Horace flyr i vindens klädnad

Igår kväll anlände jag sent till svågerns lägenhet för att sova ut natten före resan. Strax före bingen hittade jag en vacker liten bok på byrån: Cigaretten efteråt.
Vilken svåger! Vilken läsning! Alla dagens trista moment av praktiska överväganden och små skitkonflikter beträffande bullerhuset föll av mig. Tanken började vända mot sitt ljus.

Horace går på vattnet. Inte så att han undviker realiteterna och alla våra små bekymmer; döden och ärans fält, misstron och intigheten. Han betraktar och beskriver, lugn som en stoiker, men inte utan epikureiskt smil och pessimistiskt förakt. Det han skriver om ironikerns oförmåga att låta sig drabbas av verkligheten och Eros, är helt betagande för att komma från en mans sida.

Road lyfter kvällen. Nike flyr det låga.

En enda invändning gäller texten där han berättar om en ung man som sagt om Bruno K Öijers poesi; ”det är ett sätt att leva också”. Engdahl invänder att Öijers livsstil inte skapar poesi, men däremot hans sittande vid skrivbordet. Det var en alltför enkel poäng. Man kan inte tänka sig Öijers poesi utan den dionysiska livsdriften, mörkerjaget och alla dess möten med det lägsta under stjärnan.

Där skiljs vägarna, mellan Dionysos och Eleganten. Jag respekterar båda. Men jag har mycket roligare med Horace.

Här några stycken ur Cigaretten efteråt:

Ärelystnaden – ja, du milde! De flesta manspersoner liknar i mentalt avseende en flyttkarl som bär på en skrymmande börda, som gör det omöjligt att se rakt fram och bara tillåter en och annan sidoblick, tyvärr otillräckligt för att bli varse de stora fallgropar som ett barn borde kunna upptäcka på tio meters avstånd. Om han för ett ögonblick kunde lägga bördan åt sidan, skulle han se hur hans bröder stapplar omkring, alla med en likadan bautasten i famnen, röda av avsträngning, halvblint kryssande mellan olyckor som varje gång kommer att göra dem lika förvånade. Det föremål som på detta sätt berövar mannen normal uppfattningsförmåga är hans egen betydelse.

(…)

Seriösa resonemang om konsten åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen. Resonemangen däremot verkar efter en tid ohjälpligt preciösa och besvärande. Hörde Erik Lindegren i en gammal radioinspelning tala om Bartóks musik. Så själfullt…Gode Gud!

(…)

Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd, en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid.