Exit "Exit" - om en tv-serie

Jag hörde en gång en bekant berätta om en "affärskonferens" på Mallorca, där kokainet flödade från morgon till kväll, och natten bjöd på ytterligare droger. Minns inte om horor var inkluderade, tror inte det. Det är annars en rätt vanlig bisyssla för de allra rikaste uppkomlingarna i olika heta branscher; att ha ett galleri av köpta kvinnor som de kan förslösa sina övriga sado-masochistiska impulser på. Gärna f.d. fattiga invandrarflickor från Östeuropa eller Asien. Tjabang! Är det detta som kallas ett erotiskt liv? Tror inte det va. Snarare torrknull a la carte.

Om jag säger att det ingår i "övriga sado-masochistiska impulser" så är det för att själva deras "affärsverksamhet" ofta inte handlar om att skapa något utan enbart om att rassla åt sig, slå till hårt på klipp, dola runt med hedgefonder, tävla, bedra, och placera svarta eller andra pengar där inget skattesystem når dem. D.v.s. en totalt onyttig penningverksamhet som inte ger någon annan någonting, men däremot tar från en massa människor. Alltså: Den sadomasochistiska finansiella epoken (som naturligtvis har en lång tradition i det koloniala helvetet, se Joseph Conrad och Sven Lindqvist).

Om dessa amoraliska killar i investment-börs-och-bankfifflar-skiten har den norske regissören Øystein Karlsen gjort en TV-serie, som blivit sensationellt populär och även, delvis, prisad. Så jag, min dumma jävel, satte mig och såg.

Självklart är det så här: Att dessa fyra män i 40-årsåldern representerar en hel kader känslomässigt störda män på alla möjliga nivåer. Här befinner de sig i sammanhang där de är så rika att ingen kan invända mot vad de håller på med. De förnedrar kvinnor på löpande band, även sina hustrur, även om de muntra fruarna också har sina stenhårda drag. De fixar hemliga fester med levande juckmaskiner, talar som misogyna idioter, kör bil som om de ständigt tävlade, konsumerar allt från droger till märkesvaror, ser aldrig sina barn, blir inblandade med kriminella karteller etc. etc.

Det förväntade alltså. Men bortsett från en rad fina skådespelarprestationer, särskilt då av Agnes Kittelsen,  Pål Sverre Hagen och Tobias Santelmann, så är det en utdragen historia vars syfte och innehåll blir uppenbart från avsnitt 1. Ett par förvandlingar äger visserligen rum; en man blir galen och förföljd av sina lånegangsters, en kvinna blir misshandlad och bryter upp. Annars är det mest en samling tablåer över dessa artfrämmande ufon och deras döda partyvärld. Dvs de jobbar ju också ibland, över nätet, flyttar pengar, döljer inkomster, undflyr skatt, osv: Allt det där vi vet att den sorten gör och som bidrar till att urholka det norska såväl som andra samhällen.

Ett autentiskt citat från en av snubbarna: "Du ska aldrig underskatta kapital, energi och mindervärdeskomplex".

Men jag tror tyvärr att historien om de skamlösa porr-och-kokain-konsumenterna, drar till sig sensationslystnad. Det är inget konstigt. Vi är alla nyfikna på den undre världen. Särskilt den undre värld som inbillar sig att den är en övre värld. Men ändå. Det är en serie tablåer, hopfogade utan rytmisk finess, som förutsebara undervisningsobjekt. Okej, vi vet att de är hemska typer. Okej, det blir tråkigt i längden, både för dem och för oss. Och det är bland annat väldigt tråkigt att stirra in i deras tomma ansikten, särskilt då det fullständigt döda och stumma ansikte som Simon J Berger presterar.

Detta har gjorts bättre av både amerikaner och danskar, i Billons och Follow the Money. Fördelen med den här serien är kanske att den bygger på intervjuer med norska miljardärer, som öppet talat om sin känslomässiga misär. Dvs skrytmisär. Dvs allt detta har jag. Och om jag inte har det så blir jag uttråkad. Wrooom! Sniff, snorta, fitta. Både linjen och linan är tydliga. Och i serien - tyvärr - övertydliga.

En desperat Tobias Santelmann i Exit

The unforgettable Ry Cooder...

...and the unforgettable movie: Paris Texas. Wim Wenders.

Det sjunde inseglet

När jag såg om Det sjunde inseglet häromkvällen var det som om jag aldrig hade sett den. Eller, sannare sagt, det var som om den fortfarande kunde överraska mig, förtrolla mig, få mig att känna kärlek till filmen.

Jag har alltid hållit Det sjunde inseglet för Bergmans största film, oavsett hans många andra som också är stor konst: Nattvardsgästerna, Sommarnattens leende, och många fler. Vid det här laget har jag säkert sett den tio gånger, utspridda med många års mellanrum. Och nu vet jag att det är hans höjdpunkt, oavsett vad han själv säger om Persona, som han gjorde sent, och som har en modernitet som han antagligen själv fått för sig var lite finare. Det var den inte.

Jag blir hänförd av hur han lyckas kombinera en medeltida historia, med kyrkomålningar som utgångspunkt, med lieman och häxbränningar och fanans moster, till en cineastiskt fungerande berättelse om människan i alla tider. Det är också filmiskt svidande vackert, med Gunnar Fischers foto, från Hovs hallar, stränder, skogar, byar och värdshus.

Och det är dramaturgiskt svinsäkert: Hur han klipper från schackspelet med döden, till den oskuldsfulla gycklarfamiljen, till den lilla kyrkan där målaren Pictor berättar sina hemskheter och väpnaren Jöns får sin välformulerade dödsångest. Och vidare hela vägen: Tror aldrig jag lagt märke till klippningen så väl i en Bergmanfilm förut: Hur gjorde han? Skrev han in varje klipp i manuset eller kom det efteråt. Sånt måste även jag ta reda på. Men det är musikaliskt, rytmiskt, växlande mellan högt och lågt, mellan det ljusa och det hårda.

Jag har sett en utomordentligt tråkig uppsättning av Gengångare som Bergman gjorde, men jag har också sett den supergeniala uppsättning han gjorde av Botho Strauss´ Rummet och tiden, på Dramaten, på 90-talet. Även där fanns det Bergmanska sinnet för tajming i en historia, absolut musikalisk känsla för rytm. Klapp, klapp, hej - här går det åt helvete. Ding, dong - jepp, här kommer en gnutta kärlek.

Det är stort att kunna kombinera medeltiden med hela dess rekvisita med något som fortfarande angår oss. Det är vansinne, och det fungerar, att låta Döden spela schack med riddaren på en strand, samtidigt som Mia och Jof leker med sitt lilla barn.

Jof, förresten, Nils Poppes oskuldsfulla gycklare med det öppna ansiktet, det största roll Poppe någonsin fått, och han gör det underbart. Min far är lika bra som alltid, och Åke Fridell, och Bengt Ekeroth som Döden. Och de andra.

Enda invändningen är att jag har svårt för de där gisslan-scenerna med Anders Ek. Samt att jag, som vanligt, är lite skeptisk till det alltför smarta i Bergmans dialoger. Men här funkar även det. För att stiliseringen som helhet funkar: Omsättningen av medeltid till nutid (dvs 50-talets nutid med atomkrigs-ångest) lämnar utrymme för både det sagoaktiga och det hårt litterära, för skrönan, slamset och andlig längtan. För väpnaren Jöns praktiska etik och Riddarens stora ouppfyllda drömmar om ett svar från Himlen.

Stort Bergman! Detta håller för evigheten!

