Kung Lear - Anthony Hopkins

Kanske är Kung Lear det drama jag sätter högst av Shakespeare. Och kanske beror det mest på att det har en annan sorts aktualitet, rent samhälleligt, än vad Hamlet och Stormen har.

Jag har sett två Kung Lear live: En på Dramaten och en på Orionteatern. Den på Orionteatern med Keve Hjelm var rätt fantastisk, vital, flödande, nästan sportigt energisk, men utan riktigt djup tragik. Den på Dramaten, med Börje Ahlstedt, var mer eller mindre död. Jag ska inte gå in på den alls.

Inte heller kan man jämföra en filmatiserad Kung Lear, med en uppsättning på scen, där allt är rätt långt ifrån, och gestiken och scenanvisningarna betyder mer än mimiken. Men ändå: Jag är helt övertygad om att BBC-filmen med Anthony Hopkins and fellow actors, skulle ha tjänat Den Kungliga Teatern bättre än en del annat.

Inte på länge har jag suttit så fullständigt fängslad av ett drama. När konst är så bra blir det en passion, rätt in i hjärtat. Och den, vid tiden för inspelningen, 79-årige Anthony Hopkins spelar den också ur djupen av sin egen existens: Vild, sorgesam, fullständigt utlämnad till sina känslor. Aldrig har Hopkins släppt sin berömda kontroll så som här. Han är en naturkatastrof.

Som i så många av Shakespeares dramer står konflikten mellan makten/egendomen och kärleken/lojaliteten. Den gamle bortskämde kungen ställer sina döttrar inför ett lojalitetsprov. Vem älskar honom mest? Som alla narcissister bryr han sig mer om deras lojalitet mot honom, än vad han själv borde vara för dem.

Nu hycklas det inför fadern på tronen, nu samlas de missbelåtna - Regan, Goneril & allierade - för att lägga under sig arvet och makten. Cordelia tiger, hon fattar inte ägande-spelet. Just i det avseendet är hon och Fadern lika; han fattar heller inte riktigt vad som försiggår, han är en naiv makthavare. Det är hans brutala naivitet inför döttrarnas känslokyla som efterhand gör Lear till en fruktansvärt rörande figur.

Jag ska inte återberätta William Shakespeares drama för er, lite får ni jobba själva ; ) Men om ni inte ser just denna Kung Lear går ni miste om mycket. Den ligger också oerhört nära vår tids maktkonflikter, där personer i höga ställningar kan bete sig lite hur som helst och komma undan med det. I Kung Lear är det en karavan av maktmänniskor som drar undan marken för den gamle, alltmer upplöste kungen, som till sist drar omkring som en hemlös bland utsatta flyktingar. En av döttrarna föreslår att man ska klösa ögonen ur Gloucester, som hjälpt Kung Lear att fly. Så sker också. Psykopaterna tar makten. Bara Cordelia - av Cordis, hjärta - finns där trofast vid den gamle kungens död.

King Lear ligger på Svt Play ända till den 19:e juni. Länken finns här.

Trump som symbol för den sålda människan som låtsas vara rik

Trump, Donald. Född etc. Utbildning? Casinon, golfbanor, realityshower, skönhetstävlingar, etc.
En showman som med hjälp av pappas pengar fixat sig fram i affärsvärlden, men som - trots sitt eget skryt - lämnat mängder av havererade företag bakom sig. Illa behandlade anställda. Noll arbetsetik. Skulder. Men inte så stora skulder som svärsonen, nepoten, Jared Kushner. En till ihålig idol ur den amerikanska drömmen.

Den amerikanska ytan som alltmer börjar efterhärmas bland overkliga svenska drömmare:
Massor med skulder på banken och ideliga renoveringar "för att göra intryck på folk som man egentligen inte bryr sig om", som Imre Kertész skrev. Det kan verka som en liten sak. Men man ska alltid lita på reklamen. I reklamen är det en jättegrej, liksom i de eviga teve-programmen om renoveringar, husköp, en Ernst som tipsar om hur vi kan lulla in oss totalt i en mammas-gosse-värld av grilla, fixa, greja, snygga till, "nu är jag riktigt nöjd", som Ernst brukar säga, som om vi inte redan fattat det. Hur nöjda alla är.

