Annat skrivande är väl då en högre häst, med lite lynnigare temperament, ömsom ivrig, ömsom stum och tvär. Man skänklar och har sig, men det vill sig inte riktigt. Hem till stallet igen. Mumsa hö. Sova på saken.
Annat är det när jag nu står framför vita ark med en tallrik tusch och en mugg vatten bredvid mig. Fina mårdpenseln i handen. Här ska målas berg och väder, nämligen. Joda, min hjärna och min hand hittar varandra, det gläder mig. Men det är ändå lite som att rida på en ko. Man kan inte skänkla den och den behöver ett och annat rapp för att alls ta sig från bergskanten till molnryggen och tillbaka till den milslånga skogskanten vid sjön.
Snön ryker. Tuschet är lite för svart eller lite för blekt. Men det ger sig långsamt; det gäller att hitta rytmen. Kossan andas ut. Själv blir jag så trött som om det var jag som var kon. Men shit, det är jag ju. Tungan utanför.
De som har koll på zenbuddhismen kan hitta likheter och olikheter i de koans som handlar om att rida buffeln. Jag är inte i närheten. Men det tar sig.
"He rides astride the water-buffalo, but he is walking" - And how slowly!
Se på den här tuschmålningen: märk hur betydelsefullt tomrummet är. Vad vi ser i tomrummet. Det är som bra dikt. Men vi västerlänningar har en tendens att fylla bilden. Massa är makt, ackumulering är status. Här i bergen ser man tomrummet bättre. En god början. På vad? På vad som helst.
(Klicka för förstoring).
Aha, det är så det går till! Det är en islandshäst man ska ha. Jag har ofta undrat hur dina texter kommer till. Dom har ju ofta nåt lite oväntat och poetiskt över sig. Tölt ska det vara!
SvaraRaderaJag känner mig nog mer som om jag sitter bredbent på en kraftig arbetshäst (eller är det en ko?) som tar sig fram långsamt och tryggt utan några plötsliga utvikningar åt nåt håll, och där det liksom inte är nån idé att skänkla eller trycka i med hälarna eller nåt. Hm...kort sagt: ibland önskar jag att jag kunde skriva lite mer som du gör!
Tack för en bra och roande text och en fin bild på det./Gabrielle RW
Tack för gensvaret.
RaderaVilken helt suverän text, Gabi! Haha.. den där jämförelsen med att rida på en ko. Det gjorde ja en gång som barn och glömmer aldrig hur det kändes. Numera gör jag det bara när jag skriver.
SvaraRaderaHa det skönt däruppe i norr (om du fortfarande finns där)
hälsar Marlena
Aha. Jag har däremot suttit upp på en bred ardennerhäst i min barndom. Jag kom ingen vart. Jag kom inte särskilt långt med de höga hästarna heller (obs inte allegoriskt). Men nu ska jag kolla om man verkligen anar något ko-aktigt i ditt skrivande. Det tror jag nämligen inte.
RaderaFin liknelse! Gillar du att rida? Jag har töltat en gång, och det är som du säger: man flyter liksom fram.
SvaraRaderaJag funderar på bilden; när jag ser den tänker jag att den egentligen är väldigt realistisk med sina utsparade vita partier. Jag tror att det är dimmor i bergen i Japan, eller är det Kina? Det är ungefär som snö som fräter ut bilden.
Ärligt talat har jag bara ridit islandshäst en gång; just här uppe i fjällen i rätt hög snö; den plumsade liksom ner i lössnön och diken och hippa som happ började den farta upp mot berget. Nej, det är nog min inre tölt det handlar om.
RaderaOm bilden: Även om den är "realistisk" som du säger, så är det en realism som har med något helt annat än avbildning att göra. Den spelar med tomrummet. Det är det jag menar.
Tomrummet är underskattat
SvaraRaderawww.flickr.com/photos/northofsweden/2207037640/
Ja, det var en fin bild. Mera Småland än Lappland.
Radera