Bergman själv med Döden, Bengt Ekeroth

Åke Fridell och Gunnar Björnstrand

Här finns en lista på långfilmer av Bergman i sommar. Jag tror fler kommer i höst. 
Det sjunde inseglet ligger på Svt Play till den 17:e augusti.

Ett vackert äktenskap

 

Vi gifte oss alltså, i den lilla kyrkan Kaga, i Östergötland. Inget stort ståhej, men viktigt för oss. Jag börjar mer och mer tro som katolikerna; att äktenskapet är ett sakrament.

Jag ser oss gå omkring i landskapet, mellan kullar och stora fält, i en hage med runda stenar, där korna gått om sommaren. Det är en disig höstdag i oktober. Vi släpper hunden. Vi går lite åt varsitt håll och står och ser ut över slätten, för att vi behöver komma över någon irritation som dykt upp. Där skymtar vi Kaga kyrka långt borta i grådiset, liten, medeltida, med spiran som svart kontur.

Andra dagar far vi genom landskapet, över Östgötaslätten till vår favoritpromenad vid Kinda kanal. Vid Berg ser vi stora kanalbåtar passera tröghetsfaktorn i slussarna. Hunden Bella viftar omkring, en Golden Retriever, alltid glad. Det är på det hela taget något engelskt över vårt äktenskap; både humorn och trädgården, både landskapet, hunden och klivandet med gummistövlar upp mot en höjd där man ser ut över Roxen. Både vackra kyrkor och sinnliga fröjder. Både-och, hela tiden. Alltid i naturen, mer sällan i kulturen, om man undantar domkyrkans konserter och länsmuséet där min man arbetade.

Ibland går vi under höga träd och plockar svamp, och min man är ivrigare, alltid mycket ivrigare, än jag. Vi åker ut och simmar, det finns tillräckligt varma sjöar i Östergötland, säsongen mellan mitten av maj och en bit in i september. Hunden badar gärna, men när vi långsimmar sitter hon på stranden och ylar.

Om somrarna rör vi oss utåt kusterna, ligger med varandra på klippor vid havet och tänker inte ens på om någon kan se oss. Det är starkt då. Och egentligen alltid.

Jag betraktar oss där vi går genom slottsparkernas hagar, och ut med hunden om kvällarna, under tujorna vid lärarhögskolan. Hör oss muttra en hel del om hur den här trädgården vi har egentligen ska skötas: Min man hugger ut ett körsbärsträd för att få in mer ljus, jag ogillar detta, trots att vi har ännu ett körsbärsträd. Han gräver ut en och annan planta i rabatterna, långt innan han kommer på vad den ska ersättas med. Det är baggissar. Men vi bråkar en del. Mest om praktiska grejer. Städning och den vanliga skiten.

Det händer att jag tycker han är frånvarande, på det typiskt manliga sättet, alla hans projekt i skallen. Då bråkar jag för mer närvaro. Han känner av min frihetsdrift, och när den börjar värka, efter tolv år, ser jag till att komma upp till Stockholm igen. Vi särbor. Han ledsnar, vill skiljas. Jag kan inte säga emot det, eftersom det är jag som brutit upp.
Nu, långt senare, tycker jag att vi aldrig skulle ha skilt oss. Nu är han död. Man ser först efteråt vad vi hade; hur levande det alltid var, hur varmt.

Ibland rör vi oss som i en dröm, som ljusa grå bilder ur en Tarkovskijfilm. Jag är hon som hänger på en gärdsgårdsstång i Spegeln, han är forskaren i Solaris. Och som i Solaris går de sönder när de slits ifrån varandra. Tarkovskij visste något om kärleken.

Spegeln 1975

 

Solaris 1972

Till sist minns jag vad vår vän Arne Urberg sa om oss: "Det är fel människor som skiljer sig, och fel som fortsätter att vara gifta".