Särskilt nöjda är kanske de som - i enlighet med den stora Trump-dockan - lyckats lista till sig en hel massa på andras bekostnad. Det syns förstås inte i reklamen men gör sitt intryck i ständiga försämringar av andra människors liv, de som ännu inte är bank-ägda bröstopererade näsopererade Las-Vegas-varelser, utan vanliga hyggliga människor, som arbetat ihop sin lön, som bodde i ett hyggligt hus, ägt av allmännyttan, som litade på sina grannar, folkvalda m.fl. att de aldrig skulle bli som Las-Vegas-Casino-människor.

Men vad vet man?

Casinovarelsen är i Sverige benämnd bostadskarriärist. Alla som vet något vet numera att dessa förstörde trivseln i absolut alla hus de någonsin kom in i. Och att de numera reser runt i Sverige och ser sig om efter lägenheter som kan renoveras upp och säljas snabbt, och att de ofta inte ens betalar skatt för sina miljoninkomster. För vem kollar? Vad jag hört från min egen bostadsrättsförening är det ingen som kollar om dessa renoveringsrobotar överhuvudtaget betalar skatt. Man svarar undvikande. Det är detsamma som att flera tusen lägenhets-fifflare åker runt i Sverige och har gjort detta till sin affärsidé. Briljant. Om man är Trump. Cyniskt och destruktivt för samhället, för alla oss och våra förfäder som var med och byggde allmännyttans husbestånd. En del av den svenska socialdemokratin som glömdes bort samtidigt som ekonomisten Kjell Olof Feldt började sätta sitt bankarschle på partiets stolar.

Resultat, kära högersossar: Vi har ett land där vem som helst kan sko sig på det som var folkets egendom. Skolor, sjukhus, hyreshus. Varsågoda fixare!
Folk - som likt Donald Trump - förgiftar miljön för alla omkring sig. Därför att de endast tänker på en enda sak; att förmera sitt ägande. Bryt ner väggar, bygg om rör, bullra i månader i streck, även lördag/söndag, och gör det med bostadsrättsföreningarnas goda minne, eftersom de också är helt Trumpifierade; huvudsaken är ju att nån sno-åt-sig-typ höjer värdet på bostäderna i huset.

Huset har nämligen, precis som Donald Trump, Jared Kushner, och hela USA, stora skulder. Skulder som uppstått på grund av alla dem som gick in och ut  i huset i 10 år och gjorde sig en hacka.
Arbetslag efter arbetslag. Svart arbetskraft. Billigt för Trump, billigt här. Resultat: Läckande rör, mögel i tak, felbyggda altaner, dysfunktionell hiss, men vafan - vi ska ju ändå sticka härifrån, vi som sticker från allt skit och lämnar över det till andra. Vi låtsasrika, med alla våra lån på banken. Och så de halvkriminella, som utnyttjar Sveriges byggbestånd, men inte betalar skatt för det som århundraden av svenskar byggt upp.

I varje hus en Trump, snart en i varje familj. Det är den amerikaniserade motsvarigheten till kommunismens statliga kontrollanter. Här är kontrollen helt enkelt pengarna. Vad man kan ta från andra, och komma undan med. Vilka samveten som köper sig fria. Vilka samhällsregler som upphör att gälla, vilka dagliga doser av fixarnas buller människor ska stå ut med, för pengarna.

Pengarna är det nya samvetslösa samvetet. Säg goddag till Herr Trump i Spegeln. Och invänta bostadsbubblan med saktmod. Du kan bli president. Eller något annat, som också är på låtsas. Ett lån. En bubbla. Ett jagande efter vind.

"Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me." (Imre Kertész)

PS: En helt annan sak är ju att människan kan ha en naturlig stolthet, utan tillsatser, så att säga.
       Men det vet man nog inte riktigt vad det är längre.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Se även: 
Marknaden vill ha bostadsbrist.
Spekulationsköp i Stockholms bostadsboom dippar och flippar ut. 
Bostäderna har blivit svensk ekonomis akilleshäl – peta på huspriserna och moder Svea darrar. 
Och för er som är mer intresserade av grafer och kalkyler och ev bostadskraschlandning går det att Lösa Per Björklund här och på andra ställen. Följ honom gärna på Twitter för en viss överblick.
Han har skrivit en bok också, den heter Kasinolandet.

