Nu blev det ju då den kom ett himla hallå om von Triers konstiga kvinnosyn, vilket i stort sett beror på att ingen recensent idag har något större bakgrundsdjup vare sig när det gäller allegorier, sagor eller psykologisk projektionsdynamik. Vi ser för mycket på amerikansk feelgood-film här, och bejublar halvtöntiga svenska debutanter. Von Trier är en gammal räv, och såna får tåla. Nog om det.
Jag ser alltså en av filmhistoriens märkligare skapelser. Gjord i ett långsamdunkel som för tankarna till halvvaka och dröm. Den som avläser den här filmen realistiskt har rätt att spy; men hör nu här: Det här är bilder av något annat än Halv åtta hos mig.
Kvinnan och mannen har ett intensivt samlag; samtidigt hoppar deras lille son ut genom ett fönster och dör. Jag tänkte genast på Eric Claptons döde son, och vilka märkliga orsaker som kan ligga bakom att man missar att fatta tag i ett barn, i ett fönster.
Här börjar så skuld, sorg, ångest och dolda konflikter att bränna till. Mannen som är psykoanalytiker försöker – på det där behärskade analytikersättet – leda sin hustru vidare förbi ångesttopparna och lyckas också efter en tid. Hustrun försöker tröstknulla och skrika av sig, men så ändrar sig spelet:
Hon antar behärskningens mask. Vi byter roller, säger hon.
Där börjar det sadistiska helvetet. Är det bara ett rollspel de byter: eller byter hon ut sin yttre flickhustru mot ett inre monster?
På husets vind hittar mannen resterna av den avhandling hans hustru påbörjat om häxprocesser och kvinnomord. Han bläddrar i anteckningarna som avslutas med en handstil som flyr över sidorna, psykotiskt.
Medan filmen rullar på mot sitt helvete; ser jag en kvinna som inte bara vänt på rollerna; hon har också omedvetet önskat livet ur sin son, och hon – akademikern Faustina, på sin ensamma studerkammare – har omedvetet introjicerat de gamla berättelserna om häxor: Ni vet stegel och hjul, och brinnande kvastar mot djävulens stenkåta kalla famn.
Det är helt klart en flippad saga och allegori. Och (kanske) jungiansk psykologi på samma gång: Människan har en fin framsida, ett inre landskap av små djur (de är också med i filmen) och en dunkel skuggsida som yttrar sig i hat, avund, mordiska impulser och driften att förstöra sig själv eller andra. En sån saga går inte att genomföra utan ett understatement om de tusentals patienter som i sina sessioner hos psykoanalytikerna avgett stoff som liknar Medea och Bröderna Grym: Mordiska mödrar, förstörande fäder, syskonavund och iskyla.
Så jag sammanfattar: Filmen rider vidare på en kall kåthet och ett hämndbegär som resulterar i kastrationsscener. Den till döds torterade mannen stryper sin fru, och hankar vidare ut i livet på en krycka. Greek drama revisited.
Jaha. Och nu ska ni upp och hojta alla feminister, för här var könsfördelningen fel. Det var ju inte mannen som var fan själv, utan kvinnan. Men hon, i sin tur var - som jag ser det - ett medium, besatt av århundradens projektioner på kvinnan. Hon hade tagit hela kvinno-demon-skiten in i sig.
Ja, vänta nu: Det här blir förstås mest intressant för oss som är engagerade i psykologi och människans skuggsidor. Dit hör också von Triers teckning av den lite valhänta KBT-terapeuten, som liksom bara har fina råd, struktureringar och rollspel att komma med, inför krafter som inte hör hemma på KBT-soffan i de snabbspolande psykologernas väntrum. Utan i ett annat djup, en virvel. Vertigo.
Så klart att von Trier gör sig av med egna demoner och egen ångest, men det gör alla; en del genom att var med i Gladiatorerna. Då föredrar jag konstens eftertänksamma medium. Halv åtta hos mig handlar då inte bara om lilla kalvfilén och ricottan. Det handlar också om sjukdomen i relationer.
Och där – i mellanrummen - finns det ingen särskild feministisk etik för kvinnor. Etik är samma för alla. En kvinna som driver runt i Europa och pockar på vandrande dildos, medan mannen är hemma och jobbar, är inte min syster. En kvinna som begär miljoner när hon själv vill skilja sig, och som skiljer sig med advokatombud inför sin dödsjuka man. Det är inte min syster. Ett gäng döttrar som bevakar sin fars säng för att få ut sina arv, och som i krisen runt en döende fortsätter med sin hämnd, är inte mina systrar. En kvinna som på grund av missriktad härsklystnad gör sina barn arvlösa, är inte min syster. En kvinna som styr familj och land och riskkapital med järnhand och låter sjuka och gamla och skolbarn fara illa. Det är inte min syster, och inget lands moder.
Von Trier vågade ta i det där: Att ingen är helig ko för att hon är kvinna. Bra att tänka på idag, när nythatcherismen försöker inbilla de okunniga att de ska beundra en stålkantad krigshäxa som drog in skolmjölken. No tits for tats? No tits anyway.
--------------------------------------
Tillägg: Tänkte vidare på den här filmen under mina flyttningar genom staden. Ser hur von Trier bearbetar ondskans problematik; som han f.ö. gjort i en serie filmer där den mest utsatta alltid varit en kvinna.
Här, i Anti Christ, tycks det handla om en urgammal filosofisk/religiös problematik: Varifrån kommer ondskan, hur uppstår den, vem blir dess redskap?
Från kristet och annat religiöst håll är väl det vanliga svaret frestelser; "ve den genom vilken förförelse kommer" etc. Från historiskt håll ser vi hur makt korrumperar. Sociologerna pekar på miljö och ondskans bakgrundsbrus.
von Trier gör något som är på en gång psykologiskt inkännande och filosofiskt intressant: Han ser ondskan uppstå ur smärtan. Kvinnans smärta som hon inte kan härbärgera, tomheten som hon försöker fylla, blir ett svalg där ondskan kryper in som en hyena i sitt bo. Ondskan vrålar, och täcker över tomheten. Ondskan förstör för att täcka över en inre känsla av förstörelse, och förintande tomhet.
Där finns Breivik och andra mördare, Caligula och andra maktgalna, tomhetens tyranner, överallt. Ondskans banalitet, frasen som Arendt myntade, ligger inte riktigt lika hårt och djupt som von Triers film. Men så har också hennes ord missförståtts och övertolkats; det hon menade var nog bara att det i de skenbart vanliga mänskliga grupperingar uppstår tryck, tanklöshet, dumma, vredgade gemensamma fraser som växer i styrka...
Få ihop de två bilderna av ondskan, den som kan. Det blir inte jag. Inte ikväll.
Jupp, hela sago/mytpaketet går svensken förbi. Tror inte ens att man läser verkliga sagor för barn längre, bara såna där om kaxiga Kajsa som vill bajsa. Eftersom HEN är nödig.
SvaraRaderaJag säger bara: Grim och GT. Det räcker. Kanske lite Odysseus, eftersom han är spännande.
Har inte sett filmen, vet inte om jag vågar. Jag är en sån där som drömmer mardrömmar i veckor av starka scener. Så jag tar det försiktigt. Men däremot tror jag dig, det här är en film på andra plan, liksom.
Och vad gäller svensk mainstreamfilm såg jag senast Svinalängorna som jag tycker hade blivit MYCKET BÄTTRE om man hade lagt in några bra dansnummer. Klämkäckt är bara förnamnet.
Ha det så gott bland fjällen nu. Kram,
Kul att du dissar Svinalängorna; hoppas det inte är av politiska skäl: Jag fick i alla fall en bestämd känsla av att den (filmen alltså) var vänskapskorrumperat upphöjd till altare, eller nåt...
SvaraRaderaSagor fanns väl i vår barndom; men jag fick aldrig kläm på Alfons. Men däremot hela det grekiska och en del romersk och keltisk och för allan del germansk, myt-och-sago-kultur.
Du nämnde Gunnar Hede nyss, på ditt självironiska sätt. Se där en av vår litteraturs allra finaste folkvisesaga, av fru Lagerlöf.
Man behöver inte rädas Trier, Wallander är läskigare, och alla de importerade amerikanska cutupperierna.
Och, som man säger i TV, GT är grymt! Hur man än ser det.
Politiska skäl?
RaderaFattar inte. Jag dissar den för dess förutsägbarhet, för att den i grund och botten är så klämkäck, så lagom. Den är väl rätt typisk, kanske. Jag har inget emot att människor som kommer ur bedrövliga förhållanden lyckas ta sig ur dem, tvärtom förstås.