Björnar ni måste se

Så ljuvligt: Naturfilm från Columbia, Kanada. The Great Bear Rain Forest. Finns alltså i utkanten av det stora landet och är ett av Kanadas naturreservat. Detta som dåren Trump i landet (på alla sätt nedanför) vill ta ifrån Amerika: de stora fredade och statsunderstödda reservaten. Men denna galenskap råder inte i Kanada; här är till och med omsorgen om björnarna så stor att de blivit vana vid och accepterar sällskap av människor. Se den här filmen innan den försvinner från Svt. Här är länken.

Skönheten mot Odjuret - Meryl Streep versus Trump

Meryl Streep mottog idag ett välförtjänt Golden Globe award for lifetime achievement. Och som den hela människa hon är tog hon tillfället i akt att ge sig på Odjuret. Det slutar med att alla får tårar i ögonen. Jag med. "Take your broken heart, make in into art".

Hynek Pallas om Netflix

Okritisk lovsång. Right! Tänk efter före. Right?
Hynek Pallas skriver lovvärt om att förhålla sig kritiskt till serie-produktions-giganter, (som dessutom nolltaxerar). DN häromdagen:
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/hynek-pallas-okritisk-lovsang-till-netflix-kan-sta-oss-dyrt/

A workingclass-hero is something to be...

...especially if you´re far more aristocratic than the aristocrats. Men ännu bättre är en stor själ.

Det är mycket få officiella personer som jag sörjer när de lämnar scenen. Men Alan Rickman, tillsammans med Harold Pinter, Tranströmer och några till, är en sådan person. En magnifik, elegant, vänlig och aningen mysteriös skådespelare med en underbar timbre. Alltid öppen och kul i intervjuer, alltid med en air av något onåbart.

Många av hans filmer har jag inte sett, men jag är oändligt tacksam för det medium som låter oss bevista de bästa föreställningarna långt efter en skådespelares död. Jag blir nästan lika glad av att se Alan Rickman, som av att se min pappa.

Och jag, som inte är någon fan av lätta komedier, kan se om Love Actually varenda jul, för scenerna med Alan Rickman och Emma Thompson. De gnistrar.

Och så här sa Emma Thompson efter hans död: "He was the ultimate ally. In life, art and politics. I trusted him absolutely". Jag är glad att jag har ett par vänner i livet som jag kan säga detsamma om.

Bio: Alan Sidney Patrick Rickman, född 21 februari 1946 i Hammersmith, London, död 14 januari 2016 i London, var en brittisk skådespelare. Mer kan ni läsa i The Guardian, Huffington Post, med flera.

Pianot - en genifilm

Jane Campion. Filmare och auteur från New Zealand, som oftast gör filmer om relationer mellan kvinnor och män, om ensamheten kontra gruppen, om de ultimata valen i en människas öde.

Hur jag älskar denna människa. En av vår tids absolut största regissörer. Om jag säger Pianot och Top of the Lake - så vet alla.

Pianot repriserades i TV häromkvällen. Jag hade glömt vilken fulländad film det är. Några skulle kunna klaga på att den är för fulländad, så där som man också tidigare gjort med Bergmans filmer. Vad det egentligen betyder är att en historia är fullt genomförd, i varje detalj genomtänkt, klar, om än i oklarheten ställd. Det är kanske inte helt modernt i vår tid, med sin splittrade och lånade estetik, och med siktet ofta inställt på antingen en sårad subgrupp, en vinddriven individ, eller något kuppartat, chockerande..

Glöm Bergman förresten. Grejen med Campion är att hon vågar gestalta en viss typ av hela människor: D.v.s en varelse som vet vad hon/han vill - oftast en hon - och som håller fast vid det med hela sin individuella power. Holly Hunter verkar som gjord för att spela en sådan kvinna, både i Top of the Lake och i Pianot är hon så stark i sin smala sprödhet, så inställd på det väsentliga i livet.

