måndag 23 juli 2018

Det sjunde inseglet

När jag såg om Det sjunde inseglet häromkvällen var det som om jag aldrig hade sett den. Eller, sannare sagt, det var som om den fortfarande kunde överraska mig, förtrolla mig, få mig att känna kärlek till filmen.

Jag har alltid hållit Det sjunde inseglet för Bergmans största film, oavsett hans många andra som också är stor konst: Nattvardsgästerna, Sommarnattens leende, och många fler. Vid det här laget har jag säkert sett den tio gånger, utspridda med många års mellanrum. Och nu vet jag att det är hans höjdpunkt, oavsett vad han själv säger om Persona, som han gjorde sent, och som har en modernitet som han antagligen själv fått för sig var lite finare. Det var den inte.

Jag blir hänförd av hur han lyckas kombinera en medeltida historia, med kyrkomålningar som utgångspunkt, med lieman och häxbränningar och fanans moster, till en cineastiskt fungerande berättelse om människan i alla tider. Det är också filmiskt svidande vackert, med Gunnar Fischers foto, från Hovs hallar, stränder, skogar, byar och värdshus.

Och det är dramaturgiskt svinsäkert: Hur han klipper från schackspelet med döden, till den oskuldsfulla gycklarfamiljen, till den lilla kyrkan där målaren Pictor berättar sina hemskheter och väpnaren Jöns får sin välformulerade dödsångest. Och vidare hela vägen: Tror aldrig jag lagt märke till klippningen så väl i en Bergmanfilm förut: Hur gjorde han? Skrev han in varje klipp i manuset eller kom det efteråt. Sånt måste även jag ta reda på. Men det är musikaliskt, rytmiskt, växlande mellan högt och lågt, mellan det ljusa och det hårda.

Jag har sett en utomordentligt tråkig uppsättning av Gengångare som Bergman gjorde, men jag har också sett den supergeniala uppsättning han gjorde av Botho Strauss´ Rummet och tiden, på Dramaten, på 90-talet. Även där fanns det Bergmanska sinnet för tajming i en historia, absolut musikalisk känsla för rytm. Klapp, klapp, hej - här går det åt helvete. Ding, dong - jepp, här kommer en gnutta kärlek.

Det är stort att kunna kombinera medeltiden med hela dess rekvisita med något som fortfarande angår oss. Det är vansinne, och det fungerar, att låta Döden spela schack med riddaren på en strand, samtidigt som Mia och Jof leker med sitt lilla barn.

Jof, förresten, Nils Poppes oskuldsfulla gycklare med det öppna ansiktet, det största roll Poppe någonsin fått, och han gör det underbart. Min far är lika bra som alltid, och Åke Fridell, och Bengt Ekeroth som Döden. Och de andra.

Enda invändningen är att jag har svårt för de där gisslan-scenerna med Anders Ek. Samt att jag, som vanligt, är lite skeptisk till det alltför smarta i Bergmans dialoger. Men här funkar även det. För att stiliseringen som helhet funkar: Omsättningen av medeltid till nutid (dvs 50-talets nutid med atomkrigs-ångest) lämnar utrymme för både det sagoaktiga och det hårt litterära, för skrönan, slamset och andlig längtan. För väpnaren Jöns praktiska etik och Riddarens stora ouppfyllda drömmar om ett svar från Himlen.

Stort Bergman! Detta håller för evigheten!


Bergman själv med Döden, Bengt Ekeroth

Åke Fridell och Gunnar Björnstrand

Här finns en lista på långfilmer av Bergman i sommar. Jag tror fler kommer i höst. 
Det sjunde inseglet ligger på Svt Play till den 17:e augusti.

2 kommentarer:

  1. Skulle en sådan snygg tjej som Bibi Andersson spelar vara ihop med han som Nils Poppe spelar?

    SvaraRadera
  2. Din fråga får bli hängande i luften. Kanske några som älskat varandra har svar.

    SvaraRadera