do not pretend that the absent
aren´t really here.
They are here, all of them,
the boys in the band,
the singer, the drummer,
you, yourself at twenty,
the dancer, the princess.
The man you married,
all the long walks,
all the sighs at night
sinking in deep green.
The man in Denmark,
you know who I mean.
They live in the absence,
as they did when you first met,
according to Mr Lacan.
Honor the departures,
the shades of love,
the sinking sun, the rising,
the many moments
of eyes meeting eyes,
unforgettable eyes,
they still speak of something
unspeakable.
Det första jag gjorde som 17-åring på folkhögskola var att hjälpa min rumskompis att rymma om natten. Hon var omåttligt förälskad i en ung man, som bodde alltför långt bort, och hon ville ingenting annat än att förenas med honom. Detta gick förstås rakt in i mitt unga hjärta. Så jag hjälpte henne iväg om natten, till en bil som stod och väntade vid kyrkan. Minns inte varför hon inte kunde komma därifrån utan detta rymmande, men kanske var det något romantiskt med det. Något Shakespeareskt, som varken hon eller jag var medvetna om.
Händelsen ledde till att jag blev inkallad till rektorn, och fick något av svarta fåret över mig, under en tid, innan allt återgick till att jag var otroligt populär och både kunde och gjorde allt kul som fanns att göra under den där folkhögskoletiden: Sjunga i kören, göra huvudroller i skådespel, väva mattor, hålla föredrag om nya franska romanen. Blir kär i en pojke från Värmland som spelade gitarr och sjöng som få.
Men vad hände med flickan som rymde? Det fick jag nu veta ett antal decennier senare. Det kom ett brev från K. Hon berättade att hon ofta tänkt skriva till mig. Hon var sedan många herrans år gift med sin prins, honom hon rymde till. Allt hade gått bra. De hade barn och hem och en kärlek som rörde sig i en evig rytm genom åren. En ren solskenshistoria alltså. Jag blev varm om hjärtat. All denna vilda ungdomsromantik, förankrad och förverkligad genom ett helt liv. Och jag hade hjälpt till en stund. Vårt uppror mot reglerna var i själva verket det enda rätta. Som det ju inte sällan är.
Tack för brevet K. Det är väl sådana hälsningar man kan få tid till under en pandemi.
Han var en av de där pojkarna man genast såg, för att han inte såg ut som de andra. Kvick var han, snabb i käften, ofta rolig. Men vi kunde också försjunka i små olärda diskussioner om Rilke och Zen, om Beatpoeterna, om Bob Dylan och de första stegen på månen. Allt mycket tidstypiskt.
Det roligaste med Hans var kanske det som inte bara var tidstypiskt: att han var en rebell redan i skolan (relegerades två gånger) och att det var ett under att han med lika delar charm och oppositionslusta tog sig igenom Viggan och Södra Latin. Hans judiska utseende gjorde mycket till kan man säga; han såg alltid bra ut, i svart slängkappa, svart lockigt hår, och en näsa som var den vackraste i stan. Till och med när vi träffades hundra år senare såg Hans ännu förvånansvärt ung ut. Och så - med ens - var vi vänner igen.
Från den där första aningen vilda romantiken, känslan av att ha en manlig kompanjon som man kunde sitta i trappen och spejsa med till klockan två, och som verkligen alltid var snäll, till den senare, torrare vänskapen som ännu var varm, gick en tråd av ömsesidig utveckling; jag var en som försörjde mig på min penna, Hans på sin utbildning i psykologi, men vi var ännu båda bara nätt och jämnt del av det så kallade samhället. Det var kanske vår kvardröjande beat-romantik. Hans reste gärna till Goa, jag reste till Lappland och Grekland. Han hade, med stor flit, byggt upp en gård på Gotland till kursgård, och jag var konstant bjuden dit. Men just i sommar - just nu, när jag tänkt åka dit - finns han inte mer.
Han förvånade mig med sin praktiskhet och sitt robusta grepp om det jordiska. Han skulle leva länge trodde vi, han hade inga fysiska svagheter. Han satt med några av mina andra vänner vid mitt födelsedagsbord i augusti. Nu sitter han ibland på en stol i mitt kök i mitt minne och jag säger; Hanse, Hanseman, inte skulle du gå och dö så där.
Han dog av blodförgiftning. Ett helt oförargligt sår hade fått skit i sig. Hans dotter tog honom till sjukhus, och där fick han antiseptiskt dropp. Efter tre timmar skickade de hem honom. Men läkarritualen var ofullbordad. Hans dotter fann honom nästa dag i mycket dåligt skick, svaghet, frossbrytningar; återigen en resa till sjukhuset. Där dog han. Helt i förtid, helt i onödan. Hans barn förlorade sin pappa, jag förlorade en kär vän, hans bästa vän, Katarina, förlorade sin man. Denna onödiga död är nu lex-maria-anmäld.
Sorgen blandas med vrede: Hur fan kan man i ett högfunktionellt land som Sverige behöva dö av en blodförgiftning? Hur vårdslös var den personalen? Varför? Varför?
Hans, Hanse, Hanseman, som han kallades som ung; jag saknar dig. Och hej där, hör ni vänner, låt oss vara noga med varann så länge vi finns. Ingen vet hur länge. Ingen vet.
Här nedan är två bilder på Hans som han såg ut vid nitton, tagna på en strand i Israel. Nu i våra hjärtan kvar, för evigt.
Foto: Nini Tjäder
that face gone, now. Into the company of love it all returns.
Vi gifte oss alltså, i den lilla kyrkan Kaga, i Östergötland. Inget stort ståhej, men viktigt för oss. Jag börjar mer och mer tro som katolikerna; att äktenskapet är ett sakrament.
Jag ser oss gå omkring i landskapet, mellan kullar och stora fält, i en hage med runda stenar, där korna gått om sommaren. Det är en disig höstdag i oktober. Vi släpper hunden. Vi går lite åt varsitt håll och står och ser ut över slätten, för att vi behöver komma över någon irritation som dykt upp. Där skymtar vi Kaga kyrka långt borta i grådiset, liten, medeltida, med spiran som svart kontur.
Andra dagar far vi genom landskapet, över Östgötaslätten till vår favoritpromenad vid Kinda kanal. Vid Berg ser vi stora kanalbåtar passera tröghetsfaktorn i slussarna. Hunden Bella viftar omkring, en Golden Retriever, alltid glad. Det är på det hela taget något engelskt över vårt äktenskap; både humorn och trädgården, både landskapet, hunden och klivandet med gummistövlar upp mot en höjd där man ser ut över Roxen. Både vackra kyrkor och sinnliga fröjder. Både-och, hela tiden. Alltid i naturen, mer sällan i kulturen, om man undantar domkyrkans konserter och länsmuséet där min man arbetade.
Ibland går vi under höga träd och plockar svamp, och min man är ivrigare, alltid mycket ivrigare, än jag. Vi åker ut och simmar, det finns tillräckligt varma sjöar i Östergötland, säsongen mellan mitten av maj och en bit in i september. Hunden badar gärna, men när vi långsimmar sitter hon på stranden och ylar.
Om somrarna rör vi oss utåt kusterna, ligger med varandra på klippor vid havet och tänker inte ens på om någon kan se oss. Det är starkt då. Och egentligen alltid.
Jag betraktar oss där vi går genom slottsparkernas hagar, och ut med hunden om kvällarna, under tujorna vid lärarhögskolan. Hör oss muttra en hel del om hur den här trädgården vi har egentligen ska skötas: Min man hugger ut ett körsbärsträd för att få in mer ljus, jag ogillar detta, trots att vi har ännu ett körsbärsträd. Han gräver ut en och annan planta i rabatterna, långt innan han kommer på vad den ska ersättas med. Det är baggissar. Men vi bråkar en del. Mest om praktiska grejer. Städning och den vanliga skiten.
Det händer att jag tycker han är frånvarande, på det typiskt manliga sättet, alla hans projekt i skallen. Då bråkar jag för mer närvaro. Han känner av min frihetsdrift, och när den börjar värka, efter tolv år, ser jag till att komma upp till Stockholm igen. Vi särbor. Han ledsnar, vill skiljas. Jag kan inte säga emot det, eftersom det är jag som brutit upp.
Nu, långt senare, tycker jag att vi aldrig skulle ha skilt oss. Nu är han död. Man ser först efteråt vad vi hade; hur levande det alltid var, hur varmt.
Ibland rör vi oss som i en dröm, som ljusa grå bilder ur en Tarkovskijfilm. Jag är hon som hänger på en gärdsgårdsstång i Spegeln, han är forskaren i Solaris. Och som i Solaris går de sönder när de slits ifrån varandra. Tarkovskij visste något om kärleken.
Spegeln 1975
Solaris 1972
Till sist minns jag vad vår vän Arne Urberg sa om oss: "Det är fel människor som skiljer sig, och fel som fortsätter att vara gifta".
- Vad är det? Vad är det som händer, sa han.
Vi låg tätt intill varandra vid en strand av Storavatnet i Voss. Det var en så där allmänt halvljummen julidag som nu. Men vädret var stilla, och vi hade bara lagt oss ner för att vila. Legat hade vi gjort förr. Men detta var något annat, som om huden mellan våra händer liksom smälte in i den andra handen, som en liten ström av luft och liv, helt givet, okontrollerbart.
Så hade varken han eller jag upplevt "hålla handen" tidigare. Det var som svaret på den där frågan: Hur passar människor ihop? Vi passade. Det var basic.
I Voss var vi på ett sommarseminarium. Vi låg rätt ljudligt gissar jag, i den uthyrda folkhögskolan. Och hudkontakten på en strand i Voss var alltid densamma. På Gotland, på Öland, i Spanien, många år senare. Vi låg efter åtta som värsta passionerade, i Granada. Det gick aldrig över. I Granada såg vi Flamenco, så bra. I Madrid såg vi konst. I Paris såg vi Sainte Chapelle, och bodde i skilda rum på hotellet för min man hade börjat snarka så ljudligt. Vi for hem med nattåg och drack whisky.
Jag kom att tänka på den där stranden i Voss idag när Bryn Terfel sjöng Loch Lomond i radio.
"But me and my true love will never meet again, on the bonny, bonny banks of Loch Lomond".
Och sen har jag fattat att den stora skotska sjön är populär som vigselplats. Så vackert, och betydligt mindre vulgärt än Las Vegas.
Min man och jag gifte oss i en liten medeltida kyrka, Kaga, i Östergötland. Sen gick vi snabbt hem och la oss. Och - nej - det var inget uppvisningsbröllop.
"Han är så peko", sa min ungdomsvän. Och hade kanske rätt att säga det, eftersom han stammar ur delvis samma judiska kultur som Leonard Cohen. Med det menade han inte, vilket jag lätt kunde höra, att han föraktade Cohen, utan bara att påminna mig - gammal Cohenfan - om hans mindre coola sidor; det där att han kan vara en smula svulstig - med sina avalanches, som han "stepped into" och sin image av oåtkomlig poet i sitt torn:
There were lots of invitations
And I know you sent me some
But I was waiting
For the miracle, for the miracle to come,
En av de låtar som jag för övrigt älskar allra mest. Därför att den svär sig fri från plikter och påbud och med stora varma, nästan sakrala, kliv ger oss en stegrad ballad om passion, om längtan efter det en gång upplevda mysteriet, om en kärlek som alltid finns, på trots av ett avstånd. På trots av den torra skapande nödvändigheten.
