Rastlösheten

Segheten i rastlösheten. Hur jag bara vill tänka på resor, hur jag kollar bilder från Tasmanien (där jag aldrig varit) och Hebriderna (där jag varit på långresa) Kroatien (där jag varit) och Grekland, som jag knappt ens behöver hämta bilder på för de finns alla i mitt huvud. En hel film faktiskt.

Segheten: Att jag har typ hundra praktiska uppgifter att ta hand om här hemma: Tvätta, tvätta fönster, göra ordning rummet till ateljé, sy ihop hål i min finaste franska kofta, gå med återvinningsgrejer som hopat sig i påsar jag vet inte hur länge. Förutom då den där boken, Augustus av John Williams, som ligger under soffan, och som jag aldrig kommer nån vart med trots att jag älskade hans tidigare romaner (som jag skrev om här, och här).

Den enda jag håller på med hela tiden är Inger Christensen och hennes Samlede digte, som jag läser högt på danska, också för att hålla kontakt med språket, nu när allt resande står stilla. Och så läser jag mig bakåt i hennes diktning, från det alltmer kosmiska och överpersonliga, tillbaka till ett emotionellt smärtsamt rum, där en man vänder ryggen till. Och då blir jag ledsen för hennes skull. Och så ser jag på bilder av hennes man och han ser förfärlig ut. En posör. Ja, jag vet, en intelligent posör - de finns också.
Men så vill jag då bara framåt igen, till de mer befriade dikterna, där hon ser allt i stort och sjunger vidare mellan dröm och förstörelse.

Jag är inte typen som bakar surdegsbröd och havrekakor i en pandemi, märker jag. Inte heller typen som tar risken att gå på fest. Inte heller sätter jag mig på en kvarterskrog, där folk blir allt fullare, fumligare osv. Det är visserligen många som leker lite med döden nu. På engelska pubar och Floridas barer. Jag tänker inte joina. Alltså: Ett ganska tråkigt liv. Det har gått bra i tre månader, nu på den fjärde börjar jag nå min gräns. Det enda som hjälper är musik, samtal med vänner, läsning, och att skriva. Men min inre frihetsdjävel har börjat *skrika* under taket.
Läser då med viss igenkänning Josefin Holmströms text om rastlösheten. En mycket yngre och mer melankolisk bild av mig själv. Jag kollar inte stjärnor, men glädjer mig åt träden, de i parken, de utanför mitt fönster. Jag skulle inte överleva utan dem. Och dikterna.

følger nu søvngangerruten                                                    
hen under højslettens
brede balsamiske himmel
på tværs av en isdekket sø
på langs av en vindgroet ø
lodret ned gennem ilden
vandret frem gennem sneen
insvøbt i vindens kåbe....

Det goda, det onda och det overkliga

Det finns en filosofisk, eller kanske rentav empirisk, tankefigur som ser ut så här: Det goda äger verklighet, i ord eller handlingar. Det onda är overkligt, skuggigt och tunt, oavsett om det bullrar för att överrösta sin tomhet. Så som Trump nu gör. Allt han "åstadkommer" är tomt, men teatern pågår, och trots att han är en jävligt dålig, vulgär skådespelare, så spelar han "president" dag ut och dag in. 

Det goda är som riktigt bröd, det onda som nån sorts urlakad variant av bröd: inte mättande, inte gott.
Det onda kan pågå länge i sin overklighet, men inför katastrofen, döden eller den verkliga verkligheten, visar det upp sin ihålighet, sin bristande förmåga till sanning: Det måste gömma sig bakom ständigt nya, mordiska, ibland folkmordiska, lögner och spel.

Och så ska man förstås läsa Kierkegaards studie av Nero: Tomheten som bränner ner en hel stad, i sin teatraliska strävan efter makt.
Och Simone Weil: Om maktens illusioner, och det neurotiska i maktens grepp om tingen: Makten urholkar sig själv tills endast det overkliga spektaklet är kvar. Då faller korthuset. Det kvantitativa kan inte hålla ihop verkligheten. Det sentimentala är inte kärlek.