Bild: Meghan Dauphinee

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

“Nothing upsets me as much as a shop window jammed full of objects; such windows literally depress, sadden, even demoralize me.”
―Imre Kertész
Read more at http://izquotes.com/author/imre-kert%C3%A9sz/2

A workingclass-hero is something to be...

...especially if you´re far more aristocratic than the aristocrats. Men ännu bättre är en stor själ.

Det är mycket få officiella personer som jag sörjer när de lämnar scenen. Men Alan Rickman, tillsammans med Harold Pinter, Tranströmer och några till, är en sådan person. En magnifik, elegant, vänlig och aningen mysteriös skådespelare med en underbar timbre. Alltid öppen och kul i intervjuer, alltid med en air av något onåbart.

Många av hans filmer har jag inte sett, men jag är oändligt tacksam för det medium som låter oss bevista de bästa föreställningarna långt efter en skådespelares död. Jag blir nästan lika glad av att se Alan Rickman, som av att se min pappa.

Och jag, som inte är någon fan av lätta komedier, kan se om Love Actually varenda jul, för scenerna med Alan Rickman och Emma Thompson. De gnistrar.

Och så här sa Emma Thompson efter hans död: "He was the ultimate ally. In life, art and politics. I trusted him absolutely". Jag är glad att jag har ett par vänner i livet som jag kan säga detsamma om.

Bio: Alan Sidney Patrick Rickman, född 21 februari 1946 i Hammersmith, London, död 14 januari 2016 i London, var en brittisk skådespelare. Mer kan ni läsa i The Guardian, Huffington Post, med flera.

Konsterna och deras skapare

Jag hade en lång dröm i natt. Om en konstnär som tyckte mycket om mig - nej ingen av de från verkligheten, de har funnits, den här var min uppfinning. Vi hade en rolig kontakt, som jag inte ska gå närmare inpå. Han var målare, men dock under terrorhot. Och han visste att ju snabbare han - efter fullgjort uppdrag - lämnade den byggnad där vi befann oss, ju mindre risk att vi andra kom till skada. (Så borde naturligtvis varje terrorhotad bete sig).

Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.

Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.

Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.

Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det  mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).

Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!

Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.

Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.

Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.

Skip to content, Jackson Pollock (American, 1912-1956); Number 2, 1949 

(Glömde poesin. Den är inkluderad i slutreplikerna).

Carmina Burana - en av de vilda

Carmina Burana lyssnade jag ofta på när jag var ung. Pappa hade köpt den, kanske bland annat för att den var filmmusik i Sjunde Inseglet. Jag tände direkt på det vilda och ibland dissonanta krafterna i denna hädiska mässa. Och jag är dessutom glad att jag var med och sjöng den i kör - senare -  på den legendariska Geijerskolan.

Sen lyssnade jag på en hel del annat, Carmina Burana var lite bortglömd. Tills jag började intensifiera min klassiska lyssning igen för fem år sen och den fick en second wind, precis som jag själv..

Men jag tror aldrig jag hört en så bra inspelning som den här, oavsett lite brister i ljudupptagningen är klangfärgen helt to the point, dvs ofta furiös. Är även mycket förtjust i den baryton som, antar jag, sjunger den demoniske prästen. Han gör sin insats med stor kraft, viss fräckhet och humoristisk distans. Överhuvudtaget känns alltihop frimodigt, på ett i god mening amerikanskt sätt.
Tror knappt jag hört en mer sammansvetsad och rytmisk variant. I offer you - Carl Orff.


 

Hamlet får spel

Var på en ovanligt trevlig fest igår kväll. En väninna fyllde femtio år, och vi återsåg hennes vänner, släktingar och barn. Lyktor upphängda bland träd och buskar, Cava, god mat, bra samtal, massa skoj och blahaj. Och så kom då den typiske unge mannen in i bilden. Arg ung man, så där som man bara trodde fanns när Osborne och Pinter var unga.

