Greta och Botticelli

 

Han hade kunnat måla henne. Hennes ansikte ar av just det slaget som han ofta tecknade och kanske idealiserade.
Men det fina med Gretas rena ansikte är att det framträder i en tid när det gått troll i kvinnors skönhet, när plastikoperationer och ankläppar  och bröstförstoringar och bisarra frisyrer gör sitt bästa för att synas vackrare än de är, så finns med ens Gretas ansikte där, i alla media. Och en annan sorts skönhet träder fram. Kalla den gärna klassisk. Den kommer att överleva allt tjafs och bök med kvinnors utseenden, som nu säljs in på osäkra själar. Här - en säker själ, och en Botticelli-madonna.

Men, för att det inte ska bli för fint, och förljuget, länkar jag till en av de senaste artiklarna om miljöproblematiken: Våldförd skog. Avdelning tropiska regnskogar.

Kvinno-och-människorättskämpe dömd i Iran

Jag skrev på för några dar sedan, när Ola Larsmos appell kom upp på twitter. Nu länkar jag till Gabrielle Roland Walden, som skrev om Nasrin Soutodeh, och ber alla skriva på i solidaritet med henne och för att trycka på mot den överjävliga domen.

Här är Amnestys upprop.

Balsam Karam - en stark debut

För er av mina läsare som möjligen hör hemma i det stora och vittfamnande Mellansverige och dess tidningar, så finns här det två senaste recensionerna att läsa. Om Balsam Karam och hennes bok Händelsehorisonten skrev jag idag:  

Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.

Hela texten finns bland annat här i Sundsvalls tidning, Dalarnas tidningar, Gefle dagblad, och många fler.

Tidigare skrev jag, mer kritiskt, om Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren: 

Det finns ett bultande hjärta i texten, i det som handlar om människans litenhet och självdestruktiva impulser. Där är Falkenland berörande. Men det uppstår inget övertygande driv, ingen äkta förvandling. Snarare blir det en didaktisk roman som slutar där den börjar; den stele mannen förblir lika stel och rädd om sina fingrar som i början, den heta kvinnan drunknar i känslor av ångest och sörjer. På ett annat plan rör sig de stora frågorna, om meningen, om sexualiteten, om vad kärlek är, allt det som författaren gjort så rika berättelser om tidigare. 

Finns i samma tidningar som ovan. Kultur/Nöje/recenserat. 

En nykter röst om Stadsteatern

Det ska sägas genast: Jag har sett ett par riktigt bra uppsättningar på Stadsteatern, men jag vet ingenting om teaterns inre; inte om dess ledning, inte om skådespelarna, maskinisterna, ljusteknikerna, regissörerna, och heller ingenting om Benny Fredriksson. Dock har jag hela tiden tyckt att det finns något aningen äckligt i de kampanjer som i samband med ordet "sextrakasserier" florerat i pressen. En skådespelerska som blev sur över vad? Över att Fredriksson sagt att hon "var så förutsägbar" som aktris. Väldigt elakt sagt, jag skulle vänt på klacken och sökt annat jobb. Men det är inte direkt kriminellt.

Problemet med teatrarna och filmindustrin verkar vara att väldigt få vänder på klacken och går. Man säger att det är så stor konkurrens, det är så svårt att riktigt säga ifrån. Well. Man är vuxen, eller?
Jag kan tala om att konkurrensen för frilansare är precis lika stor inom kulturjournalistiken, och att jag sagt ifrån till minst två "chefer", och även vänt på klacken. (Sorry för vuxenpoäng där).

Men, som sagt, jag vet för lite om just Stadsteatern. Och jag vet för lite om Benny Fredriksson. Men jag föreslår att ni läser Åsa Linderborg idag, för hennes ton tycker jag om: Man måste städa upp efter sig, när man under skydd av anonymitet skällt en hel hop människor, nota bene, män - för att vara sexuella idioter, förkrympta, manipulativa, etc.
Det må vara sant, en hel del, men det behövs ett stabilare sätt att ta tag i problemen. Det första är: Facklig support, sammanhållning och moraliskt stöd från Teaterförbundet. Det andra är civilkurage. Det tredje är att styrelsen för Stadsteatern/Kulturhuset ska bära sitt ansvar på rätt sätt. Om det senare skriver den alltid klarögda Inga-Britt Ahlenius i Dagens Nyheter idag:

"När ledningsproblemen i Kulturhuset Stadsteatern, för vilka styrelsen bär ett ansvar, kom upp till offentlig diskussion borde styrelsen självklart ha agerat, uttalat sig, intagit scenen. Dessa frågor var ju också deras ansvar, de hade underlåtit att agera tidigare, de hade låtit ledningsproblemen uppstå och kvarstå under lång tid. Men när Kulturhuset Stadsteaterns problem exploderar i det offentliga, då är det vd som står där ensam på scenen.
Styrelsen borde antingen ställt sig bakom sin vd, som ju utsetts av styrelsen, försvarat honom och formulerat just de omdömen som presenterats efter hans död. Om hans begåvning, om hans nyskapande förmåga, om hans stora betydelse för Stadsteaterns framgång. Tagit strid för honom, han var ju styrelsens man, styrelsen hade ju själv utsett honom.
Eller så borde de ha avgått tillsammans med honom för att markera sitt ansvar för de problem som identifierats i ledningen av Kulturhuset Stadsteatern och i teaterns kultur. Styrelsen kan fortfarande ta sitt ansvar, den kan fortfarande avgå".

Läs hela artikeln här.