Vad är en Candy-Crush?

Vad är en candy-crush?
Jag ser detta uttryck flyta förbi i något socialt forum på nätet. Jag gissar att det handlar om 1) godis 2) favoriter bland män eller kvinnor 3) kanske bara en förtrollande kollega som lyfter en. Men jag vet inte säkert.
För mig finns det väl en radda stiliga män som kan kallas candy-crushes, om man så vill. Några skådespelare, musiker, kompositörer. Och David Tennant förstås. Han har ett roligt ansikte.

Det finns andra, mer subtila. Cocteau, till exempel, vars tankar jag lyfter på när jag läser en gammal intervju med honom i The Paris Rewiev. Där säger han bland annat:
"I am the antipode of Voltaire! He is all thought—intellect. I am nothing—“another” speaks in me."
"This force takes the form of intelligence, and this is my tragedy—and it always has been from the beginning".

Jag vet inte vad det är med Cocteau som gör mig lätt, men hela intervjun andas en ljus och rak uppriktighet. Den är fri från snobbism, trots att han namedroppar oupphörligt; eftersom "allting" skedde vid denna tid, mellan 1906 och 1930. Och han rörde sig, tunn och lätt med dem alla: Picasso, Apollinaire, Proust, Colette, Max Jacob, Stravinsky, Diaghilev (som jag oftast stavar fel) Nijinskij och ryska baletten, Surrealisterna, Genet, Gide, Satie, Rimbaud, osv.

Vilken tid det var! Men när Jean Cocteau berättar finns inte ett uns av barnsligt skryt. Det han berättar har däremot bäring på det konstnärliga arbetet; han droppar namn för att det var med dessa människor han delade sin konstnärliga upptäcktsresa, tidens aura och tidens fräckhet.

Han har han ett sätt att tänka och blanda linjerna mellan människor och skeenden som är genomlyst, lätt. Som om han skriver en silverne linje på himlen en ljus kväll och är helt beredd att försvinna i allt det blå. Och på liknande sätt skapa. Han är en Ariel.

Så vad betyder en candy crush? När man kan läsa en femtiotre år gammal intervju och känna sig lyft, ja, nästan lite bundis och förtjust i Jean Cocteau. Han har ju fattat. 

"I must make a disagreeable confession. I read nothing within the lines of my work. I find it very disconcerting; I disorient “the other.” I have not looked at a newspaper in twenty years; if one is brought into the room, I flee."

Han spelar inte geni, utan beskriver en tid; krafterna som gav upphov till surrealism, ryska baletten, kubism, experimenten med det undermedvetna, psykoanalysen. Han är medveten om att han är en tråd i tidsandan. Ett prisma som reflekterar tankar och kanske också lite skrot.

Men framförallt förklarar han ganska konkret och på ett goddammit obundet sätt - hur det går till att skriva. För honom. Och i det ingår att med bestämdhet kasta ut nyheterna ur sitt rum.

Läs intervjun med Cocteau här. 


- - - - - - - - - - - - - - - -

P.S. Candy Crush är ett spel som folk spelar på nätet och där markörerna är små bilder på godis. Ingen människa i min närhet vet vad detta spel går ut på. D.S.