Tanten i kassan

Hennes hud är en liten smula rödfnasig. Det smala ansiktet har karaktär, näsan är rak och de blå ögonen vänligt närvarande. Sin majoritet av gråa hår har hon samlat till en hästsvans i nacken. I hennes kassa går det raskt till, men aldrig opersonligt. Jag hör henne ofta säga nåt kul till kunden framför. Hon ser glad ut. Kanske trivs hon verkligen med att jobba igen. 

Kvinnan är nämligen över pensionsåldern. Hon är - garanterat - en av alla dessa kvinnliga fattigpensionärer som nu måste jobba ett par år till. Men hon gör sitt bästa av situationen. Förmodligen, och enligt min ringa människokännedom, är det för att hon gillar att jobba med folk. Det är litet av snabbköpets glesbygds-fest över henne.

Förbi henne på bandet rullar exotiska mangos, papaya, kött och döda fåglar, limpor och batterier, lampor och ostar. Hon är snabb, som ordet snabbköp anger. Och eftersom alla människor har olika förutsättningar så sitter hon här, i stället för att jobba som konsult för 700.000 i månaden, på Nya Karolinska, runt hörnet, och prassla lite med papper och fakturor. Men just det att hon sitter här, visar att socialdemokratin ännu inte är framme där den ska vara. Kvinnor med liten ekonomi fortsätter att arbeta. Medan de orättfärdiga snaskiga korrumperade sitter på sina arschlen, alldeles för långt fram i samhällets beslutsordning.

Jag tänker mig att alltid gå till hennes kassa, dela ett ord eller två. Och jag hoppas hon någon gång får vila och andas ut på en stor yacht utanför Italienska Rivieran. Men, nej, hon drömmer inte alls om det. Hon funderar nog redan på julklappar till barnbarnen. Och vad hon måste spara in på.
Jag tror att Lars Ahlin, och bara Lars Ahlin, skulle kunna skriva den sanna historien om hennes liv. 

Kvinnan i fönstret mitt emot

Hon jobbade på Posten. Alltså inte på Icas stressade paketutlämning, utan på den riktiga Posten. Då, när det fanns ett Postkontor, där vi vänligen, och sällan stressade, stod i kö för att sköta våra inbetalningar, porton, paket och dessemellan utbetalningar. Inget ID-kort behövdes för vi var kända i kvarteret sen länge. Jag vill minnas att hon stod i kassa 3.

Om man råkade hamna vid hennes kassa möttes man av ett ansikte som alltid var detsamma: En på en gång vänlig och lätt frånvarande utstrålning. Hon såg ut att leva i två parallella världar, och det fanns ingen anledningen att jäkta med just denna, när den andra hade all tid i Universum. Hennes ansikte var ovalt, med alla delar harmoniskt placerade för att inte göra ett alltför starkt intryck på andra. Hennes bemötande var alltid korrekt, men med en liten lutning åt det altruistiska. Ibland kunde det kännas som om hon uppfattade alla som stod i hennes kö som förlorade, men inte i denna världen.

Jag tror att hon gick i pension, och vid något tillfälle, kanske en solig dag på en balkong, la jag märke till att hon bodde i lägenheten mitt emot, på andra sidan gården. Posten var nu sedan länge upphävd till förmån för andra, icke människovärdiga lösningar. Men postdamen hade dessbättre lämnat allt detta bakom sig. Jag såg aldrig att hon hade några gäster, jag såg henne läsa. Hon satt vid ett ovalt bord, under en lågt hängande taklampa och läste, till långt in på natten. Det föreföll som om detta alltid hade varit hennes egentliga sysselsättning, och att postarbetet mest varit en skenvärld.

Ofta var hon klädd i morgonrock, eller någon löst hängande klänning, som möjligen var ett nattlinne. Jag kan inte minnas att jag såg henne läsa böcker, men alltid tidningar. Detta var före tabloidernas tid, så egentligen såg jag henne mest bakom en helt uppslagen dagstidning. Hon satt i timmar. Hon måste haft ett stort och uppdämt behov av vetande. Ibland steg hon upp från bordet och kom tillbaka med en kopp the, troligen, och några mackor. Sen läste hon vidare. Inget annat hände, så vitt jag kunde uppfatta. Det som hände var att hon la tidningar i lager på fönsterbrädet. Lager efter lager av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och andra. Kanske hade hon inte hunnit läsa alla artiklar hon ville läsa. Högen på fönsterbrädet växte tills den täckte halva fönstret, sen ytterligare en stor del av fönstret och till sist var det bara en liten springa kvar upptill.