Jag känner honom lite sen förr. Han är skådespelare. Lång, smal, känslig typ. Han borde fan få spela Hamlet. Men nu var han arg. På kultursverige, på alla de med rätta åsikter som han möter i jobbet. På att han är dömd från början genom att vara vit, man, cis, whatever. På alla de rätta åsikterna som odlas i hans yrkesgrupp. Och - det spelar ingen roll vilka eller vad han gick igång på - jag förstår honom. Jag minns så himla väl hur det var att vara ung och omgiven av en viss åsiktskader, en viss sorts inställning till allt. Hur politik kunde äckla mig när den kom ut i form av färdigstöpta åsikter om allt och alla. Typ repetition av grundkursen. Boring. 

Min tanke: Att politik bör hålla sig till The Basics, ekonomi, sjukvård, ansvar för de gemensamma  resurserna i samhället. Det som inte bör slösas bort på kortsynta utförsäljningar och arrogant nepotism. Och att kultur - inte alltid, men ofta - bör få försiggå i en annan dimension, en frihetlig, påhittig, karnevalisk, onyttig, experimentell dimension. Där samhällskritik kan ingå. Men inte jämnt och ständigt vara en given varp i väven.

Så kul som det kan vara att börja sin bana som ung skådespelare eller författare eller konstnär, så trist det kan bli när man känner sig omgiven av rättänkare, och att just dessa rättänkare som ingår i en viss politisk kader, alltid får kamma hem, vara med, strykas medhårs och favoriseras. Grupptänkandets värsta sida.

Så jag sa: Jag förstår att du är arg. Var arg. Jag har också varit arg. Har aldrig kunnat slimma min själsliga kostym till att passa den ena eller andra gruppen. Men har här och där genom livet träffat de människor som jag under en tid kunde samarbeta med. Tror ingen av dem var en rättänkare i PK-mening. Du kommer också att träffa dem. 

Prins Hamlet, med det känsliga ansiktet. Vill försöka i Berlin. Vill vara någon annanstans. Brister ut i haranger av irritation. Och jag tänker. Men va fan, grabben, det är ju den här eländiga Alliansen och dess utarmande regeringsår som gör att vi har en fyrkantig vänster igen: En frustrerad församling som tröttnat så ini helvete på vad borgarna gjort med Sverige att de börjar om på ruta ett i vänsterns demagogi, samma period som du kommer ut i ditt konstnärliga liv. Det kan inte vara kul. Det måste finnas en vidare horisont. Och kanske - om vi backar de här åren som sålde ut Sverige, om vi backar från egoisternas thacherism och SDs människohat, att vi kan få en vidare horisont igen. Där man inte bara står och hackar från höger till vänster utan kan brista ut:

To be, or not to be--that is the question:

Whether 'tis nobler in the mind to suffer

The slings and arrows of outrageous fortune

Or to take arms against a sea of troubles

And by opposing end them.

 

Det var Hamlet. Men Brecht är också evig:

Denn für dieses leben ist der Mensch nicht schlecht genug:  

Lyssna: Bertolt Brecht - Das Lied von der Unzulänglichkeit des menschlichen Strebens  

Lågtryck och Strindberg

Ett av dessa härliga ljusgrå lågtryck har belägrat staden några dagar. Dis i alla riktningar, utom i huvudet. Jag brukar kalla det Köpenhamnsväder eller Englandsväder, för jag vet inte hur många gånger jag tittat ut ur ett hotellfönster i Köpenhamn eller London och det har varit just så här. Ett milt grått ljus. Passande för museibesök, caféer eller för att tänka och skriva. Igår hade jag en bra skrivaredag, och ingenting gör mig gladare. Svårt, men spänstigt. Stryka, tänka, pausera. Glad.

Häromkvällen såg jag Fröken Julie på TV-teatern. Jag har sett den förr, men glömt. Hur förtrollad jag var av den unge Thommy Berggren och Bibi Andersson: Han är så hopplöst ego, stilig och stark och passionerat frustande, att man känner igen Berggrens svagheter också; den där stirrande blicken, som efter två akter inte kan förhöjas mer än till ännu mer stirrande. Det fattas ett par nyanser i de brunkolsögonen. Men annars är det fullt ös och en rytmiskt stigande och sjunkande attraktion mellan de två. Bibi så ungflickssöt, smalhalsad och utsatt. Spelet som vibrerar mellan maktkamp, klasskamp, könskamp och de små intima momenten som kunde möjliggjort en öppning mellan man och kvinna. Momenten av försvarslöshet. Hon lämnar ut en ängslig dröm; hela ansiktet vädjar om förståelse. Han lämnar ut sina underlägsenhetskänslor, pojken som inte fick leka med den fina flickan på andra sidan staketet.

