Romaner och hålfotsinlägg

Det finns romaner som tycks traska på med nödvändiga hålfotsinlägg. Man känner liksom att det inte skulle gå annars. De foträta skorna, och den lilla kardborrslejfen behövs inte alltid. Men något med fotens ställning är det man ideligen kommer att tänka på. Gångart: Inte helt naturlig.

Jag hade glatt mig så att läsa Kerstin Ekman igen efter några års uppehåll. Hon spurtade med sin Grand Final, och jag spurtade med. Rolig är hon ju när hon dissar nästan hela Sverige, och leder in läsaren i obskyra förlagskorridorer, tabletalk, intriger och små miserabla konkurrenser. Hon har, som alltid, en frisk distans till våra skitviktigheter. Och så är hon ju bra på att berätta en historia. Jag var med, fnissade och log sadistiskt åt epiteten hon kastade omkring sig på kulturfolk i olika branscher. Hennes två helt olikartade alter egon, Babba och Lillemor, var också en rätt kul uppfinning, i första halvan av boken. Sen hade man liksom märkt die absicht och det hela blev – igen – en jungiansk story om den ordentliga författaren och hennes impulsiva, kreativa skuggsida.

Hon skulle bara inte tragglat på så länge som trehundra sidor(?) med den mytologin. Man hann tröttna, helt enkelt. Ändå håller jag på Ekman, så där som man gör med släktens bästa moster. Jag gillar hennes kalla blick på de moderna svenskarnas ”raseri” och jag gillar hennes sinne för svenskbygdernas historia. Och den fnissiga elakheten. Men även den blev för mycket. Tyvärr har jag inte boken här när jag skriver, men ni som läst den kan de illmariga liknelserna om konstnären (Babba) som vältrar sig i sitt eget, som en mjölbagge i gammalt mjöl. Och dylikt. Kanske en latent självironi. Jag orkar inte tänka mer på saken.

Det som gör att man fortsätter läsa Grand Final i Skojarbranschen är helt vanlig nyfikenhet. Man vill veta hur de är på insidan av Akademin, Uppsala Universitet och i förlagsvärldens infiltrationer. Nog om. De sista tjugo sidorna får nu flyga i vinden.
Tittade även igenom Sigrid Combüchens Spill. Tråkigare har jag inte haft de på länge. Hon har nog inga hålfotsinlägg men något annat fotproblem har hon. Något glidande och udanglidande, som några tycker är otroligt fint förstås. Det fina språket, de vackra formuleringarna, textens framflytande kvalité. Javisst. Men Innehållet? Det är som att läsa ett par nummer av Veckojournalen från 1950 (om den fanns då). Inte en människa man kan bry sig om. Inga hålor och djup. Synd på en så bra titel, som jag genast föll för när den kom.

Sist men inte minst Therese Bohmans Den Drunknade. Saligen insomnade jag från den. Alltså, trettio sidor med en brud som känner sig ”dåsig”, sida efter sida med samma adjektiv, innan vi får traska vidare. Intill den remarkabla stund, förmodligen då på högklackat, när hon äntligen befinner sig i något så illustert som ett triangeldrama. Med en syster, och en man som väcker upp henne ur dåsigheten, och så småningom ger henne samma sexuella behandling som han gett systern, inklusive en tänd cigarett mot ett (förmodligen mindre dåsigt) lår. Gäsp. Välskrivet och estetiskt till tusen, men den enda verkliga romanorgasmen uppstår när författaren vältrar sig i prerafaelitisk grönska, sugande vatten, och ett bildspråk som är helt invaderat av den konst hon föredrar. Ungt, är det snällaste man kan säga här. För få erfarenheter, för mycket lånad estetik.

Så den enda riktigt bra romanen jag läst på senare tid är Beate Grimsruds; En dåre fri. Kanske hon balanserar på spänd lina, men se det är något annat än hålfotsinlägg och högklackad esteticism. Om man vill snacka om att ha ett språk, ska man intressera sig för Grimsrud. Hon har också något att berätta som inte enbart är en självsmickrande, efemär katalog. Korta kapitel, energisk närvaro, allt är på liv och död. Med humor som främsta dygd.

Jag ger er ett utdrag, nästa gång. Nu ska jag packa.