Det tog en oändlig tid att komma fram den här gången: 21 timmar faktiskt, eller 22 om jag räknar med taxi och inhandling.
SJ eller dess entreprenörer med sin egen lön i centrum av affärsutvecklingen har dragit in nattåget till Östersund. Att fara vägen över Umeå är både längre och tråkigare. Men till sist kommer man fram till det som alltihop handlar om; Ångermanälven, små brusande forsar, långa vattendrag som ännu inte börjat flöda över. Renar vid vägen. Halv is som igger kvar på sjön. Tranor - ännu bara enstaka. Fjällen med grafiskt tydliga fläckar av snö och mörkare bergvägg.
Ute i natten är det redan ljust. De första kvällarna går jag lite lätt i trance och kollar in: De berg jag sett i så många år, som alltid skiftar beroende på årstid. Insjön som ännu lyser vit av snö. Efter bara några dagar har den grånat till en skör yta. Om en vecka sjunker isen, tänker jag, och den första måsen flyger förbi. Tystnaden.
På pingstafton bryts den av "Dans i afton" på hotellet. Och det är som det ska vara. En enda superstark basist låter sin slinga studsa genom dalen. Andra ser på Eurovisionsschlagerfestivalen. Så även jag. Men efter tre låtar är jag så uttråkad som jag aldrig varit förr.
Letar på nätet efter gamla foton av det liv som fanns här i trakterna en gång. Foton av typen: Det var vi som byggde landet. Det finns hur många som helst. Förresten var min pappa här uppe en tid som rallare, när han var mycket ung. Men männen på bilden var här förstås jämt.
Jag blir alltid lite rörd av gamsverige. Vad är det vi har förlorat? Totalt och evigt förlorat? Så att schlager blir en gåtfull mässa för all konstlad hunger efter glamour.
Special effects är allt som återstår. Men, nej, jag är inte nostalgisk. Jag undrar bara över verklighetens (o-)verklighet.
 |
| Vi som byggde landet. Sen tog ni våra nattåg. |
Vi har nog förlorat en del som vi inte borde ha förlorat. Nu när jag inte är symbolanalytiker (som det hette ett tag) på heltid, utan bara på deltid, märker jag hur bra det är med lite skit under naglarna. Och mer tid för eftertanke, för dröjande i steget, i betraktande av stenarna i betesmarken. Fåglarna. Uppmärksamheten som skärps i stillhet, som inte hetsas och förvillas av det artificiella. Eller nåt sånt...
SvaraRaderaFast den där talangen tycker jag du alltid haft. Kanske älskar man förenklingarna mer med åren. Det vore ju naturligt. Här är bara så vidunderligt vackert att jag inte bryr mig om någonting annat. Har inga egna böcker med mig. Hittade en konstig bok igår där det bland annat fanns en diskussion om Sagan om Ringen mellan Chomsky och nån annan höjdare. Jag blir alltid lika häpen över sagornas genomslagskraft. Jag tror allt började med Žižek.
SvaraRaderaAnnars så - är det fint;)
Vackert.
SvaraRaderaLängtar ... bort från byråkrathelvetet (om uttrycket tillåts).
Uttrycket tillåts i allra högsta grad. Själv har jag kommit ut från den moderna och tillåtna formen av Gulag: Byggbullerhelvetet. Tror jag bott på byggarbtesplats nu sammanlagt i 8 år. Men byråkrater är inte heller så skoj ;)
SvaraRadera