Poesi för en måndag i karantän: Linda Gregg

We Manage Most When We Manage Small

What things are steadfast? Not the birds.

Not the bride and groom who hurry

in their brevity to reach one another.

The stars do not blow away as we do.

The heavenly things ignite and freeze.

But not as my hair falls before you.

Fragile and momentary, we continue.

Fearing madness in all things huge

and their requiring. Managing as thin light

on water. Managing only greetings

and farewells. We love a little, as the mice

huddle, as the goat leans against my hand.

As the lovers quickening, riding time.

Making safety in the moment. This touching

home goes far. This fishing in the air.

(Linda Gregg - 1942-2019)

Apropå en litteraturdebatt

Sådärja, nu var vi där igen. I den oerhörda dispyten om vad som är bra litteratur och vad som ska utses till tidsandans hackkycklingar. Autofiktion, oh lala, vad trist. Tjejer som skriver om kärleksnöd, svartsjuka, och vem–ska-jag-knulla-med? Könskampen, mäns allmänna hopplöshet, och hela den jazzen.

Killar på Söder som skriver om ungefär samma medelklassångest, privat, petigt och självupptaget. Nej, tack. Nu vill vi ha den stora romanen om det verkligt stora eländet. Ge oss apokalypser i långa banor, ge oss tidens flyktingläger (även om författaren bara besökt ett sådant under några veckors tid). Ge oss kollektivromaner. Var är dagens Dostojevskij, vem fyller tomheten efter Sara Lidman?

Något svar finns inte. Det härliga med författarskap är att de skiftar färg och läge, kan växla från hyper-privat till storartad samtidsskildring. Ta Terézia Moras Monstret, där romanen - tydligt typograferad på varje sida med en linje mellan de båda rösterna – skiftar mellan den depressiva inåtvända Flora som tog livet av sig, och den handlingskraftige men osynkade Darius Kopp, hennes man, som reser omkring i Östeuropa med Floras aska i en urna, förtvivlat sökande efter en begravningsplats. Det är en roadmovie över en geografi, som samtidigt är ett öde och en humoristisk europeisk gemenskap. Strålande bok! Är den autofiktiv? Nej. Kvinnor kan. Handlar den om tidens stora frågor? Nej. Bara samma gamla eviga frågor.

Annars är det ju som att se en 70-talsdebatt komma tillbaka: Alla dessa kvinnor – Susanne Brøgger, Erica Jong, Märta Tikkanen, Agneta Klingspor – som skrev bekännelselitteratur. Det blev då ett litet skällsord, ibland med viss rätt. Men det drabbade bara kvinnor. Konstigt. För Ulf Lundell, Jack Kerouac, Sven Lindqvist, Robert Pirsig, skrev ju också självupplevt och självcentrerat. En del av det blev bra; kanske särskilt Lindqvist. Men mer originell ändå är Pirsig med sin Zen, och konsten att sköta en motorcykel, som skildrar hans brottningsmatch med det akademiska livet, filosofiska frågor applicerade på underhållet av en motorcykel, och en själskris som övergår i halvpsykotiska visioner. Det var stort. Och ingen skulle ha kommit drällande med ordet autofiktion. Men nu får Knausgaard höra.

Men visst: Under åren som recensent, har jag gnetat mig igenom romaner vars största fix är att få en dildo nertryckt i halsen, eller få en brinnande cigarett på armen, som - ehh – förspel. Men sen innehöll dessa böcker inte så hemskt mycket mer av sensationella situationer, idéer, eller angelägenhet. En som däremot hade ett jäkla driv i sin berättarlåda är Johanna Frid, hennes roman Nora – eller brinn Oslo brinn hör till det mer originella jag läst bland nyare romandebutanter. Ja, en Biskops-Arnö-odlad begåvning. Men så stor, så generös med sig själv, sån humor! Att klassa ner henne i någon sorts ”felklubb”, kan bara ske om man är en självhögtidlig svensk med ringa humor, och noll koll på brittisk absurd elegans i litteraturen.