När jag flyttade från Linköping, där jag bott i tolv år, tillbaka till Stockholm, var det första jag gjorde att gå på en Cohen-konsert. Som att rycka något tillbaka ur min ungdom. Detta var 88, och första gången jag hörde Cohen måste ha varit 68, då jag och min sambo fick hans första LP i present av en vän.
1988 i Stockholms konserthus var Leonard Cohen i utmärkt form. Han hade ju alltid den fördelen, framför t.ex. Dylan, att han egentligen aldrig gjorde några dåliga konserter. Han var så ut i fingerspetsarna yrkesman, elegant, disciplinerad. Det var en vidunderlig konsert; med Take this waltz, If it be your will, Tower of song, Dance me to the end of love, och Stranger song.
I told you when I came I was a stranger
I told you when I came I was a stranger
Och:
It´s you my love, you who are the stranger.
Hans sånger är både storartade och elementära; om man med elementa menar sex och religion, längtan och askes, en vilja till godhet och ett obändigt behov att vara fri. Som i Bird on the wire (en av hans sämre sånger). Att han dessutom kom ut med ett nytt album på högsta nivå, strax innan han dog, är som en del av hans mystiska tumme med ödet.
Och även nu - när jag är för gammal för att ha idoler, har Cohen en utvald plats i mitt hjärta och mitt musiska liv. Många av hans sånger tycks beskriva exakt min egen position i perioder av passionerad kärlek, eller ensamhet, eller frihetsdrift, eller dagar på en grekisk ö, eller ödmjukheten inför något större än man själv.
If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
To make us well
Så jag tänker med ömhet på vad en musiker kan betyda, en ensam och kompad artist, som med sin djupa röst har sjungit för oss i åratal om mänskliga ting och drömmar, om hjärta och smärta och tvivel och självironi. En onyttig sate. Som dog ett par dagar innan en nyttig jävla idiot som Trump blev vald till president i USA.
Så - låt oss minnas The miracle to come. Vi lär behöva det.
Footsteps? It must be my fatal foe. I poke a hole in the window paper and steal a look at him. He stands quietly for so long. Why doesn´t he say anything? Dew drops wet his clothes til they hang drenched. Why does he hesitate so long? Is he starting to freeze? Good. (Anonym, Ming, 1600-tal)
Kommer halvvägs genom Munros "För mycket lycka", kommer halvvägs genom Wallace Stevens Collected Poems, kommer halvvägs genom andra böcker, men återvänder till en liten fin utgåva från Everymans Pocket med "Chinese Erotic Poems", inte så få översatta av Gary Snyder, amerikansk poet med sinne för japansk och kinesisk kultur. Everymans pocket verkar vara min pocket; den andra jag äger är Shakespeares sonetter. Nu börjar jag förstå bibliofiler, för det här är två mycket eleganta små böcker. Men mer ändå börjar jag förstå kinesisk erotisk poesi: där känslorna transkriberas genom pioner och jadestavar, persikoblom och fullmåne, en stadig roddbåt med stadig åra, etcetera etcetera i den älskliga natursymboliken där även regn och eld och höstens vind och några uppskrämda ankor får spela roll i den eviga rörelsen mellan könen.
Från 600-talet och fram till 1900-talet finns en tråd av sinnrika förskjutningar; allt det erotiska i öppen dag, men ofta destillerat till symbolspråk. Vemodiga, lyckliga och vilda känslor, befriade från västerländsk sexualnoja och/eller pornografisk exploatering. Ni vet kanske hur de små erotiska akvarellerna från Kina ser ut? Ofta barnsligare, mer oskuldsfulla än de japanska. Ibland - som i Japansk Shunga - får uppförstorade kön och elegant draperade kläder utgöra en fetischistisk fascination. Men i kinesernas poesi är allt som i en trädgård, en spång över en bäck, en väg mellan bergen, där man och kvinna möts, ibland som "fatal foes". Lotusblom, lemmar som smälter, tuppar som gal, ett bett i en axel. Väntan, återkomster, en bambumatta.
