Kung Lear - Anthony Hopkins

Kanske är Kung Lear det drama jag sätter högst av Shakespeare. Och kanske beror det mest på att det har en annan sorts aktualitet, rent samhälleligt, än vad Hamlet och Stormen har.

Jag har sett två Kung Lear live: En på Dramaten och en på Orionteatern. Den på Orionteatern med Keve Hjelm var rätt fantastisk, vital, flödande, nästan sportigt energisk, men utan riktigt djup tragik. Den på Dramaten, med Börje Ahlstedt, var mer eller mindre död. Jag ska inte gå in på den alls.

Inte heller kan man jämföra en filmatiserad Kung Lear, med en uppsättning på scen, där allt är rätt långt ifrån, och gestiken och scenanvisningarna betyder mer än mimiken. Men ändå: Jag är helt övertygad om att BBC-filmen med Anthony Hopkins and fellow actors, skulle ha tjänat Den Kungliga Teatern bättre än en del annat.

Inte på länge har jag suttit så fullständigt fängslad av ett drama. När konst är så bra blir det en passion, rätt in i hjärtat. Och den, vid tiden för inspelningen, 79-årige Anthony Hopkins spelar den också ur djupen av sin egen existens: Vild, sorgesam, fullständigt utlämnad till sina känslor. Aldrig har Hopkins släppt sin berömda kontroll så som här. Han är en naturkatastrof.

Som i så många av Shakespeares dramer står konflikten mellan makten/egendomen och kärleken/lojaliteten. Den gamle bortskämde kungen ställer sina döttrar inför ett lojalitetsprov. Vem älskar honom mest? Som alla narcissister bryr han sig mer om deras lojalitet mot honom, än vad han själv borde vara för dem.

Nu hycklas det inför fadern på tronen, nu samlas de missbelåtna - Regan, Goneril & allierade - för att lägga under sig arvet och makten. Cordelia tiger, hon fattar inte ägande-spelet. Just i det avseendet är hon och Fadern lika; han fattar heller inte riktigt vad som försiggår, han är en naiv makthavare. Det är hans brutala naivitet inför döttrarnas känslokyla som efterhand gör Lear till en fruktansvärt rörande figur.

Jag ska inte återberätta William Shakespeares drama för er, lite får ni jobba själva ; ) Men om ni inte ser just denna Kung Lear går ni miste om mycket. Den ligger också oerhört nära vår tids maktkonflikter, där personer i höga ställningar kan bete sig lite hur som helst och komma undan med det. I Kung Lear är det en karavan av maktmänniskor som drar undan marken för den gamle, alltmer upplöste kungen, som till sist drar omkring som en hemlös bland utsatta flyktingar. En av döttrarna föreslår att man ska klösa ögonen ur Gloucester, som hjälpt Kung Lear att fly. Så sker också. Psykopaterna tar makten. Bara Cordelia - av Cordis, hjärta - finns där trofast vid den gamle kungens död.

King Lear ligger på Svt Play ända till den 19:e juni. Länken finns här.

William Shakespeare - My love is a fever

The Sonnets. 147.


My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
      For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
      Who art as black as hell, as dark as night.

Leva i nötskalet

Mannen jag aldrig glömmer, William. Mer specifikt Hamlet:

"I could live in a nutshell, and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams".

Moderna varianter:

I could live in a nutshell -
were it not that I prefer my penthouse on Manhattan.

I could live in a nutshell -
were it not that someone keeps hammering on it.

I could l i a nutshell -
were it not that my Caravan is more mobile.

I could l i a nutshell -
If I wasnt so greedy to impress my neighbor.

I could l i a nutshell -
If they only came in XXXL.

I could l i a nutshell -
but I would obsess with the door lock.

I could l i a nutshell -
were it not that the only party guests would be ants, flees & caterpillars.

I could l i a nutshell -
If I had a Yogi Lover.

I could l i a nutshell - 
were it not that I have what we in Sweden call a "kåta".

Slut på 1600-tals-parafraser!
Men på något sätt måste man ju fira William Shakespeares 450-årsdag.
Ni kan snart komma att läsa ännu intressantare saker om detta. Tro mig.


Uppdatering:
Gunnar Pettersson berättar
(mycket) mer om WS
på Pressylta Redux

Illusionen om att lämna saker bakom sig

Vi människor har extremt många illusioner, och - som en författare uttryckte det - ingen orkar väl börja skriva en bok utan att lyfta sig själv med X antal illusioner. Om man inte är genial är man en milstolpe, och om man inte stolpar omkring i backen, skriver man långa stolpar om vad som bör skrivas. Eller nåt.

Men det är förstås inte enbart konstnärliga typer som har illusioner; alla förälskade har det, alla med nyfödda och planer för nyfödda, de flesta företagare och äventyrare och upptäckare. Många semesterfirare. Familjära klaner. Presidenter.

Den första illusionen är ego-illusionen: Att jag som en fixpunkt kan bestämma över allt i mitt liv, gärna också - med eller utan manipulationer - över andra människor. En del inskränker sitt ego till att ta höjd över en partner eller ett barn, andra behöver betydligt större rum än ett kök för att känna sin jagiska makt. Allt detta är mänskligt, övermänskligt, undermänskligt. Whatever.

En annan illusion som är så vanlig att t.o.m undertecknad är behäftad med den, är illusionen om att man kan lämna saker bakom sig. Skaka dem av sig. Skudda stoftet av fötterna, som det heter i Bibeln. Det kan man inte. Allt som finns finns.

Allt som finns finns. Vare sig man tycker om det eller ej. Man kan fatta beslut; det där passar inte mig, det där har jag växt ifrån och det där mår jag inte bra av. Det här vill jag gärna vara med om oftare och det här lyfter mig till oanade höjder och den här människan är min sort. Men det vi kallar det gamla, ens bakgrund, långa erfarenheter, smärtpunkter och glädjerus, lyckliga dagar och glada år, trista händelser och oärliga människor, finns kvar. Det onda med det goda. Man får ta det. Allt som finns.

Och kanske stolpa vidare med en eller annan illusion om illusionsfrihet. Mognad, till exempel. Att faktiskt ha lärt sig något av alltihop utan att bli en småleende besserwisser. "Men must endure their going hence, even as their coming hither. Ripeness is all".

(William Shakespeare, King Lear, Akt V, scen 2).

Samt hittade jag så lämpligt det här citatet av den varannan gång überkloka Nietzsche:
"Illusions are expensive amusements but the destruction of illusions is a more expensive amusement".

Shakespeare och Jag

Om det finns ett hål, om det finns en linje, om det finns ett väder och ett öde i det jag skriver på nu, så är det inte långt ifrån det här: Ursäkta mig bröder och systrar, att jag i min fattiga rikedom, ställer mig jämsides med William. Dock, så svart som i hans sista rader ser inte jag på det ofrånkomliga. Men hark, hear!

The Sonnets. 147.


My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
      For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
      Who art as black as hell, as dark as night.