Det har
åskat. Dunder och brak, trädgården efteråt fuktig som en tropisk skog. Jag
sitter och suckar på gården och glor på blommen, klematis rödviolett, lavendel
blå, rudbeckia gul. Kastanjen hänger över mig med sin oförgängliga krona. På
radion säger de att skogsbränderna är under kontroll.
En dag
senare ligger jag på sängen och tar igen mig efter en lång natt med läsning –
Terézia Mora: Alla dagar – mer om det en annan gång, troligen en artikel. Åskan
kommer upp igen och mullrar i sydväst. Mera regn – är det enda man tänker på.

Från ett
annat fönster hörs någon som övar musik. Ett elpiano kan jag urskilja. En
flicka som sjunger. Sedan från samma håll, en pojke med gitarr. Nu är det han
som sjunger: Like a bridge over troubled water, I will lay me down. Om igen:
Like a bridge over troubled water, I will lay me down.
Att höra ett
par unga människor göra sina övningar i musik; det är en bra söndag på den
allmänning som är en bakgård i en stad. De flesta är fortfarande bortresta, men
en annan granne övar också sitt instrument. Det har han gjort i fem månader och
det är samma tre, fyra harmonier han kör igenom. Jag kan dem nu. Men jag har
fortfarande ingen aning om vad det är för instrument han spelar. Det låter som
nåt gammaldags, det är inget skönt ljud, det piper. Det är outhärdligt. Men va
fan; like a bridge over troubled water, I will lay me down. Snart blir det mer
åska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar