Om det finns ett hål, om det finns en linje, om det finns ett väder och ett öde i det jag skriver på nu, så är det inte långt ifrån det här: Ursäkta mig bröder och systrar, att jag i min fattiga rikedom, ställer mig jämsides med William. Dock, så svart som i hans sista rader ser inte jag på det ofrånkomliga. Men hark, hear!
The Sonnets. 147.
My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
Who art as black as hell, as dark as night.
Åh, den gode William - sjuk av kärlek? Har inte läst sonetten tidigare och sanningen att säga har jag nog bara läst en eller annan rad av hans sonetter tidigare - förstås dom mest kända. Alltså ett outforskat område hos mig. Tack för inlägget.
SvaraRaderaOch lycka till med skrivandet.
Ja, den gode William. Jag har i min ägo en en ömt bevarad Everyman Paperback - utgåva av sonetterna. Köpt i London för minst tjugo år sen. Det är nog den bok jag skulle ta med mig till en öde ö. Den skulle hålla mig flytande.
SvaraRadera