Andra som inte alls hör till den generationen, och som också utgått från sitt eget liv är Kjell Westö, Susanne Brøgger, Carolina Zetterwall, Beate Grimsrud, med skiftande grad av litterär dagshöjd, medan t.ex Maja Lunde och Erik Hågård ger sig in i de större ödesfrågorna: Maja Lundes bok Blå var en av de finaste romanerna i den genren, vilt närvarade i stor natur och kampen om miljön. Hågårds prisade debutroman Lilo gick tyvärr mitt sinne förbi; trots många vackra och innerliga passager blev den en överambitiös konstruktion av det som vi alla ska ta på allvar. Jag tror att jag gav upp lite på McCarthys Vägen, också. Vägen har liksom bara ett slut, och man ser det hela tiden. Låsningen förtar känslan av stora frågor. Läsningen sjunker under tyngden av svart dystopisk moral. Och det är inte vad som sker i till exempel Birgitta Trotzigs djupt allvarsamma romaner, eller i Don DeLillos aparta kamp med tidsandan.  

Okej. Så för de stora ödesfrågorna läser jag hellre Ursula K. Le Guin. Och min kära jäkla autofiktiva Doris Lessing, som har skrivit den största och mest fragmentariska romanen om just den här förfärande tiden, med alla dess komplexa skärningar mellan kulturer, naturkatastrofer, migrantskaror och överlevare, samlade på små öar av medvetenhet: Shikasta. Lessing har både det ”privata” djupet i kärleken och den stora överblicken. Läs henne, och läs Johanna Frid också, och var icke förskräckta! Snart får vi metafiktion.

 

Prokofjev var det ju

Det är så jävla bra så det är inte sant, tänker jag högt under taket, fast jag inte får svära ens för en klassiker. Prokofjevs 2:a pianokonsert. Fruktansvärt vackert, passionerat, strukturerat. Jag ser hela den ryska modernismen rusa förbi min inre syn, affischkonstnärerna, det vertikala bildrummet, den fräcka rytmiseringen av bildytan, Malevitj, Rodtjenko, Eisensteins filmer, ja hela den revoltartade konstnärliga utvecklingen i Ryssland före 1930, innan Stalin stängde dörrrar med lås, och lät Sjostakovitj sitta och darra för sitt liv. Men då hade Prokofjev redan lämnat Ryssland, liksom Rachmaninoff och många andra avantgardister. Den censurerade Anna Achmatova sörjde och skrev i ensamhet. Marina Tsvetajeva tog livet av sig efter ett svårt öde som både emigrant och återvändare till Ryssland, där hon blev fast under terrorn. Majakovskij gick och sköt sig, Osip Mandelstam dömdes till fängelseläger och Nadesjda Mandelstam skrev långa brev till den älskade maken. Pasternak lyckades klara sig, men hela den fräcka modernismen trycktes ner, mitt i Moskva, i Sankt Petersburg, i Odessa, ja ända borta i Jalta, där Tjechov en gång fick besök av en beundrande Maxim Gorkij. Nu var det slut på konstnärsfesten. Rosorna frös i snön.

Rachmaninoff som kom från en privilegierad familj, flyttade efter revolutionen till USA, drog sig fram som konsertpianist från delstat till delstat, hade råd med fru och barn och dyra kläder, men mindre tid för sitt fria skapande. Dock: Det blev till sist ett antal symfonier. Märkligt ändå att något av det vackraste han gjort, hans 2:a pianokonsert, kom till efter en fyra år lång depression, kännetecknad av skaparångest efter den första succén i Moskva. Men 1901 bröt det fram igen.

