onsdag 5 juni 2013

Djävulen är katolik?

I sin bok "Answer to Job” skriver C G Jung om motsatserna inom människor: Ont/Gott, Omoral/Moral, Ideal/Avgrund. Han tar religionspsykologin och naturligtvis Bibeln som exempel, och som alla vet (?) relaterar han religiösa fenomen och deras symboler, Gud, Kristus, duvor, Sophia, Johannes Uppenbarelse, med mera, till arketyperna inom människan. Dessa grundläggande fenomen som återfinns i alla kulturer och som rör människans symboliska hantering av livets, etikens och den sociala sammanhållningens problem.

Halva vitsen med Jungs tanke är att han – kortfattat uttryckt – ställer Gud till svars inför Job, i stället för tvärtom. Jobs bok handlar om en tidigare lyckosam man som oförtjänt drabbas av sjukdom och annat elände. Liggande på marken och kämpande med sin olycka, måste han dessutom åhöra de religiösa besserwissrarnas babbel, som går ut på att han måste ha gjort något ont för att drabbas så illa. Dessa gammeljudiska moralgubbar tror sig alla vara på Guds sida. Deras auktoritetstro gör det omöjligt för dem att vara empatiska med Job. I stället för att ge honom ”their warmhearted support, they moralize in an all too human manner, that is, in the stupidest fashion imganinable". 

Det Jung vill åt, och demonstrerar, är hur hela den bibliska gudsbilden rymmer ett negativt mörker. Gud skapade vidundret Behemot. Sjukdomar, krig, hat, hämnd och allt mänskligt elände ryms inom ramen för de gudar människan härbärgerar i sitt inre. I Jobs bok dundrar Jehova och hans små osjälvständiga kamrater mot den enda fritänkaren i gänget: Job själv. Mannen som sida efter sida ifrågasätter vad Gud har för intresse av att just han skulle få det så överjävligt.
Jungs "antwort" mynnar ut i detta: Att Job tänker själv, att han inte gör sig till offer för en övermäktig Gud som håller haven och bergen och människorna i sin hand. Job protesterar mot den underliga religiösa rättsordningen: att Gud vet bäst även när han beter sig illa. När Job reser sig ur sin sjukdom har han bjudit motstånd och hängt av sig övermakten.

Människor som identifierar sig med ovanstående gudomliga rättsordning, fundamentalister, protestanter, grekortodoxer, judar, mohammedaner, antroposofer, Livets Ord och andra mer besynnerliga sekter, blir i sina egna ögon bärare av auktoritetens gud. Och auktoritetens gud visar sig alltför ofta vara en liten skit; hen dömer folk, statuerar exempel, straffar, utesluter de icke önskvärda, förföljer andra och döljer för sig själv Ondskan i sina handlingar. 

En person som på det medvetna planet  - Ego in absurdum – identifierar sig med det enda rätta, läser helgonlegender i parti och minut, går och biktar sina skitsynder, kan samtidigt vara en Richelieu, en pedofil, en maktmanipulatör. Ibland kanske bara en familjemedlem som döljer sina fula sidor bakom ett sken av ortodoxi, katolicism, jämlikhet, och/eller reaktionära ideal. Men – som Jung påpekar – ju mer en person försöker leva upp till orimliga, auktoritära ideal, ju mer han/hon förtränger sina sämre, mer förbjudna sidor, ju mer han/hon ljuger för sig själv, ju mer kommer den människan att samla på sig skit i sina dolda inre rum. Dikotomin blir för stor, spaltningen bidrar till en ointegrerad ”skuggsida” hos människan, som förr eller senare kommer till uttryck i stenhårda manipulationer och förstörelse; av en arbetsgemenskap, en egendomsgemenskap, en familj.

