Under högre sol

Det finns färger som det knappt går att tala om.
Finns dock. Detta att midsommarblomstren som sträcker sig kilometervis utmed vägrenen har en högre grad av violett än hemma. Som om ljuset ger dem mer intensitet.

Att jag hinner tänka på cykeln att denna röda i detta blå, är som det röda i det blå fjället. Och om man skulle måla det blir det för snyggt. Jag målar inte. Jag ser. Sjön så klar och kantad av ljusgrön säv. Glittret och det dova blå i berget under ett moln.

Nu är jag exakt där jag vill vara. Som om alla stenar fallit ur skorna. All karma ligger bar. Man sparkar till den på en grusväg, men mer än så är det inte. För nu är jag på den rätta vägen. Uppåt vitvattnet i fjällbäcken dit jag nådde med cykeln. Tur eller öde: Att man aldrig får någonting med mindre än att man förlorar något annat.

Att under en högre sol nå fram. Med stor möda och en sömnlös natt på ett vaggande skramlande nattåg. Inlandsbana, sen buss. Utmattad, sen utsövd. Och att då kunna cykla mot högre höjder igen (som jag inte orkade för ett år sen). Och spendera en kväll med en konstnär från Amerika medan ljuset går mot ljusare. Vända om, vända rätt, tala frankt. Och att sanning är något som uppstår av en slump, är beroende av ett visst ljus, ett visst avstånd. Kanske väder.

Nu 23 timmars ljus. Jag ska akta mig för ordet lycka. Men ordet glädje går bra. Ja, det går bra. Kanske har det med val att göra. Mer ska jag inte säga om den saken. Man vill ju ogärna tävla med Kierkegaard så här i sommarsolståndet.