Prokofjev hade på något sätt ett lättare liv, levde många år i europeisk exil, men återvände till Ryssland, och framlevde sina dagar i en mer klassicerande stil. Men den 2:a pianokonserten (1912-13) är som föregångsljud till allt som sen skulle hända i Ryssland; en ström av oregerliga rytmiska och melodiösa, fräcka, vilda, vackra teman och kontraster. Ikväll spelades den av den amerikanska pianisten Claire Huangci, tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester i Umeå. Och ni, alla min lyckliga läsare kan höra den här. Ni får Beethoven och ett samtal med solisten på köpet. Detta är Sveriges Radio. Eller Public Service - som de reaktionära nu rackar ner på. Varje tid har sina presumtiva stöveltrampare.

(Ber om ursäkt till förvirrade läsare för att jag först skrev Rachmaninoff. Texten skrevs efter 25 timmars vakenhet, och jag var bara full av entusiasm, och på något underligt sätt så inställd på Rachmaninoff att jag inte hörde Prokofjev. Men honom har jag ju annars alltid gillat. Ta denna rättelse och lyssna. Cheers).

Cecilia Bartoli - den gudomliga

Eftersom jag inte är nån fan av opera missar jag ofta sångare som hörs mest i den kategorin. Därför har jag inte förrän idag fattat Cecilia Bartolis storhet. (Min svåger som älskar opera har naturligtvis fattat för länge sen). Men just idag fick jag alltså den där konstnärliga chocken som bara uppstår ibland, när någonting är otroligt bra. Cecilia Bartoli sjöng Giovanni Antoninis "Mancare Dio Mi Sento", tidigare i världen ofta sjungen av kastratsångare. Man tackar att det var hon idag.

Begeistringen var stor, lyfte till taket och vidare: Denna människa har fullständig kontroll över sitt instrument; det känns som om hela orkestern får rätta sig efter hennes rytm, som i det här fallet var lugn, djup och bärig i varenda ton. Gudomligt vackert. Och urkvinnligt. Sång bär ofta fram detta - det mest kvinnliga och det mest manliga. Man behöver bara höra att det finns, trots all relativisering av könens olikheter. Det manliga, som naturligtvis inte har ett dugg med att lyfta vikter att göra, och det kvinnliga som har ett helt annat djup än att vattna blommor och måla naglarna. Basar och sopraner, tenor och alt, variabler med underbar spännvidd.

Cecilia Bartoli bär sin röst över djupen. Här finns en inspelning från Youtube. Nämnda sång ligger cirka 10 min in.

Poesi i januari: Inger Christensen

Igår skulle Inger Christensen, om hon levat, fyllt 85 år. Den vackraste danskan är hennes uppfinning.

fiskehejren findes, med sin gråblå hvælvede
ryg findes den, med sin fjertop sort
og sine halefjer lyse findes den; i kolonier
findes den; i den såkaldt Gamle Verden;
findes også fiskene; og fiskeørnen, fjeldrypen
falken; festgræsset og fårenes farver;
fissionsprodukterne findes og figentræet findes;
fejlene findes, de grove, de systematiske,
de tilfældige; fjernstyringen findes og fuglene;
og frugttræerne findes og frugterne i frugthaven hvor
abrikostræerne findes, abrikostræerne findes,
i lande hvor varmen vil frembringe netop den
farve i kødet abrikosfrugter har.


Ur Alphabet, 1981

The Look of Nobel

The look kan alltså betyda två saker: Hur något/någon ser ut eller hur någon ser på dig, hur du ser på någon, rentav in i ögonen. Ibland ser även träd på dig, eller en räv, eller ett moln.

Men nu är vi i kulturens och kultens värd. Det är fest. Nobelfest, i Stadshuset. Jag är tillräckligt sago-barnslig för att sitta och titta; för att rummet är så vackert, så fint belyst, så många blommor, och så många människor jag är nyfiken på. Begåvade, vackra, politiska, administrativa, och en del fän.