Därför, mina vänner, akta er för folk som läser för mycket helgonlegender, Torah-tolkningar, koranutläggningar, socialistiska eller konservativa manifest, samt annat religiöst-moraliskt jox. Om de inte råkar vara helgon själva – såna finns ju – så kan ni vänta er att det under de skenheligas yta lurar en Behemot. Som i Knutby till exempel. Eller i alla sataniska ”hedersmord”. Djävulen kan  - så vitt jag förstått – ta många skepnader. Bär inte alltid Prada, men kan understundom vara katolik. Or so I´ve heard.  

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 


Eftersom jag inte i en kort text kan göra alla tankar i ”Answer to Job” rättvisa så skickar jag länken här, och en flik av dikotomierna här: 

Detalj ur en målning av Hieronymus Bosch, (målad någonstans mellan 1480 och 1505). 
Hundra år före Shakespeare var Bosch den mest fingerfärdige skildraren av det människoskapade helvetet. 

Se detta inte som en färdig och fix analys, utan som en upptakt till diskussion. 
I så fall om vad? Tolerans? Självinsikt? Medvetenhet om skuggan, projektionerna, och - paradoxen - idealens jagöverstyrda  egoism?

8 kommentarer:

  1. Knutby är ett utmärkt exempel på vad jag tänkte försöka uttrycka: det var en präst som låg bakom det hela. När du med rätta varnar för fundamentalister eller kanske skrymtare av olika slag bör man fundera på hur de har blivit sådana. I bakgrunden hittar man alltid prästkasten antingen den består av imaner, rabbis, biskopar, schamaner eller politiker av olika kulörer. Genom att framställa sig som den enda rätta förmedlaren mellan människor och gud eller Marx eller så skaffar man sig makt över människor som förtvivlat försöker få någon ordning i tillvaron. Med hot om de eviga straffen behåller man sin andliga och i de flesta fall även världsliga makt över människorna.

    I stället för att så mycket oroa sig för politisk islam t.ex. borde man granska och "missionera" mot den religiösa bakgrunden. Men det skulle väl räknas som hets mot folkgrupp kan jag tro. Men om prästernas makt kunde krossas kunde folk få tro själva i lugn och ro på sin fritid och många problem skulle lösas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Bengt, jag håller med om det mesta. "tro själva i lugn och ro på sin fritid" är just min modell.

      Men om jag ska ta den här diskussionen på allvar så kan inte heller jag vara svart/vit - jag har mött många fina präster, ja tom nunnor, i mitt liv, ibland live, som Martin Lönnebo, eller i litteraturen, Bernanos, Graham Greene, eller i politiken: bröderna Berrigan och dom Helder Camara. Röda präster så klart. Samt då den fina kvartetten vid yttersta spetsen av Wales, där jag klosterbodde några dagar. Glada människor, möjligen homosexuella, men vad rör det mig ; )

      Det som förstör är blandningen av nedärvd auktoritet och den barnsliga skolflicksaktiga auktoritetstro som många bär på. Det där trista att vilja vara någonting man inte är - typ halvhelig - och så går det så in i bomben galt (även utan bomber). Islam, katolicism, prottar, sjundedagsadventister och annan fundamentalism, whatever. Samt hårdmarxism eller Nyfascism.

      För mig, som både är Guds och Socialismens barnbarn, handlar det också om vad vett som finns kvar i de stora traditionerna. Nu, när all etik brister för penningen, i företagsledningar och stat lika, så kan man ju undra om inte några alldeles enkla etiska ljus behövs. Gören mot andra, etc. Eller, åtminstone; gör inte mot andra det du inte vill att de ska göra mot dig.

      Jung går i sina diskussioner förstås in på etikens område, och den inte helt problemfria liberalism som - smått likgiltigt - tänker anything goes. Han tycks mena - och jag är beredd att hålla med - att det trots allt är de stora etiska traditionerna som åtminstone symboliskt vakar över vårt samvete - och att vi behöver dem som tuggmotstånd, eller vad jag ska kalla det. För att inte vara alltför nöjda med den allra enklaste egoism/materialism.
      Ja, nåt sånt.

