söndag 25 mars 2018

En nykter röst om Stadsteatern

Det ska sägas genast: Jag har sett ett par riktigt bra uppsättningar på Stadsteatern, men jag vet ingenting om teaterns inre; inte om dess ledning, inte om skådespelarna, maskinisterna, ljusteknikerna, regissörerna, och heller ingenting om Benny Fredriksson. Dock har jag hela tiden tyckt att det finns något aningen äckligt i de kampanjer som i samband med ordet "sextrakasserier" florerat i pressen. En skådespelerska som blev sur över vad? Över att Fredriksson sagt att hon "var så förutsägbar" som aktris. Väldigt elakt sagt, jag skulle vänt på klacken och sökt annat jobb. Men det är inte direkt kriminellt.

Problemet med teatrarna och filmindustrin verkar vara att väldigt få vänder på klacken och går. Man säger att det är så stor konkurrens, det är så svårt att riktigt säga ifrån. Well. Man är vuxen, eller?
Jag kan tala om att konkurrensen för frilansare är precis lika stor inom kulturjournalistiken, och att jag sagt ifrån till minst två "chefer", och även vänt på klacken. (Sorry för vuxenpoäng där).

Men, som sagt, jag vet för lite om just Stadsteatern. Och jag vet för lite om Benny Fredriksson. Men jag föreslår att ni läser Åsa Linderborg idag, för hennes ton tycker jag om: Man måste städa upp efter sig, när man under skydd av anonymitet skällt en hel hop människor, nota bene, män - för att vara sexuella idioter, förkrympta, manipulativa, etc.
Det må vara sant, en hel del, men det behövs ett stabilare sätt att ta tag i problemen. Det första är: Facklig support, sammanhållning och moraliskt stöd från Teaterförbundet. Det andra är civilkurage. Det tredje är att styrelsen för Stadsteatern/Kulturhuset ska bära sitt ansvar på rätt sätt. Om det senare skriver den alltid klarögda Inga-Britt Ahlenius i Dagens Nyheter idag:

"När ledningsproblemen i Kulturhuset Stadsteatern, för vilka styrelsen bär ett ansvar, kom upp till offentlig diskussion borde styrelsen självklart ha agerat, uttalat sig, intagit scenen. Dessa frågor var ju också deras ansvar, de hade underlåtit att agera tidigare, de hade låtit ledningsproblemen uppstå och kvarstå under lång tid. Men när Kulturhuset Stadsteaterns problem exploderar i det offentliga, då är det vd som står där ensam på scenen.
Styrelsen borde antingen ställt sig bakom sin vd, som ju utsetts av styrelsen, försvarat honom och formulerat just de omdömen som presenterats efter hans död. Om hans begåvning, om hans nyskapande förmåga, om hans stora betydelse för Stadsteaterns framgång. Tagit strid för honom, han var ju styrelsens man, styrelsen hade ju själv utsett honom.
Eller så borde de ha avgått tillsammans med honom för att markera sitt ansvar för de problem som identifierats i ledningen av Kulturhuset Stadsteatern och i teaterns kultur. Styrelsen kan fortfarande ta sitt ansvar, den kan fortfarande avgå".

Läs hela artikeln här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar