Tremendum et numinosum

Tremendous and numinous, as we say over there. (More often; "awesome").
Men beteckningen tremendum et nominosum kommer från den gamle religionshistorikern Tor Andrae, som jag hade en del att göra med en gång i universitetsvärldens litteratur.
Kom att tänka på honom idag under en orgelkonsert i Jakobs kyrka.

Andrae som var präst och son av en präst, blev sedemera biskop i mitt gamla Linköping (Sveriges vackraste domkyrka) och ännu senare invald i Svenska Akademin. Vilket inte hindrades av att han skrivit en inlevelsefylld bok om Mohammed och Islam. Men han var mer än inlevelsefylld; han var den tidens främste kännare av religiös mystik. Och född i Småland, som sig bör, höll jag på att tillägga.

Men till saken: Det stora mötet med tillvarons absolut okontrollerbara krafter, av somliga kallade Gud, av andra Kärleken, eller Stormen - fick hos Andrae benämningen: Tremendum et numinosum. Rätt bra beteckning, om ni frågar mig. Upplyft och skakad, upprörd och liksom slagen till marken blir man ju ett par gånger i livet, och att då sylta in sig med intellektuella förklaringar räcker bara en bit. Ja, det räcker en bit. Sen vidtar det irrationella, mystiken, om man så vill. De delar av tillvaron; känslor eller händelser, som övergår min förträffliga hjärnas kontroll. Och där någonstans står det fortfarande skrivet: Tremendum et numinosum.

Organisten Olle Johansson tvekade inte att ge oss detta idag. Kyrkan blev en gigantisk resonanslåda för en "Gud" som kan vara skrämmande, åskande, stormande, you name it.

Sen över till den ljuvliga delen; en ännu värmande glödande sommarkväll på Skeppsholmen. Därefter en hot curry med rätt sorts vin. Livet!


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Charles Tournemire: Communion. Ur L´Orgue mystique"



och den här på en och samma gång. Varning: Sätt inte på för högt ljud!