Pianot handlar om en kvinna som landar i New Zealand efter en lång båtresa från England, såld av sin far till en man hon knappt ens brevväxlat med. Kvinnan är stum, men en avancerad pianist. Hon har pianot med sig över havet. Hon landar med det på en strand bland infödda hyggliga karlar. Hon har en liten dotter med sig som kommunicerar med modern via teckenspråk. Det är artonhundratal. Kvinnan, Ada, är helt beroende av den man hon hamnar hos.

Jag ska inte spoila filmen. Ni måste se den. Men Ada blir älskad av och förälskad i en annan man än den hon gift sig med. George, en man som närmar sig henne på ett helt annat, mer respektfullt, men också mer sinnligt sätt. Harvey Keitel spelar den mannen, och det har jag ibland haft lite svårt för. Men låt oss strunta i det. Den historia som utvecklar sig är ett litet under av foto och berättelse, av långa horisonter och närbilder i den klafsiga lerans regnperiod, av Holly Hunters slutna men uttrycksfulla ansikte, av den roliga dottern och den desperate äkte mannen. Av en sexualitet som föds och en svartsjuka som dödar.

Mycket i den här filmen är som gjort för Lacanska analyser om La Jouissance, den som Ada upplever med George men också när hon spelar piano. Pianomusiken som sammanvävs med deras förälskelse, och som samtidigt är romantikens instrument; det drömda, det höga, objet a, den del av verkligheten som inte kan inkorporeras i det rådande systemet, dvs i det tillåtna och vana sättet att existera på. Objet a sliter loss människan, här Ada - det är som med begäret, men större ändå: Som när hon offrar allt för sitt piano, men sen offrar sitt tunga piano för att båten ska klara hemfärden med hennes nye man: Där finns en scen, som jag håller för en av de mest märkliga syner en filmskapare åstadkommit. Hur Ada, av misstag eller ej, fastnat i det rep som håller fast pianot, och hur hon, när pianot kastas över bord, följer med ner i djupet. "Ah, what a death", säger hennes inre röst, och kjolen böljar i havets ström.

Nu har jag avslöjat för mycket, men filmen är inte slut där. Se!
Länk till info om filmen.

Konsterna och deras skapare

Jag hade en lång dröm i natt. Om en konstnär som tyckte mycket om mig - nej ingen av de från verkligheten, de har funnits, den här var min uppfinning. Vi hade en rolig kontakt, som jag inte ska gå närmare inpå. Han var målare, men dock under terrorhot. Och han visste att ju snabbare han - efter fullgjort uppdrag - lämnade den byggnad där vi befann oss, ju mindre risk att vi andra kom till skada. (Så borde naturligtvis varje terrorhotad bete sig).

Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.

Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.

Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.

Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det  mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).

Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!

Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.

Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.

Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.

Skip to content, Jackson Pollock (American, 1912-1956); Number 2, 1949 

(Glömde poesin. Den är inkluderad i slutreplikerna).

Lukas Moodyssons filmer - Lilja 4-ever

Lämnar Lilja åt sitt öde, storgråtande. Det förstörda flickebarnet dansar ut i evigheten, över huvudet på sexgalna män, och deras olustigt hamrande kroppar. På väg hem från bion talar vi om ytlighetens förförelse, och den allmänna varumarknaden, som lockar oss att köpa och sälja och förbruka allt – inklusive sexualiteten – tills det bara blir skräp kvar. Ett samtal som blir den självklara följden av Lukas Moodyssons film om den ryska flickan som förvandlas till sexslav åt män i väst.

Det mindre självklara är att sen komma hem till sitt kök och märka att man kokar sitt thé och håller sin thékopp med ovanlig omsorg. Som om det betydde något, hur man tar i saker. Delar av filmen, som inte berör det omedelbara budskapet, och som Moodysson lagt in med en poets understatement, flimrar förbi: Som det att Lilja alltid måste vara den som städar upp omkring sig. Hon städar och kastar skräp när hon flyttar in i en sunkig lägenhet i Ryssland, och när hon placerats i en funkislägenhet i Malmö, börjar hon genast städa. Hon städar efter män, som inte bryr sig, och visar med ett par små handtag att hon bryr sig, om någonting de glömt.