Eftersom kalaset sänds via Sveriges Television är reportrarna alltid i förgrunden. I år var flera av dem rätt bonnvackert klädda, vilket kan kännas som en vila från de sofistikerade skapelser som tidigare utmärkt reportage-teamet. Värst i år var glitterklänningar. Både vid micken och i salen. Glitter är vulgärt. Men där fanns också gediget vackra klänningar, som prinsessan Madeleines purpurrosa och vetenskapsreportern Victoria Dyrings klassiskt smala och lysande vita siden. Jessica Gedin är ju alltid ett fall för sig, och i år bar hon något helt misslyckat: En klänning i svart-vitt, som såg ut som en blandning av medeltida frilla, kanske lite nunna, och ett framstycke som kletade in hennes två små bröst till allas fixerigsbild bakom tunn vit bomull. Okej, Jessica, vi anade redan innan att du hade bröst. Nu är det bevisat.

Olga Tokarczuk, då - apropå att både synas och se - det goaste, mest mänskliga ansiktet, och en svart klänning som höll ihop ända upp till halsen och ramade in hennes ljusa hud. Överallt ser man den människan hälsa och ta i hand som någon som ser in i den andre, ibland också retirerar en smula, inför alltför översvallande västeuropeiska artigheter. Som: Nu ska vi vara sanna här. 

Och här tog kanske samtalet slut en liten stund, ja....

Victorias klänning måste tyvärr nämnas, ännu en labil modekreation, överfull med anspråk. Visst - den föll vackert, men var uppdelad i svartvitt på längden vilket fick skapelsen att spaltas för blicken och prinsessan att bli mindre vacker än hon faktiskt är numera. 

Gulligast: Utan tvekan den gamle professorn, fysikpristagaren James Peebles, som också höll ett fint tal. Och så, till sist, min käre Shiva, det indisk-amerikanska paret Abhijit Banerjee och hans hustru Esther Duflo, (vinnare av ekonomipriset tillsammans med Michael Kremer). Hon höll också ett mycket bra tal. Han var den vackraste mannen i församlingen, en hinduisk prins bland pingviner.

Esther Duflo ledsagad av Carl-Philip.

Abhijit Banerjee ledsagad av Magdalena Andersson.

    

Emily Dickinson: Låg himmel

 
The sky is low, the clouds are mean, 
A travelling flake of snow 
Across a barn or through a rut 
Debates if it will go. 

A narrow wind complains all day 
How some one treated him; 
Nature, like us, is sometimes caught 
Without her diadem.


- - - - - - - - - - - - - 
 
Poesi i November 
Väggmålning från Knossos, Kreta.

Och idag blir det Szymborska

POSSIBILITIES

I prefer movies.

I prefer cats.

I prefer the oaks along the Warta.

I prefer Dickens to Dostoyevsky.

I prefer myself liking people
to myself loving mankind.

I prefer keeping a needle and thread on hand, just in case.

I prefer the color green.

I prefer not to maintain
that reason is to blame for everything.

I prefer exceptions.

I prefer to leave early.

I prefer talking to doctors about something else.

I prefer the old fine-lined illustrations.

I prefer the absurdity of writing poems
to the absurdity of not writing poems.

I prefer, where love’s concerned, nonspecific anniversaries
that can be celebrated every day.

I prefer moralists
who promise me nothing.

I prefer cunning kindness to the over-trustful kind.

I prefer the earth in civvies.

I prefer conquered to conquering countries.

I prefer having some reservations.

I prefer the hell of chaos to the hell of order.

I prefer Grimms’ fairy tales to the newspapers’ front pages.

I prefer leaves without flowers to flowers without leaves.

I prefer dogs with uncropped tails.

I prefer light eyes, since mine are dark.

I prefer desk drawers.

I prefer many things that I haven’t mentioned here
to many things I’ve also left unsaid.

I prefer zeroes on the loose
to those lined up behind a cipher.

I prefer the time of insects to the time of stars.

I prefer to knock on wood.