Sen, pang, börjar kampen om igen. Klasskampen segrar, Jean tar hem spelet, med manipulationer och lockelser om utlandsresa, med en förförelse kort som en sup, och ett efterspel av kvinnoförakt.

Jag har ibland varit tveksam inför Fröken Julie: Allt står så tydligt utskrivet; alla dessa sociala, sexuella, könsliga strider. Betjänt och överklassflicka. Kan det fortfarande överraska? Yes, sir!
I den här uppsättningen, gjord av Keve Hjelm, fångas nyanserna. Omtagningarna, det jag brukar kalla dragspelsdramaturgin, fås att fungera. De blir som en fuga; de två sjunker ner, de dras till varandra, de lyfts av en smula drömmerier, de sugs ner igen av förakt och osäkerhet, självförakt och misstänksamhet, längtan och förtvivlan. Och in och ut i könsdramatiken vandrar den kloka kokerskan Kristin. Praktisk och kristet självgod, hittar hon sin egen överlägsenhet.

Det spelas bra. Men det som mest fångar mitt lyssnande öra är hur Strindberg får till det; den mästerlige psykologen, som kan människans alla underliga tricks, och dessutom kan sätta hoppehindren i rätt ordning i det emotionella och dramatiska förloppet. Så att man rörs och förfasas, och fängslas av skeendet. Och tänker om igen: Strindberg, den djäveln, så stor var han alltså. "Min eld är störst" - ja, varför inte säga det själv om det är sant?

---------------------------------------------

Regi av Keve Hjelm. I rollerna: Bibi Andersson, Thommy Berggren och (en lika skitbra) Kerstin Tidelius. Om ni har tillgång till Svt PLay kan ni se föreställningen.

Fa-an, Alexander!

Efter att ha hört ett antal radio och TV-recensenter vrida sig i stolarna under sin otydliga beskrivning av det nya mästerverket på Dramaten, började jag undra vad det hela handlar om. Världens längsta kalasfilm om borgerlighetens charm, livslögner, och undangömda konflikter dög ju så bra som den var. Men att göra riktig teater av en film som bygger på strukturen många-pärlor-på-en-tråd måste vara en svår uppgift, även för den som gått alla dramaturgiska kurser i världen. Alltså, varför?

Publikfrieri är förstås bara förnamnet. Och även om jag vet att jag skulle älska att se Marie Göranzon i nästan vad som helst, så inte vill jag se Jonas Carlsson med lösmage, och jag vill inte se pruttskämt, stryk, moralsadism, pigknull, samt diverse middagar upprepas med scenisk realism. Nä. Undrar om kostymbalens kringelkrok ens fastnar i Verklighetens Folk?

Bergman, som inte gillade den här sortens transponeringar, kanske skrattar gott åt gycklarna, eller vrider sig i sin himmel.

- Fa-an, Alexander. Jag hade ju inte tänkt att vi skulle fylla kollektbössan i år igen.

Även de kritiska recensenterna, som till exempel min favo, Anneli Dufva, avslutar sin kritik med att säga: Men det är ju en stor hommage till Ingmar Bergman.
Jag har hört det tre gånger nu. Undrar om det står i programbladet?
Annars vore det en riktigt jävla bra hommage till Ingmar Bergman att sätta upp Botho Strauss ”Rummet och Tiden” igen. Och då försöka göra det med samma riv och rytm och vemod som motsvarar Bergmans uppsättning från 93. Något av det bästa jag sett på Dramaten. Och Lena Endres största rolltolkning.

- Fa-an, Alexander! Jag har blivit en räddningsbank. Jag som trodde de skulle ta Strindberg i år. Fa-an, fan, August.
- Det, de e de re e, sörru. De e inget man håller på med om igen.

----------------------------------------

Och här en länk till en annan riktigt egensinnig uppsättning, på Dramaten.

Och så här skriver Lars Ring på SvD om Fanny och Alexander.