Jag såg på väggen av tidningar som dolde hennes liv numera, och tänkte att hon möjligen var känslig för drag. Efter det vet jag inte vad som hände. Jag for till Danmark, jag glömde titta efter hur hon hade det. Och en dag, några år senare, la jag märke till att hon inte längre fanns där. Tidningarna var borta. I hennes hem rumsterade nu en barnfamilj med livliga samtal på balkongen och en liten hund som ibland stack ut sin nos mellan springorna och viffade åt skatorna. Det kändes ändå som om något gått förlorat. En människa, helt enkelt.
Jag tänker mig att hon nu sitter i sin självklara Himmel, som är kosmopolítisk, och ostört hinner läsa alla dagstidningar, på alla språk; El Pais, Berlingske Tidende, Le Monde, New York Times, Berliner Morgenpost, Corriere della Serra, Nederlands dagblad, Athinapoli, Al Jazeera, Aftenposten.....

Oktober och Döden

Nä, men om man skulle få in en liten text till före oktobers slut, tänkte jag. Efter en livad promenad över mattor av löv och högar av guldiga löv som parkarbetarna blåst ihop under träden, gick jag in i vår lilla trädgård och pratade med bästa grannen.

Vi pratar om små lönnar som lyser rosaröda, och som jag redan glömt namnet på. Hon har planterat de nya pionerna, och rensat undan den egendomliga mattan av bläcksvamp som invaderat rabatterna. Hon har också varit i Skottland, mitt gamla älsklingslandskap. Vi står under den höga kopparröda kastanjen och pratar om en konsert vi kanske ska gå på.

Livet alltså. Från stund till stund. Och jag går in och börjar skriva och känner igen att jag älskar den här boken (som ni vet att jag kämpat med länge, och fick göra uppehåll efter min stroke). Läser även en recensionsbok som är bra, och rolig. Och var i söndags på Mozarts Requiem med några vänner, en född i Holland, en i Texas, och båda möttes i Wien. Det var kul. Jag gillar internationellt.

Och det där med Döden då, undrar ni nyfiket. Nja. Vi tar det en annan gång. I Mexiko firas de döda i dagarna tre. Men annars; vissa saker dör helt enkelt bort, vissnar, förmultnar. Det dödas kompost.
Jag tänker så här nu: Det långa vinteråret kommer, ljuset sjunker och man blir tröttare. Men musiken finns, konserternas antal växer ikapp med det sjunkande ljuset. Minns det!

Foto: Monica Karlsson

Ditt kylskåp är inte världens centrum - Hanne Kjöller

Hanne Kjöller gjorde i en krönika ett rasande utlägg om svenska arbetare, på grund av att hon EN gång fått hjälp med ett kylskåp av de utländska. Så självcentrerade är dagens krönikörer. Deras kylskåp är i centrum av samhällsdebatten. Från sitt kylskåp tar hon steget till underkännande av svenska arbetare och en egoistisk opportunistisk idé om att de konkurrerar med utländska arbetares "bättre attityd och större skicklighet". Inte precis den mest sofistikerade journalistik. Här kommer ett svar som åtminstone har femton års erfarenheter av byggjobb på nacken.

Ibland stod min mamma i fönstret och tittade ner på några arbetare som bytte spårvagnsräls.

- Tror minsann de maskar, sa hon.

Förmodligen en attityd hon snappat upp hos sin borgerliga väninna. Jag visste alltså redan som femåring att inte bankmän, inte lärare, inte tanten i parfymaffären, nej, just bara arbetare ”maskade”.

Precis den kälkborgerliga synen på svenska arbetare ligger som grus i dojan i Hanne Kjöllers artikel i Expressen för några dagar sen. Hon har anekdoter att berätta; och ett exempel på svenska flyttjobbares värdelöshet. Mot dem ställer hon andra exempel, arbetare från andra länder, vars hela attityd är så lösningsorienterad och rask.

Javisst, gärna fri och duglig arbetskraft från alla länder. Jag är enig. Men sen kommer vi till Kjöllers käpphäst: Att svenska arbetare är bortskämda av facket. Utländska arbetare är – underförstått – så bra just för att de slipper tjafset om arbetares rättigheter, som LO står för.