Men filmen undviker ungefär allt det som både du och jag tycks vara ute efter i konsten, människans outgrundlighet, det djuriska, det svarta, det irrationella, lika mycket som det euforiska, himmelska. Här traskar de omkring i täckjackor och får det så bra, fina barn och fina bilen och pappan till barnen är så fin, och alla förstår så bra och det saknas bara just show, för egentligen är det ju show. Feelgood.
Och Lagerlöf är ju egentligen ett under, när man tänker efter. Hon och Fröding, de är liksom sprungna ur något som ligger utanför nationalitet. Äh. De går inte att översätta (iaf inte Fröding, som jag anser genial), men Lagerlöf går ju. Och är hon inte lite rysk ändå?
Det finns ingen som hon. Ingen.
Det är lite som när Moses (för att nu tjata) slår med staven i berget i öknen och en källa springer upp. Så är Lagerlöf. Omöjlig, men hon finns.
Äsch, jag menar att man av "politiska" skäl kan tröttna på vardagsrealism; inte för att den är fel, utan för att man är ovillig att höra på hur andra människor har det. Tror inte det om dig. Bara provocerar lite som vanligt.
RaderaFörsökte läsa Alakoskis bok och tröttnade, men det har jag tyvärr gjort ofta under det här året.
Intressant det där med Lagerlöf, i mina föräldrars generation bleb hon ironiserad över; tant - och- national-romantik typ; det gällde nog inte bara dem, utan hela hoppla-uggh-nu-drämmer-vi-till-modernismen. (Minns inte just nu vad Ekman, rätt kul, kallade den).
Men sen kom magisk realism och räddade Selma åt dem som missförstått saken.
Fröding har aldrig behövt någon retro-räddning, nej.
Uppfostringsfilm är tråkigt, och dito litteratur.
Jag läste Nerudas minnen, i veckan, det kan man kalla Ett Liv.
Tja, strömfåran i den feminism vi ser idag - särskilt i Sverige, hur mycket av detta som gäller även på andra håll vill jag inte uttala mig om - har i tysthet släppt kampen mot sexism, släppt hållningen att man _av_princip_ är emot fastlåsta förväntningar på det ena eller andra könet, bud om att en man måste göra så eller får inte göra så, en kvinna får inte göra si eller så (idag finns det mycket få saker som det är socialt icke-acceptabelt att en kvinna gör eller säger, betydligt fler för män) och kan inte framställas så här, det är orimligt att alltid hävda att kvinnor ska vara bättre eller att de båda könen, som kollektiv, skulle ha en massa utestående fordringar på varandra.
SvaraRaderaNej, idag är hållningen ungefär "Sexism är jag emot om den drabbar mig och mina kompisar på ett negativt sätt, annars inte, a girl has to have some fun!" - hej kuttersmycken, bjuda-henne-på-middag-ute, en stab av (mest kvinnligt) tjänstefolk, nischade tidningar och filmer för kvinnor och män separat och så vidare.
Svenska feminister idag låter fortfarande ibland som om de skulle vara emot sexism av princip, men skrapar man litet på vad som sägs och skrivs ser man att det oftast inte är det det handlar om. Men vi har alla vant oss vid att feminism implicerar att man också är emot sexism, och dessutom körs ju hela tiden hojtandet om att männen klämmer ut kvinnorna ur spelet eller att det är "gammaldags sexistiska normer och härskartekniker" som styr, i vad som ser ut att hävdas som raka, generella termer - i realiteten gäller det just det enskilda fallet eller en grupp av exempel, inte mer, inte över hela linjen. De tanketorpeder man ser i massmedia, i politiken och på kultursidorna känner inget speciellt krav på att vara emot dammigt schablontänkande av princip. "Systerskap" är numera ett schablonord som går utmärkt att köra och som låter modigt och förpliktigande, men idag betyder det i regel inte att man är beredd att aktivt söka upp alla dem som drabbats, at lyfta fram dem, eller att försöka tänka på ett sätt som går bortom det som enbart är bekvämt för en själv eller skapar en bra knorr på någons story.
Själva tanken att man skulle kunna ställa frågan "på vilket sätt är Heather Mills, Kim Kardashian, Maud Olofsson eller Blondinbella vår syster?" verkar naturligtvis som en lömsk femtekolonn-attack när debattens grammatik säger att ingenting en kvinna gör ska kunna ifrågasättas av princip. Det där som någon gjort eller sagt kan fördömas om man behöver en syndabock eller en måltvla men inte annars, och i realiteten blir det ändå mest urbamna medleklasskvinnor som syns, de andra filtreras bort bakom kulisserna i texten. von Trier, Ingmar Bergman eller Svenska Akademien lämpar sig däremot utmärkt för att pekas ut som misogyna. Särskilt som de inte själva besvarar angreppen i media.
Schablontänkandet gäller ju inte bara det här; utan alla dessa ord man använder av gruppeliga orsaker, markörer...
SvaraRaderaså att här kunde det bli ett längre svar, alltför långt. Men natten är för kort.
Och vi har - som sagt - inga "utstående fordringar på varandra".
Men - alldeles bortsett från von Trier - så är den dolda misogynin förstås ett lika stort problembarn (minst?) som det dolda mansföraktet. Det bara hörs mer om det förra.
Det finns naturligtvis mycken verklig misogyni, även i dagens Sverige, och verkligt, fasansfullt våld mot kvinnor, visst. Jag är inte naiv i den frågan. Men idag *angrips* bara (eller lyfts fram) de exempel på detta som är chica att attackera, och som det passar för någons personliga agenda att hoppa på (det är t ex ingen som anklagar Alex Schulman för sexism, trots att han öst ur sig saker som skulle ge matchstraff om genomsnittlig politiker, VD eller författare sagt dem). Visserligen har en del av det han sagt varit behängt med vad som kan läsas som ironiska blinkningar ("när min dotter blir gammal nog att uppvaktas kommer jag personligen att döda varenda friare" - hej hederskultur, hej överförande sexualisering av småbarn), men de här skribenterna är inte kända för att låta någon annan själv avgöra ifall ens ord var ironiska. Eller ens att låta dennes läsare fälla det avgörandet.
RaderaSchulman är dock en makthavare på riktigt i media, en spindel i nätet, en som man vill hålla sig väl med, och därför rör man inte honom men skäller med stormstyrka på t ex konsthallschefer, biskopar, rock- och popartister, karikatyrtecknare etc etc. Jag skulle verkligen vilja uppfatta den här strömningen som seriös, men kan det inte längre: det är för uppenbart att de är mer influerade av Spice Girls, Joanna Rytel och Madonna än av Lessing, Bremer eller de Beauvoir. och att de inte ser vad som pågår runt omkring dem.
Visst stämmer det att svenska kritiker idag är riktigt dåliga på myter, symbolik och legender - och på nästan allt som spelar mot en religiös sfär. Ingmar Bergman hade knappast fått någon respons om han varit verksam nu. Men den platta kritik von Trier har fått handlar också, som du är inne på, om att han inte passar in i ett nischat schema där tunga kvinnliga figurer alltid ska vara sympatiska och erbjuda identifikation.
Jag tänker, som jag nästan alltid gör, på Cassavetes och Gena Rowlands - snarare än Ingmar Fucking Bergman - på deras totalt unika förmåga att gestalta konflikter mellan könen, utan att utradera könen (En kvinna under påverkan, Faces, Love Streams, etc.)
RaderaMen vad Bergman beträffar så är ju Olof Lagercrantz´ novis-recension väl känd, något om en "finnig ynglings morbida fantasier" eller vad det nu var han drog till med. Innan IB blev världsberömd, förstås. På DN har man alltid haft rätt antal opportunister sittande. En av de, senare, bugade även för det sämsta Bergman gjort.
Schulman: - couldn´t care less!
Intressant hur vi tolkar olik; jag såg det hela som en slags religionens - katolicismen - och civilisationens konflikt med naturen och driften. Att moderskärleken (kvinnans sorg över barnet)är starkare än livet själv och så har vi mannen som inte förstår nånting. Mannens rädsla inför de stora känslorna, djupen, naturens vildhet etc.
SvaraRaderaVarför hon kastrerade sig fattar jag dock inte, kanske för att hon ville avköna sig själv, bestraffa sin egen drift som gick ut över barnet. Det var den äckligaste scenen, annars tycker jag inte den var så märkvärdigt otäck. En (mar)- drömslik gestaltning av sorg.
Du har också rätt, det är det som visar att det var en konstnärlig film, vi blir inte färdiga genast, och din tolkning har koncentrerat sig på ngt annat.
RaderaJag fick en tanke i veckan som jag lägger till där uppe.