Har äntligen fattat lättheten hos Glenn Gould, världens kanske konstigaste pianist, som spelar som om han inte fanns. Inget i vägen mellan tonen och jaget, liksom. Men när han inte spelade var det nästan bara han och hans jag. Har jag fattat. Och trots genialiteten så spelar han lite falskt vid ungefär 2.23. Om ni har öron. Och om ni har öron hör ni också hur serent han spelar - ja, det finns inget sånt ord på svenska: Jag skulle tro att det betyder att han har lämnat expressionismen därhän, och bara klingar. Koncentrerat som få. Samtidigt ansträngningslöst eller rättare sagt "naturligt", osentimentalt. Som en myra bygger sin stack bygger han Bachs musik. Man får tänka sig en ensam myra, som bygger hela stacken. Då har man fattat.
Har alternerat mellan hans första och sista inspelning av Goldbergvariationerna och upplever att storheten i den sista bygger på upplevelsen av den första (tekniskt perfekta) inspelningen. En säregen artist!
SvaraRaderaAha, det måste jag undersöka!
RaderaJavisst var han en helt fantastisk pianist med en omedelbarhet, närhet och speciell klarhet i sitt spel. Fast när han sjöng eller hummade till (lite som Errol Garner om nån minns honom) tycker jag inte lika mycket om det.
SvaraRaderaSom person verkar han ha varit väldigt udda, troligen nån form av autism kanske läste jag nånstans.
Udda, ja, nattmänniska, värre än jag.
SvaraRaderaMen jag har inte sökt så mkt på hans privata biografi.
Autister kan ju hur som helst ha just den här sortens envetna begåvning. Roligt att ni delar min entusiasm.
Han skapar dessa toner gm avledning, vilket är någonting annat än disharmoni
SvaraRadera