Hennes levnadskonst är uråldrigt kvinnlig: Hon försöker göra ett litet rum, åt sig själv och andra, hon byter lakan, hon sköljer ur ett glas, hon slänger en torkad ostbit. Hon har, i all sin övergivenhet och smärta, en rest av verklig kärlek till livet: Hon är generös, hon ger en röd boll till sin pojk-kompis Volodja.Men hon har också, likt de flesta fattiga, en hunger efter varor och konsumtion, och en hunger efter mat, rätt och slätt. Det är den som leder henne rakt ned i det brutala sex-helvetet.
Från ett Ryssland där ingenting finns att få; inte jobb, inte fungerande lägenheter, inte varor – till ett väst där allt fungerar, men där människovärdet sjunkit ned till samma fattigdom som i Ryssland, vandrar Lilja mot sin förintelse.

I ett Sverige där ”trafficing” med Liljor pågår, går jag nästa dag min ispromenad, med en tung klump i hjärtat. Två unga män framför mig talar glatt om sina resor. Den ene har varit i Thailand, på exotiskt diskotek, ”… ja det var ju både disco och bordell alltså, det var häftigt”.
Senare möter jag dem ute på isen, två vänner, bekymmersfria, aningslösa. De svingar förbi på långfärdsskridskor och han som varit i Thailand ler mot mig, ett frejdigt leende. Ingen kommer någonsin att utnyttja honom, och jag vet inte om han någonsin utnyttjat en kvinna, eller bara ville göra intryck på en kamrat. Men sex är världens starkaste drog, och ”The winner takes it all”.

Moodysson har med sin film tvingat mig att se in i mörkret, det svarta blir svartare, det vita blir vitare, som där ute i snögnistret. Om jag bara ser det svarta, kan jag gå runt resten av dagen och betrakta varje man jag möter som en potentiell sexmissbrukare. Men när det ljusa tar över, minns jag att ingen av mina käraste män har varit en sådan.
Ändå kastar Lilja sin skugga in över mitt liv; svärtan och smärtan i det sexuella helvetet finns runt hörnet, på andra sidan parken, i varenda storstad. På botten av världsekonomins sophög ruttnar en blomsterbädd av kvinnliga liljor; ryska, thailändska, polska.
Och det är nästan enbart män, och ofta så kallade vinnare, som har makt att hantera kvinnor som förbrukningsvaror och slavar. Men det tänker man ju inte gärna på, om man är en ung, svensk man, på långfärdsskridskor, med full fart framåt i den ljusaste av vinterdagar.

Om ni missade Lukas Moodysons 7 filmer i Svt, så kan ni ju alltid hyra någon av dem på Dvd. Själv vill jag rekommendera den ovan, samt Mammut. Men se inte Ett hål i mitt hjärta, där sexmissbruket exploateras även i filmen.

Texten tidigare publicerad i Kristianstadsbladet m.fl 2003

Sommarnattens leende - som vi minns det

Lördag. Jag packar för havs-resan. Under min djupt kända bortovaro (heter det ens så?) - vill jag gärna roa er med lite underhållning. Här - en praktscen ur Sommarnattens leende.

Tillägnas alla mina en gång aktiva och/eller presumptiva älskare. Ciao!

Min älskade pappa

Den mest brittiske gentlemannen i Sverige, tillika med en droppe spanskt. Här är han gäst hos Hagge Geigert, cirka sex år efter sin dödliga stroke. Han kom igen. Han berättar hur. Sjunger gör han också, egna visor. Jag beundrar människor som kommer igen. Jag beundrar mig själv för att jag kommer igen. Och igen. Och igen.
Tack pappa för god närvaro, humor och fighting spirit!

Programmet är från 1976.