes,
unforgettable eyes,
they still speak of something
unspeakable.

Söndag i Siena

San Quirico D'orcia - Siena Italy Cappella di Vitaleta 1590 patrimonio dell’Unesco.

Badklippan

När vi inte for ut till Arkö längst ut vid kusten och när vi inte for ner till Stora Rängen, söder om Linköping, reste vi gärna upp till Skiren. Det är en liten sjö mellan stora skogar, en bit norr om Östgötaslätten, och förmodligen i ett naturområde ägt av någon herr Douglas si eller så. Men det tänkte vi aldrig på. Vi gick ner i den branta backen mellan klippor och tallar, och kom ner på stigen som doftade starkt av barr i solen. Vår hund, Bella The Golden, hade bråttom ner i vattnet, medan vi människor, maken och jag, tog av våra kläder i lugn och ro, solade en stund och lyssnade till lommen som alltid hördes där.

Det var alltså en av minst tio platser i Östergötland som vi återvände till. Sjön var klar och ren, och folktom. Det fanns inga bostäder på mils håll, och vi kunde bada nakna ogenerat. Klimatet i södra mellansverige var också lämpat för att simma från maj till september. Så det gjorde vi. Ibland tog vi oss så långt ut i sjön att det blev för mycket till och med för vår badhund. Då satt hon på stranden och ylade efter oss, som en varg efter sin flock. Ibland simmade vi alla tre, utmed stranden. Detta var de lyckliga dagarna. Länge sen nu. Men klippan finns kvar, rundad och fin, och sjön speglar dagar som är likadana som de var då. Men utan oss.

min krop

en tid i livet hvor min krop kun angår mig
et glas med bobbler, og nu stikker vandet i næsen
på gaden/en hund og en smuk ung mand går forbi
det er ikke viktigt, og heller ikke noget slemt deri

min krop angår ikke ham, og det har sine sider
men jeg er ikke bang, det kommer andre tider
hvis man er frossen tar man en ven med hjem
og man kan være koncentreret om andet end en lem

en tid i livet hvor jeg faller fra og smelter ned
og en gudomelig nåde husker forskellen som fred
husker mig endog som lille barn, og uden larm
en kvinde blød, og duftende, og dueaktigt varm

Gabriel Jönsson

Nu breder boklövet sina skärmar

i Kullens skogar igen, igen 

och skuggar sippornas stjärnesvärmar

och nunneörten, dess älsklingsvän 
 

Som unga brudar på bergets sida 

står slån och körsbär i södersol

och sänder hälsning till skepp som glida 

på stråk så blåa som backviol

Den ljusa natten har nått till Kullen
och inget vemod är dolt i den. 

Och du går levande ovan mullen
i samma majglans igen, igen 

Lönnblom

Ute vid sjön var allt försjunket i ett milt grått ljus. Vita fåglar rörde sig oroligt mot den ljusgrå himlen; trutar, måsar, en och annan kråka. Hägern kom inte idag. Sån tur har man inte alltid.
Men folk hade börjat gå hem.

Jag satt vid sjön och såg de mörka träden på udden, de som ännu kraftsamlar för den stora utslagningen. En händelse bortom all tävlan. Mot det murriga brunsvarta avtecknade sig lönnarnas kronor, ärggröna och vida. Den största och vackraste lönnen var jag framme och hälsade på. Vi är mycket gamla vänner.

En annan gammal vän talade jag länge med, per telefon idag. Delade en del oro som ligger i tiden och en del annat som följt oss under decennier. Så gamla och trofasta vänner har man bara några. Det är strålande. Människor som förstår det mesta om varann, och kan låta resten vara.

Och i förrgår talade jag med min vän i Lappland, också det en vänskap som fyllt mer än trettio år. Det är dessa "enkla" saker som glädjer en nu: Människor som man kan lita på. Träd som slår ut. En kort och oändligt vacker bris över vattnet.
Det finns också en särskilt mild tomhet som kommer över en vid stranden av en sjö i grått väder. Ostörd av allt.

Nostalgi - skotska öar

Idag blir det bara drömmerier här. Musik och gamla minnen från resor i Skottland.
Den här bilden är från Isle of May i Kungadömet Fife (låter som Tolkien varit där) -
och här har lunnefåglarna nyss landat för sin trevliga parningssäsong, hörde jag idag från
naturvårdaren på ön. Just på denna ö har jag inte varit, den är för övrigt bara nån dryg kilometer lång, men på många andra skotska öar har jag vandrat i timmar utan tid.
Detta blå hav, denna himmel. Let´s arise and go now, to the Island of the Free.

Eller som W.B Yeats skrev: The Lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core.

(W. B. Yeats - 1865-1939)

Herakleitos ftw

Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.

Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.

Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.

Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.

Målning: Sigrid Schaumann

Cecilia Bartoli - den gudomliga

Eftersom jag inte är nån fan av opera missar jag ofta sångare som hörs mest i den kategorin. Därför har jag inte förrän idag fattat Cecilia Bartolis storhet. (Min svåger som älskar opera har naturligtvis fattat för länge sen). Men just idag fick jag alltså den där konstnärliga chocken som bara uppstår ibland, när någonting är otroligt bra. Cecilia Bartoli sjöng Giovanni Antoninis "Mancare Dio Mi Sento", tidigare i världen ofta sjungen av kastratsångare. Man tackar att det var hon idag.

Begeistringen var stor, lyfte till taket och vidare: Denna människa har fullständig kontroll över sitt instrument; det känns som om hela orkestern får rätta sig efter hennes rytm, som i det här fallet var lugn, djup och bärig i varenda ton. Gudomligt vackert. Och urkvinnligt. Sång bär ofta fram detta - det mest kvinnliga och det mest manliga. Man behöver bara höra att det finns, trots all relativisering av könens olikheter. Det manliga, som naturligtvis inte har ett dugg med att lyfta vikter att göra, och det kvinnliga som har ett helt annat djup än att vattna blommor och måla naglarna. Basar och sopraner, tenor och alt, variabler med underbar spännvidd.

Cecilia Bartoli bär sin röst över djupen. Här finns en inspelning från Youtube. Nämnda sång ligger cirka 10 min in.

My late husband

Många känner nostalgi så här vid jul har jag märkt. Det kan vara barndomen som skimrar till, eller ett landskap där man gärna vistas vid jul, en farmor, en mormor, en morfar, för somliga kanske en särskild hund, man var mycket fäst vid. Jag har en sån hund i minnet, men saknar henne bara ibland, om sommaren. Men de allra flesta årstider kan jag sakna min man. Han var en mycket ovanlig svensk, kan jag lugnt säga; full av charm och intelligens, humor och förbiilande värme, som plötsligt kunde dyka ner skarpt i en psykologisk insikt eller närvaro. Och så var han ju vacker, och vi passade så bra ihop.

 

 

Bo i något museisammanhang

 Bo utanför Stockholms Stadsmuseum.

Bo Lagercrantz, som yrkesman, kan ni läsa om i den här artikeln om Stadsmuseets stormiga år. Och på nätet finns hans senare böcker: Ögon att se med, Luther, Cranach och kärleken, samt bibliografin om Hilding Linnqvist.

Bo som vän, kompanjon på alla färder och lovely lover, kan ni ännu inte läsa om någonstans. Vi får senarelägga det.

Bilden högst upp är från en släktsammankomst, där Bobo (längst upp t.h.) kan vara högst 35 år. Man ser skimret över hans dagar.

 

Återigen från jobbet på Stadsmuséet.