Om jag säger att det ingår i "övriga sado-masochistiska impulser" så är det för att själva deras "affärsverksamhet" ofta inte handlar om att skapa något utan enbart om att rassla åt sig, slå till hårt på klipp, dola runt med hedgefonder, tävla, bedra, och placera svarta eller andra pengar där inget skattesystem når dem. D.v.s. en totalt onyttig penningverksamhet som inte ger någon annan någonting, men däremot tar från en massa människor. Alltså: Den sadomasochistiska finansiella epoken (som naturligtvis har en lång tradition i det koloniala helvetet, se Joseph Conrad och Sven Lindqvist).
Om dessa amoraliska killar i investment-börs-och-bankfifflar-skiten har den norske regissören Øystein Karlsen gjort en TV-serie, som blivit sensationellt populär och även, delvis, prisad. Så jag, min dumma jävel, satte mig och såg.
Självklart är det så här: Att dessa fyra män i 40-årsåldern representerar en hel kader känslomässigt störda män på alla möjliga nivåer. Här befinner de sig i sammanhang där de är så rika att ingen kan invända mot vad de håller på med. De förnedrar kvinnor på löpande band, även sina hustrur, även om de muntra fruarna också har sina stenhårda drag. De fixar hemliga fester med levande juckmaskiner, talar som misogyna idioter, kör bil som om de ständigt tävlade, konsumerar allt från droger till märkesvaror, ser aldrig sina barn, blir inblandade med kriminella karteller etc. etc.
Det förväntade alltså. Men bortsett från en rad fina skådespelarprestationer, särskilt då av Agnes Kittelsen, Pål Sverre Hagen och Tobias Santelmann, så är det en utdragen historia vars syfte och innehåll blir uppenbart från avsnitt 1. Ett par förvandlingar äger visserligen rum; en man blir galen och förföljd av sina lånegangsters, en kvinna blir misshandlad och bryter upp. Annars är det mest en samling tablåer över dessa artfrämmande ufon och deras döda partyvärld. Dvs de jobbar ju också ibland, över nätet, flyttar pengar, döljer inkomster, undflyr skatt, osv: Allt det där vi vet att den sorten gör och som bidrar till att urholka det norska såväl som andra samhällen.
Ett autentiskt citat från en av snubbarna: "Du ska aldrig underskatta kapital, energi och mindervärdeskomplex".
Men jag tror tyvärr att historien om de skamlösa porr-och-kokain-konsumenterna, drar till sig sensationslystnad. Det är inget konstigt. Vi är alla nyfikna på den undre världen. Särskilt den undre värld som inbillar sig att den är en övre värld. Men ändå. Det är en serie tablåer, hopfogade utan rytmisk finess, som förutsebara undervisningsobjekt. Okej, vi vet att de är hemska typer. Okej, det blir tråkigt i längden, både för dem och för oss. Och det är bland annat väldigt tråkigt att stirra in i deras tomma ansikten, särskilt då det fullständigt döda och stumma ansikte som Simon J Berger presterar.
Detta har gjorts bättre av både amerikaner och danskar, i Billons och Follow the Money. Fördelen med den här serien är kanske att den bygger på intervjuer med norska miljardärer, som öppet talat om sin känslomässiga misär. Dvs skrytmisär. Dvs allt detta har jag. Och om jag inte har det så blir jag uttråkad. Wrooom! Sniff, snorta, fitta. Både linjen och linan är tydliga. Och i serien - tyvärr - övertydliga.
 |
| En desperat Tobias Santelmann i Exit |