I prefer not to ask how much longer and when.

I prefer keeping in mind even the possibility

that existence has its own reason for being.

Wisława Szymborska (1923– 2012)

Dickinson, när mörkret sjunker...

We grow accustomed to the Dark —
When Light is put away —
As when the Neighbor holds the Lamp
To witness her Good bye —

A Moment — We Uncertain step
For newness of the night —
Then — fit our Vision to the Dark —
And meet the Road — erect —

And so of larger — Darknesses —
Those Evenings of the Brain —
When not a Moon disclose a sign —
Or Star — come out — within —

The Bravest — grope a little —
And sometimes hit a Tree
Directly in the Forehead —
But as they learn to see —

Either the Darkness alters —
Or something in the sight
Adjusts itself to Midnight —
And Life steps almost straight.

Emily Dickinson (1830–1886)

Greta och Botticelli

 

Han hade kunnat måla henne. Hennes ansikte ar av just det slaget som han ofta tecknade och kanske idealiserade.
Men det fina med Gretas rena ansikte är att det framträder i en tid när det gått troll i kvinnors skönhet, när plastikoperationer och ankläppar  och bröstförstoringar och bisarra frisyrer gör sitt bästa för att synas vackrare än de är, så finns med ens Gretas ansikte där, i alla media. Och en annan sorts skönhet träder fram. Kalla den gärna klassisk. Den kommer att överleva allt tjafs och bök med kvinnors utseenden, som nu säljs in på osäkra själar. Här - en säker själ, och en Botticelli-madonna.

Men, för att det inte ska bli för fint, och förljuget, länkar jag till en av de senaste artiklarna om miljöproblematiken: Våldförd skog. Avdelning tropiska regnskogar.

Efteråret findes...

Efteråret findes; eftersmagen og eftertanken findes...

Hösten finns. Och det allra sista av hösten finns,
oändligt vackert som allt som går förlorat.
Och vi går utmed vattnen som är blåsvarta i skuggan,
och ljust emaljblå där himlen skiner ner, den stora lönnen
har fällt alla sina löv, och den har brutit en kraftig gren,
och vi säger: måtte den överleva, parkens praktfullaste
träd, men återstår gör också en lätt orange rymd kring
de sena sälgarna, raka som körsångare står de, och vakar
över de två svanarna i strandkanten, som lyser
vita mot det smaragdgröna gräset vid stranden,
där en enda björk ännu bär sina gula löv,
faller grenarna hängena ner mot vassen,
som är tät och kraftfull och fylld med ett obestämt
ljus i sina ulliga krafsiga brungrå toppar.
Vassen och säven som bildar fasta former av öar
målade av jag vet vilken konstnär som kan det här.
Det är vackert nu, det är alltid vackert här,
och lyktorna tänds och en ensam pojke på
tolv år går framför oss på vägen och ser ner
i sin mobil och det sista rosa lyser över husen österut
och ett flygplan sticker förbi, så litet mellan trädens
kronor och några springer sin sista tur och andra
är helt stilla, som änderna intill bryggan där de
brukar få mat av barn och gamla. Vi ser ner i vattnet,
ser upp mot molnen, en dag ska vi måla allt detta
så som det är värt, men innan dess:

efteråret findes; eftersmagen og eftertanken
findes; og enrummet findes; englene,
enkerne og elsdyret findes; enkelthederne
findes, erindringen, erindringens lys;
og efterlyset findes, egetræet og elmetræet
findes, og enebærbusken, ensheden, ensomheden
findes, og edderfuglen og edderkoppen findes,
og eddiken findes, og eftertiden, eftertiden


Inger Christensen, Alfabet

Beate Grimsrud - recension av nya romanen

Trodde jag att en berättelse om en Räv och en Råtta och deras diskussioner om livet kunde beröra mig? Gör den det? Ja, fullständigt.