      Stor fråga. Jag nu matt - återvänder till solljuset, fågelsången och stojet på vår gård.

      Radera
  2. När jag läste dina tänkvärda reflektioner kring den ibland obetydliga skillnaden mellan helgonlik andlig ledare och maktberusad djävul kom Tranströmers dikt "Guldstekel" för mig.
    "Det gudomliga snuddar vid en människa och tänder en låga men viker sedan tillbaka./Varför?/Lågan drar till sig skuggorna, de flyger knastrande in och förenas med lågan/som stiger och svartnar. Och röken breder ut sig svart och strypande./Till sist bara den svarta röken, till sist bara den fromma bödeln."
    Där finns också en uppmaning som man gärna instämmer i: Gå förbi dem!
    Ja, Job-gestalten är nog en av Bibeln viktigaste. Jag försökte själv för ett par år sedan formulera några tankar kring Job med hjälp av både Joseph Roths roman "Job. Historien om en enkel människa" och Elie Wiesels tolkning av Bibelns Job. (Finns här:(http://secondblogbyme.blogspot.se/2011/08/job-och-den-ofortjanta-pinan.html)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och röken breder ut sig svart och strypande.
      Till sist bara den svarta röken,
      till sist bara den fromma bödeln.

      Är så alldeles to the point.

      Men jag tror varken man behöver vara präst eller andlig eller ens politisk ledare, för att sålunda berusas av en blandning av makt och moral, skuldpåläggande och straff.

      Kanske Noréns pjäser har något att säga om allas maktspel, med eller utan religion. Men med religion, som hos prästen i Bergmans Fanny och Alexander, blir det en överjävlig mix. En spaltning, som spaltar alla omkring sig, söndrar och härskar.

      Ska läsa din text.

      Radera
  3. Du ger många läsare glädje att få ta del av dina tankar. Fint.

    Bibelns och Koranens berättelser bekräftar vilket ohyggligt maktmedel religionen är i händerna på mindre nogräknade personer; ett bland många andra destruktiva krafter här i världen. Jag tror nu inte att man kan sätta likhetstecken mellan katolik och djävul. Där vi som mänskliga varelser fungerar existerar ochså djävulen i de mest bisarra former. I mina ögon ofrånkomligt och nödvändigt, lika ofånkomligt och nödvändigt som det gåtfulla i tillvaron. Det bästa med ljuset är att det kastar skugga.

    Var håller du kyrka? Var finns ditt heliga rum? /e

    SvaraRadera
  4. Jag tror att det fanns en viss - kanske svart - humor i min rubrik. I alla fall skrattar jag lite själv varje gång jag ser den.

    Så, nej, jag sätter inget likhetstecken mellan katolik och djävul, bara ett frågetecken.

    Din kommentar får mig att tänka på Simone Weil som sa: Allt verkligt ljus kastar en skugga.
    Är inte säker på att jag hänger med henne riktigt, eller rättare sagt - det gör jag inte. Men hon är allvarsam på ett fint och självständigt sätt i det som rör religionen; så tog hon heller aldrig steget in i den heliga allmänneliga kyrkan.

    Mina hemliga rum vore inte hemliga om jag skrev om dem här...

    SvaraRadera
  5. Ahh, skönt med ngra dagars ledighet.

    Livet blir inte vackrare än de där underbara stunderna man vet aldrig kommer att bestå. Man förstår under några flyktiga sekunder att den kärlek man upplever har väldigt lite med förnuft att göra.

    Spännande att du nämner Simone Weil. Vi båda antyder nog en svärta i annorlundaskapet, den sorg som finns där utan "anledning".

    Ta vara på skönheten och värmen Gabrielle.

    SvaraRadera
  6. Nu vet jag ju inte vem du är - det gör mig alltid lite ovillig att gå in på en kommentar, särskilt om den är så pass privat som din.

    Men visst är det vackert och underbart och kort.

    SvaraRadera