Dagsmeja

Isen på insjön skimrar av skarsnö. Snart kan man åka ovanpå skaren i alla riktningar. Fjället beblandas med molnen och ljusgrå tvillingfjäll uppstår i skyn. Endast de kantiga delarna av berget, den svartbruna stenen, syns genom rykande vind. Dagsmejan droppar från taken och metertjock snö hasar ner av sig självt, stumt mot backen.

Om natten en måne, ett långdraget moln på andra sidan sjön, norrsken som skimrar där bakom likt en urtida upplyst teater. För ingen.

Stjärnor. Nedanför kullen glittrar den lilla byn. Hur länge man levat här? Så länge att namnet på skylten är dubbelt, ett svenskt och ett samiskt; Saadteskenjuana.
Jag - som aldrig skriver om mat - äter rökt renhjärta till middag. Med mandelpotatis och äppelsallad. Utanför köksfönstret arton nyanser av blått. Inte ett ljud utom hunden som skäller i ena änden av byn, och skäller tillbaka från fjällkanten. Verkligt och overkligt sammanfaller. C´est la vie.

Samma vid annnan årstid. Inte min bild.

Ego. Annan årstid.