När en krönikör tillåter sig en så anekdotisk samhällsbeskrivning, och ser facket som det ondas rot, vill jag kontra med en annan berättelse. I elva år bodde jag i ett renoveringshus. Tre olika entreprenörer och deras utländska rörmokare, snickare, takläggare, m.fl. rotade runt i huset. Grupper och arbetslag jobbade långt fram på kvällen, sov i små utrymmen i huset, vind, källare utan fönster, sex eller fem arbetare ihop.

Under den tid som arbetet pågick var det sju översvämningar. När vi trodde det var klart, visade det sig att golv var fel lagda, rör med fel vinkling hittades, ett tak föll ner, tre stora altaner var felgjorda och läckte in i huset. Ännu tio år efter detta jobbar huset med renoveringar av illa utförda arbeten.

Det finns säkert en del förnuft som gått förlorat i det ”överjästa fackliga medvetandet”, som Hanne Kjöller kallar det. Men alternativet?

De utländska arbetarna fick leva ungefär som på artonhundratalet, saknade tillräcklig sanitär grundnivå och reglerad arbetstid. Pressades ofta att göra saker de inte kunde. Jag ringde till byggfacket. De kände till problematiken, men kunde inget göra. Varför, frågade jag, för att ingen av dessa arbetare är ansluten till Byggnads? Ja. Men också därför att de entreprenörer som anställt dem inte var medlemmar i Sveriges Byggbransch. Det fanns ingen juridiskt fungerande motpart att ta diskussionen med.

Det finns ”oortodoxa lösningar” som funkar, och de finns andra som innebär åratal av kaos. I det här huset gjorde entreprenörerna sig feta på arbetare som fria från ”tjafset från LO” kunde hugga i med lite vadsomhelst, och få lite vadsomhelst i lön. Den erfarenheten tar jag med mig till stöd för fackliga rättigheter, trygghet, regler, arbetarskydd, allt det som Byggnads står för. De har, och vill ha mer, solidaritet även med utländska arbetare, och deras rättigheter, och inte – som Hanne Kjöller tror - konkurrera surt om ”hantverkskunnighet”. Fackets överblick behövs, inte fackets fientlighet. Däremot har alla något att vinna på att den och de som bygger vet vad de gör, vad de har för kontrakt, och vilket århundrade vi lever i. Artonhundratalet – not.

Länk till Hanne Kjöllers krönika  


PS: För övrigt fick jag själv ett nytt kylskåp i höstas. Det baxades in av en svensk och en utländsk arbetare. Det drogs över min heltäckande hallmatta, relativt ny sådan, som sen blev bubblig och bucklig på flera ställen. Ska jag blanda in LO och hela världen i detta, vad tycker ni?

De på bilden har inget med mig att göra, inte heller med Hanne Kjöller.

Höstlig frid

"I haven´t been this happy, since the end of world war two", sjunger Leonard Cohen på sitt lätt överdrivna men självironiska sätt.
Och jag: Har inte på länge varit så tillfreds som idag. Äntligen öppnade sig himlen. Äntligen var jag fri igen, och kunde ströva som jag ville. Äntligen var de självpåtagna plikterna färdiggjorda, för en tid. Äntligen en kväll utan pliktläsning, utan twitter, utan det ena och det andra.

Det finns filosofer, inte minst de med österländsk bakgrund, som menar att den tid i livet där jag befinner mig "normalt" sett är en tid av tillbakadragande. Man har inte längre lust att käppas med andra, icke närbesläktade människor. Man föredrar frid och ett visst avstånd till vad det nu är som det käppas om.

Idag var jag långt borta från allt det. Ett svagt solljus spred sin öppning över lugna vatten. Grått och silkigt, och trädens färger dimmiga av fukt. Vassarna svagt kopparröda, vajande. En senkommen trana flög förbi. Friden infann sig nästan genast - till min förvåning. Så var jag då hemma i mig själv igen.

Betraktat som erfarenhetsmaterial är det alltid intressant att lite grann förstå hur enormt mycket "inne i allting" andra människor är, med jobb, karriärer, barn, släkt, inhandling, banklån, seminarier, med mera. Och de andra, med sina långtradare, sina byggjobb, sitt ansvarsfulla vårdande av sjuk medmänniska. Och att mitt troligen största privilegium i livet har varit en viss nomadisk frihet, som jag sätter mycket högt, och att jag - med mina sannerligen ringa inkomster - ändå nästan alltid kunnat gå dit näsan pekar, dvs skrivit och arbetat bara med det som jag tyckte var mest intressant eller vackert. Frilansarens nomadiska spår och vittringar.

Nu återstår en del att göra, av plikt en del, men mest ändå av lust; till mitt eget skrivande och målande. Till musiken, till vännerna. Och till de fridfulla promenaderna utmed vatten, upp på berg. Träden, jorden, vattnen, fåglarna, och de bästa vännernas ansikten. Voila! Cést la Vie.

PS: Man bör nog - som Hegel "antydde" - se sitt liv som tes-antites-syntes. Om och om igen. Annars finns alltid risken att man kör på med tesen - som på en pinne.

Lappland - återkomsten

Det tog en oändlig tid att komma fram den här gången: 21 timmar faktiskt, eller 22 om jag räknar med taxi och inhandling.
SJ eller dess entreprenörer med sin egen lön i centrum av affärsutvecklingen har dragit in nattåget till Östersund. Att fara vägen över Umeå är både längre och tråkigare. Men till sist kommer man fram till det som alltihop handlar om; Ångermanälven, små brusande forsar, långa vattendrag som ännu inte börjat flöda över. Renar vid vägen. Halv is som igger kvar på sjön. Tranor - ännu bara enstaka. Fjällen med grafiskt tydliga fläckar av snö och mörkare bergvägg.

Ute i natten är det redan ljust. De första kvällarna går jag lite lätt i trance och kollar in: De berg jag sett i så många år, som alltid skiftar beroende på årstid. Insjön som ännu lyser vit av snö. Efter bara några dagar har den grånat till en skör yta. Om en vecka sjunker isen, tänker jag, och den första måsen flyger förbi. Tystnaden.

På pingstafton bryts den av "Dans i afton" på hotellet. Och det är som det ska vara. En enda superstark basist låter sin slinga studsa genom dalen. Andra ser på Eurovisionsschlagerfestivalen. Så även jag. Men efter tre låtar är jag så uttråkad som jag aldrig varit förr.

Letar på nätet efter gamla foton av det liv som fanns här i trakterna en gång. Foton av typen: Det var vi som byggde landet. Det finns hur många som helst. Förresten var min pappa här uppe en tid som rallare, när han var mycket ung. Men männen på bilden var här förstås jämt.
Jag blir alltid lite rörd av gamsverige. Vad är det vi har förlorat? Totalt och evigt förlorat? Så att schlager blir en gåtfull mässa för all konstlad hunger efter glamour.

Special effects är allt som återstår. Men, nej, jag är inte nostalgisk. Jag undrar bara över verklighetens (o-)verklighet.

 

Vi som byggde landet. Sen tog ni våra nattåg.

Konsterna och deras skapare

Jag hade en lång dröm i natt. Om en konstnär som tyckte mycket om mig - nej ingen av de från verkligheten, de har funnits, den här var min uppfinning. Vi hade en rolig kontakt, som jag inte ska gå närmare inpå. Han var målare, men dock under terrorhot. Och han visste att ju snabbare han - efter fullgjort uppdrag - lämnade den byggnad där vi befann oss, ju mindre risk att vi andra kom till skada. (Så borde naturligtvis varje terrorhotad bete sig).

Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.

Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.

Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.

Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det  mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).

Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!

Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.

Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.

Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.

Skip to content, Jackson Pollock (American, 1912-1956); Number 2, 1949 

(Glömde poesin. Den är inkluderad i slutreplikerna).

Kristian Lundberg - Yarden

Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.

Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.

Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.

Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.

Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.

”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."

Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)
Republicerar den här texten med anledning av att Lundbergs bok gått som pjäs i radio. Så även ikväll 1.3.15. Här är länken. Men radioteatern överträffar inte romanen, kan jag säga.

Äldreomsorg eller Rikemansborg?

Skam går på torra land, tänker jag, efter att ha sett reportaget om hur hemtjänstpersonal i Västerås inte ens hinner hälsa på de gamla, hur deras löner skurits ner till förmån för en omänsklig logistik. 3 min för goddag till Alma borttaget. Varje städmoment pressat till det yttersta. Till förmån för vad?

Ja, bland annat till förmån för att de mycket rika, i sina borgliknande villor i Djursholm och sina paradvåningar på Strandvägen, ska få fyra av sina åtta rum städade av skattebetalare. Borgs politik för borgare i Rikemansborgar. Det är nästan en för bra associationskedja. Men den är sann.

Den som lider av sjukdom eller ålder ska prövas och omprövas i ett system som tar allt mer tid från gamla och sjuka. Den som vill få åtta rum städade till priset av fyra tarvar ingen prövning. Det är samhällsekonomi, bästa läsare. Tänk grundligt på det innan ni bestämmer vad ni ska rösta på nästa gång.

Jag är inte här för att presentera siffrorna. Det kan man hitta på andra ställen. Ekonomi-och-politik-bloggar och tidningar. Men jag fattar inte vilka som vill leva i ett samhälle där busschaufförens, lärarens, sjuksköterskans och veterinärens skatter ska betala för de redan rikas villastädningar. Sjukt! En idé av storborgare för storborgare. Själv är jag inte ens småborgerlig. Men jag vill - som alla andra - ha den äldreomsorg jag behöver när det är dags. Utan en regering som sneglar på sina kompisars lyxbehov i Täby, Danderyd, Lidingö och Östermalm.

Och ska vi snacka entreprenörer och småföretagande, vilket alliansen älskar mest i världen, och snart nog gör även Löfvén det - då kan vi prata om en kedja av goda firmor och god arbetsetik för den vård och omsorg Sverige behöver framöver. Vi har fått nog av rofferiet från de små till de stora.

----------------------------------------------

Här en kort krönika av Lena Sommestad som tangerar inlägget ovan.Och här en krönika av Torun Carrfors om hemtjänst som en jämlikhetsfråga.

Ett hjärta till Åsa Avdic

Hennes intervjuer är rättframma och hennes frågor raka. Inte utan vänlighet ser hon den illa behandlade eller den illa behandlande stadigt i ögonen. Frågar på, frågar vidare, in i det obekväma.
Jag har aldrig intresserat mig särskilt för konsumentfrågor, men Åsa Avdic kan hålla mig kvar framför teven för att det hon gör är bra journalistik. Jag är övertygad om att hon skulle kunna intervjua Assad eller Cameron, Borg eller Lööf, ständige sekreteraren, kungen eller Löfvén, med samma omsorg om sakfrågorna.

Nu är hon alltså programledare i "Plus", och reser omkring i landet för att uppsöka folk som fått sin häst dåligt behandlad av klumpig veterinär, eller som inte får ut en rättmätig försäkring efter en bilolycka. Hon gör det med värme och värdighet. Jag anar ett samhällsintresse som ligger i botten och gör att varje liten grej får ett anslag av väsentlighet. Även detta är rättvisefrågor.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

PS: Ett hjärta är alltid mest värt när det kommer lite sinkat, efter att alla andra gjort sitt under trycket av ett enda datum.
Mer om Åsa Avdics arbete kan man läsa i senaste numret av Journalisten, men intervjun finns tyvärr inte i nätupplagan.

Still in love with Paul Desmond

Mer av bästa sortens jazz; som sjunger milt, ofta melankoliskt. Geniala fraseringar som följer andningen och gör altsaxen till ett av de mest sensuella instrumenten. I rätt händer.





 

Har varit ute och gått i dimman. Isen som låg för en vecka sen, nu sjunken, ovanpå ligger en månstensfärgad vattenyta som speglar skogshöjderna. Vackert. Nu åter till mitt pensum; skriva 3 timmar. Paul Desmond i öronen när jag pausar. Das ewig Männliche zieht uns an.
Någon skrev på en jazz-site att enda felet med Paul Desmond är att hans solon ofta var för korta. Håller med. Det fanns en blyghet hos den här mannen - märker man på videoinspelningar - som kanske bara gjorde honom än mer älskvärd. I alla fall, han kan konsten att hålla igen. Länkar till en omistlig inspelning av Take Ten, med Jim Hall quartet.

Problemlösning, trassel och sånt

Allt om min hjärna: Den löser gärna problem, lika villigt som mitt hjärta. Men helst bara ett par i taget. Till exempel: När man skriver på ett större manus kommer momentet då man om Gud är med en, eller Mefisto, börjar se en möjlig struktur. Man har jobbat i åratal med Mnemosyne, minnet, och med Mimesis, återskapandet av bilder, dialoger, platser, stämningar. Sen ska man alltså upp med allt detta hö på ett par hässjor. Det finns olika sätt, det vet väl alla.  Kapitel, delar, rytmiseringar, pauser. Med mera.

Det är intressant. Men mindre bra är väl att folk som håller på så här som jag, använder upp sin mentala energi till sitt arbete (jag hatar ordet projekt, det passar bara entreprenörer), och inte har så mycket ork för andra sorters problem. Som ska lösas. Som att flytta. Som att köpa en ny säng. Som att rensa bort möbler. Som att lösa fnurror på trådar. Trådar som fnurrat sig på gamla nät som man inte ens lagt i själv. Tror man i alla fall.

Ni som har några kustnära erfarenheter vet hur det är att trassla sig igenom ett nät med ett par abborrar och resten mört och tångruskor. Det är ett himla jobb. Kräver tålamod. Så är det också att rensa i ett stort skrivet material. Eller - ibland - att trassla ut en relation där en snorgärs har trasslat in sig.
Så att. Vad var det nu jag skulle säga med det här. Hav tålamod. Ni som trasslar och ni som anser att det är jag som är tångruskan. Dagen kommer då våra nät äro utrasslade.
Men jag orkar faktiskt bara bry mig om två grejer just nu. Formen. Och de ointrasslade människorna.


PS: Såg ni vad fint det blev med de tre M:en: Mefisto, Mnemosyne, Mimesis. Fattas bara: Medmänsklighet och Metamorfoser så blir allt bra. 

Skriva och lura en fjäril

Alltså, nu igen: Detta skrivande. Hur man ena dagen tycker att man har en bok, för att efter ett par dagars avbrott med andra sysslor undra var fanken den tog vägen. Finns den? Och nu talar jag inte alls i termer av förläggare och legtörer och en sista utskrift; allt sånt bjäfs ska hållas mycket kort medan operationen är igång. Ibland behöver man till och med hålla sina vänner kort när de normalängsligt börjar fråga hur det ska gå till med utgivning.

Men, hör här: Jag fullständigt råskiter i utgivningen. Fullständigt råskiter i goda råd, dåliga råd, och andras vägar mot parnassen eller underjorden.

För det ska man: Det är som med riktig kärlek - man räknar inte kostnaderna. Not to count the cost is the way of all passions: Man räknar inte. Kulramen finns inte. Till och med att inse sina fel är intressant. Dagarnas betalbarhet är oväsentlig. Och folk som inte fattar det kommer aldrig att skriva något alls, av värde.

Men det gör man - jag - med jämna mellanrum. Något ljuder i skallen. Det där stycker är sant. Shite, vilket fint porträtt! Den där dialogen är kass som en tonårsbok - stryk rubbet. Den scenen har all koncentration du behöver. Nerven där, tystnanden i efteråt, vacklandet i stämningen. Bra!

Det finns dagar med energiöverskott: Man ska absolut sätta sig till. Man anfaller datorn och manuset som en sportdåre. Jag ska igenom. Häck efter häck. Varför hoppar inte benen? Varför blir jag så jävla otålig så jag blir uttråkad för att jag är otålig. Tråktolerans är ju författararschlets maxextraplusgren.

Andra dagar har man en liten nollställd energi som inte pekar åt något håll alls och mest är inne på att vilsamt uthärda. Man sätter sig till och plockar fram manuset. Velar runt mellan ett par meningar i ett stycke, rättar tre ord, schrollar ner till ett annat stycke, lägger in en mening, har Bach i öronen för säkerhets skull.

Man såsar helt enkelt. Vankar in i texten som en som inte har något särskilt för sig, en besökare, en flanör. Och så - plötsligt har en fjäril satt sig på handen och vecklar ut sina Apollovingar i tron att här-är-det-lugnt. Otippat landar det levande livet. Ett litet fladder. Inte för att man anfaller utan för att man kan vänta, såsa, lolla runt, låtsas som att det inte är så viktigt. Då kommer ibland de små djuren fram ur skogarna, haren och fjärilen, och sist men inte minst den envetna kråkan. Som kraxar: Du kan, du kan.