Råttans och Rävens samtal om händelser på botten av Hornsgatan är dock bara en del av Beate Grimsruds roman, Jag föreslår att vi vaknar (Bonniers). De två filosofiska figurerna fungerar som pendanger eller pausfåglar till berättelsens stora tema, som är en dödshotande sjukdom och hur en medelålders kvinna kämpar med den, omgiven av sin käresta, lojala vänner, gamla mor som ringer från Oslo, och mer eller mindre finkänslig sjukvårdspersonal. Vilde Berg heter kvinnan i berättelsens centrum; en framgångsrik författare, ett alter ego. Men Södersjukhuset tornar upp sig i bakgrunden, dess svängdörrar är vägen till underjorden, strålningen, cellgifterna, expertisen, fattbara eller ofattbara förändringar i kroppen. Plötsligt faller hon ihop på gatan. Plötsligt är hennes vita blodkroppar på allra lägsta nivå.

Romanens nutid blandas med återblickar från Vildes liv, bilder av modern, av barndomens kompisar och den fria fjällnaturen i Dovre. Vilde är den sagoberättande, fotbollspelande, slalomåkande ivriga flickan. Men mitt i livet åker tävlingsmänniskan på en stöt hon knappt klarar att hantera: hon är skadskjuten av cancern: ”Skäms du över att vara drabbad? Skäms du över att inte vara på topp?” frågar hon sig själv. Vem är hon om inte hennes trettio nya projekt i datorn blir något av?

Om tillvaron är våra föreställningar och tankar om tillvaron, så ändrar sig dessa aldrig så snabbt som vid fara för vårt liv. Beate Grimsrud är fena på att beskriva sådana minutiösa förändringar. Från stund till stund, från dag till dag, står kvinnan Vilde och kämpar förtvivlat efter tankar som håller, idéer som är roliga nog, stora nog, att stävja smärtan och hantera döden och mota fan i grind med en ande som kan klättra i rymden och prata med Gud lika väl som med vänner och barn. Lite vid sidan av finns de fabelaktiga djuren, Råttan och Räven, som får ta hand om ännu fler samtal och tankelekar, som rör djupet av vår existens såväl som mat för dagen. Det är rörande och humoristiskt.

Man inser att romanens huvudperson, Vilde – eller om det nu är författaren – är enormt självupptagen. Även om det förekommer varma bilder av hennes vänner, så är hon det jättestora egot mitt i allt. Men, paradoxalt nog, är det detta pejlande av det egna jaget, gnuggandet mot det svåra, och den egensinniga framställningen av Gåtan Jag Själv, som bär upp hennes roman. Lidandet är verkligt, döden står för dörren, och inte en enda vrå av det lilla jaget saknar vindlingar ut i det stora Universum. Det är som om den envisa vägen in är vägen ut. Autofiktionen blir konst i kraft av en språklig fantasi som lyfter från det förhandenvarande till det förutvarande och kanskeblivande och allt-i-alla-varande. Få självbiografiska romaner lyckas med det. 

”I konsten”, skrev Kafka, ”måste man kasta bort sitt liv för att få det åter”. Det gör Grimsrud. Ut med allt, allt ska bort, språkets lekfullhet och infallen balanserar på spänd lina. Resultatet är en rik roman, generös med sina mänskliga fumligheter, och så full med oväntade existentiella formuleringar att jag för ovanlighetens skull läser om hela sidor jag nyss läst.

Grimsruds sinne för dramatik och rytm gör att den stora tråden sjuk, frisk, sjuk igen, aldrig blir monoton. Vilde odlar en sanningskär, punkig intensitet. Hon ställer ofta fräcka frågor till läkarna och hon skrämmer de andra patienterna när hon börjar skrikgråta: ”Den dag hon skriker rakt ut. Rädda mig inte! Jag står inte ut!”. Så fruktansvärt ont gör behandlingen.  

Som läsare förblir jag konstant berörd, 576 sidor. Eller nästan, för de allra sista kapitlen tycker jag är svagare. Men det är nog för att det var så häftigt, alldeles innan.

