Visar inlägg med etikett Ögon att se med. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ögon att se med. Visa alla inlägg

fredag 5 juni 2020

Monastiraki - mon amour

























I konsten har det talats en del om det nordiska ljuset, och de är kanske mer värt att tala om än krimiserierna Nordic Noir. Northern Light hette en hel utställning en gång, jag minns inte var.
Är inte så säker på om medelhavsljuset är ett annat ljus, men fotot ovan talar om värmen, kvällsljuset i Aten, just så här års och i en av de finaste stadsdelarna, Monastiraki, med den gamla moskén, strax intill ruinerna av Hadrians bibliotek, och helt nära den lilla kyrka, Agia Irini, där jag firade pingst för elva år sedan. Just vid den här tiden reste jag också ut till Egina och badade i havet, men återvände inte till det lilla Afajatemplet, där jag hösten efter min exmakes död gick och sjöng sånger till mångudinnan Afaja, egentligen bara en annan jungfru Maria.

Nu är det förutom Lappland, nästan bara Grekland jag längtar till. Tror det kommer att bli min första resa när pandemi-skiten är över. Så - i ren förtjusning för alla mina minnen från Grekland, repriserar jag texter om mina dagar i Aten och utflykter till Egina, den stora parken Penteli och stranden vid Marathonas, med och utan vänner.

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
Utflykt med vänner


PS: Stranden i Marathonas var ju inte med här, såg jag sen. Den underbara bröllopsfesten har jag skrivit om någon annanstans, tydligen.

måndag 2 mars 2020

Herakleitos ftw


Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.

Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.

Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.

Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.



Målning: Sigrid Schaumann


lördag 8 februari 2020

More is more: Matisse




När jag tröttnat lite på både ord och musik, låt oss säga klockan 23.00 en torsdagkväll, efter en dag med nyheter både om Corona och om skådespelare och om musiker som gjort en platta om dödsångest, och om hur lång tid det tar att framställa Coronavaccin, och om de nya supertragiska dystopiska romanernas oerhörda vikt på vågen, och när jag dessutom hört lite för mycket arior på radion för att jag inte gitte stänga av - då är det dags för paus.

Då ser jag på bilder.

Foton från mina resor, ansikten, mina käraste, men allra helst konst: Jag försjunker kontemplativt i Corots dimmiga utsikter och låter mig fyllas av Monets fantastiska ljusskimmer, eller av Matisses snygga interiörer. Som här ovan. Finns inga moraliska gränser för vad karln kan roa sig med. Och det är skönt, det är lek, det är liv. I motsats till en hel del av vår samtida bildkonst som är urtråkig, gravallvarlig och som när den ska leka bara geggar på med lån från alla håll, och särskilt från andra konstnärer.

En era av minimalism övergick i popkonst som övergick i konceptkonst, och nu sitter konstnärerna i installationer och gråter med varandra. Synd på nåt vis. Men det är väl tiden. Den förtjänar en och annan gråtattack. Men jag går inte på utställningar för just det.

Märkligt är det ändå alltid att hjärnan och hjärtat gör sitt lilla hopp när jag övergår från ord (nyheter, kulturartiklar, romaner whatever) till bild. Att jag omedelbart faller in i ett kontemplativt tillstånd. En sorts stilla lycka. Sån är min kärlek till konsten.

PS: Det är bara några tomma avocadoskal som ligger där på bordet.

måndag 23 december 2019

My late husband





Många känner nostalgi så här vid jul har jag märkt. Det kan vara barndomen som skimrar till, eller ett landskap där man gärna vistas vid jul, en farmor, en mormor, en morfar, för somliga kanske en särskild hund, man var mycket fäst vid. Jag har en sån hund i minnet, men saknar henne bara ibland, om sommaren. Men de allra flesta årstider kan jag sakna min man. Han var en mycket ovanlig svensk, kan jag lugnt säga; full av charm och intelligens, humor och förbiilande värme, som plötsligt kunde dyka ner skarpt i en psykologisk insikt eller närvaro. Och så var han ju vacker, och vi passade så bra ihop.
 
 

Bo i något museisammanhang





 Bo utanför Stockholms Stadsmuseum.

Bo Lagercrantz, som yrkesman, kan ni läsa om i den här artikeln om Stadsmuseets stormiga år. Och på nätet finns hans senare böcker: Ögon att se med, Luther, Cranach och kärleken, samt bibliografin om Hilding Linnqvist.
Bo som vän, kompanjon på alla färder och lovely lover, kan ni ännu inte läsa om någonstans. Vi får senarelägga det.
Bilden högst upp är från en släktsammankomst, där Bobo (längst upp t.h.) kan vara högst 35 år. Man ser skimret över hans dagar.

 


Återigen från jobbet på Stadsmuséet.