Jag har alltid satt Beate Grimsruds författarskap högt. Hon är en av de originella. Men den här romanen är hennes största, mest svidande och levande. Genialt, säger Räven. Men hjärtat fortsätter att flimra inför en människas dödlighet, allas vår dödlighet.

 Tidigare publicerad i Gd, ST, BT, ÖP, Vlt, m.fl mittsvenska tidningar.

Ivar Arpi ser inte människan

Igår var det tumult på twitter. Det blir lätt det. Särskilt på den politiska flanken. Höger-Vänster-und so weiter. Men nu ska ni höra:
Ivar Arpi, välbeställd ledarskribent i Svd går ut med en ledare där han föreslår invandrare att återvända "hem". Naturligtvis grundar han sin åsikt på volymer och antal och statistik. En del skrämselpropaganda blandat med en alltmer SD-fierad samhällssyn. Även hyggliga konservativa reagerar över detta som en human människa bör göra, med hån och ironi, med satir och förbannelse.

Jag hör själv till dem som menar att det måste gå rätt till med invandringen, med asylskäl och anhöriginvandring. Det finns ingen anledning för Sverige att bli lika snålt mot invandring som det rika Norge är, men det finns heller ingen anledning att bli det mest öppna landet i Europa (näst Tyskland). Men det finns en oerhört stark anledning att mota såna högerkrumbukter som Ivar Arpis i grind. Han är en populist. Han talar till de sämsta inom den svenska kommuniteten. Folk som tror att det fortfarande finns någon liten speciell återvändsgränd i tiden, nån liten extra väl inredd grotta, för de rasistiska grottfolken i Sverige, Polen, Ungern, Italien, att dra sig tillbaka till och smaska på sin husmanskost i trygg förvissning om att allt är lika lugnt som 1930 (?). Det finns det inte.

Den tid vi lever i ägnar sig inte för sentimentala idéer om någon liten ficka i tiden för just svenskar. Allt sånt är en illusion. Vi lever i en svår historisk epok, folkvandringar äger rum, på grund av krig, på grund av miljökatastrofer. Den bästa "ledarartikeln" om allt detta skrevs av Doris Lessing, 1979. Romanen Shikasta. Den är fylld med komplicerade historiska, globala sammanhang, katastrofer, krig, men också en djupt mänsklig sammanhållning. Allting berättat ur ett vardagligt interplanetärt sci-fi-perspektiv. Den är allt man behöver läsa för att veta vilken tid vi lever i och sluta hoppas på lederhosen och den reaktionära scoutrörelsen som - likt Ivar Arpi - berikar sig på swishpengar från den anonyma massan av nostalgiska det-var-bättre-förr-svenskar. Samma massa vars företrädare inom SD hör till den mest kriminellt belastade delen av riksdagens ledamöter.

Grejen, bland annat, med såna scouter som Ivar Arpi är att de bara ser hur knopar ska knytas och knappar ska knäppas och grillkolen skötas och halssnodden fästas och alla ska ropa: Hedra ditt fosterland, lev och dö för dess ära. Men de ser inte människan.

De mörka folken är i gatubilden. Scouterna tycker inte de knäpper sina knappar rätt. De kan inget om knopar. De har inte övat. Har de ens läst svenska, tänker den där lilla scouten som själv stavar och talar lika illa som Donald Trump. De ser inte människan.

Men en av dem är Ibrahim, som var fjorton år när USA anföll Irak, och som levt med islamistiska terrordåd och amerikanska bombningar, innan han och hans familj kunde fly till Sverige. Tycker ni det är naturligt att han ska resa tillbaka till det land som härjade hans uppväxt? Ibrahim är en s.k. "twittervän". Han är också journalist, och idag publicerade han ett kort och alldeles hövligt svar till Ivar Arpi. Det kan ni läsa här, i Expressen.

Doris Lessing. En som ser.