Jag uthärdar min gårds Orkester

Jag har sakta börjat få ro med ljuden på gården. Särskilt nu, när semestrarna är över, och ljuden antagit en mer mångskiftande orkestrering. I juli var det enbart de två viffande hundarna - de som ljudligt och upprepade gånger fick mig att skrika genom öppet fönster att: RIKTIGA HUNDÄGARE GÅR UT OCH GÅR MED SINA HUNDAR, och innanför fönstret väsa: Gör korv på dem!
Och så fanns det skrikande barnet och de högljudda lekande barnen, de senare irriterar mig sällan eftersom jag hör att de har kul. De talande, skrikande, supande tonårsbrudarna mitt emot var värre, med sina höga osäkra skratt. ("Fnittermödisar" som min man helt o-PK skulle sagt). De har partat hela sommaren till klockan 3 på natten. Min bästa skrivtid har tvingat på mig lurar. Jag kan lugnt säga att jag avskyr dem en smula.

Nu är lite andra tider. De frilansande nattugglorna mitt emot har kommit hem. Jag trivs med att det lyser hos dem, när det lyser hos mig. Familjen med det gobell-gobblande högljudda barnet är tillbaka, men han verkar ha mognat ett strå under sommaren. Gobblar lite mindre. I ekot på gården hörs också en stillsam mekanisk gräsklippare. Några kvinnor samtalar vid ett bord, några ungdomar på en balkong har en tyst hund (thank God!) En ung, mycket vit man, som verkar ha undvikit all sol, läser i skuggan. På en annan balkong sitter den alltid lågmälda kvinnan med sina alltid lågmälda gäster. De talar på det där gammelsvenska sättet, med hänsyn till andra. En mycket solbränd man i shorts gör sig nyttig genom att stillsamt kratta grusgården ren från ogräs.

Det är en mild kväll, med öppna fönster. Alla ljud passerar in och ut. Någon tar in möblerna från balkongen. Någon tar ut möblerna på balkongen. En granne duschar. Mannen mitt emot vattnar sin långa rad av röda pelargoner på balkongen. Några kvinnor skrattar. De samtalar med mjuka röster. Man hör glassbilen komma några kvarter bort. Det är inga flygplan i luften, bara en väsande luftballong. Nu går någon in på gården med sin cykel. Det rasslar i gruset. Blommorna växer så tyst att bara vissa insekter hör deras våglängd. Min våglängd är också mycket tyst idag. Jag uthärdar. Jag uthärdar med hjälp av John Cage som sa att man kan göra om alla ofrivilliga ljud omkring sig till musik. Kråkorna på taket får man inte heller glömma. De har ett mycket nyanserat språk.

Det fångna djuret och det fria väsendet

Jag har en återkommande känsla av att något vill fånga in mig. Men inte ”återkommande” som en allergi, utan snarare återupptäckt, som ett underliggande existentiellt moment. Man ser det, eller man ser det inte. Man känner av det, eller inte. Man spelar vanlig (Olle Ljungström) eller försöker vara en begriplig person för andra. Man är det inte. Sen är man det igen. Avhängigt hur mycket en annan förstår är man friare, avhängigt hur lite, är man mer bunden. Avhängigt hur mycket man kan komma undan de andras, av samhället och pengarna tillknycklade värderingar, är man fri. Avhängigt hur mycket och intensivt och öppet man ibland älskar en annan människa är man också fri.

Det är paradoxen: Det finns ingen väg ut ur fångenskap, det finns två, har alltid funnits: Att frigöra sig från världen och dess ihåliga idéer om hur här ska levas, och/eller att komma så nära en älskad människa att intimiteten betyder en frihet, en annan sorts frihet. 

Allt det andra är vad några tyska filosofer, fenomenologer, kallat Das Nicht-Sein-Sollende. Det som inte riktigt finns men som låtsas att det finns – som till exempel Donald Trump president, som till exempel köpta fruar, som till exempel klimatförnekelsen, som till exempel brevlådebolag, som till exempel allt monetärt poserande med ting – allt det som låtsas att det finns, att vi till och med ska beundra det – men det finns inte. För det har ingen existentiell halt. Därvidlag är Donald Trump som ett ödesmättat meme *): Han är presidenten som inte är och inte kan vara och inte ens kan posera som president. Han är memet för allt det slutgiltigt falska i den värld där människor köper och säljer varandra tills ingenting finns kvar i det allmänna; inte husen, inte sjukvården, inte klimatarbetet. Han är memet Kung Ingenting, det fullständigt ihåliga konsumerandets makt över människors hjärtan, sinnen och inbillningar. 

Teckning Roj Friberg

Nu vet ni vad jag menar med en del av fångenskapen: De ständigt förskjutna samhällsvärderingarna som äter upp människors själar till förmån för utförsäljningar, casinos, smickrande nätverk, ting och egendom. En värld där till och med nätverkandet – det som ändå kunde ha en chans att innebära att intresserade människor möter intressanta människor, oavsett sälj-och-köp-barheten, den är hopknycklad som en bit folie, i fickan på beräkningen; där man festar för pengarnas och kontakternas skull och tummar på sin folierade beräkning i fickan. Pengarna. Pengarna. Pengarna. Investeringen i andra människor, och deras namn. – Det är nätverket. 

Nej, jag föraktar inte affärsmän. Min ex-svåger var affärsman och en utomordentligt snäll och hederlig människa. Jag talar inte om de enskilda individer som lyckas passera ”sälj-allt-köp-allt”-mentaliteten med värdigheten i behåll. Jag talar om hela den amerikaniserade, halvkriminella eller helkriminella mentalitet som äter omkring sig i alla moderna samhällen, som äter sig in i och suger ut så mycket de kan av de samhällsfunktioner vi människor byggt upp i århundraden efter demokratins och den sociala demokratins genombrott. Tanterna och farbröderna i mitt kvarter, med sina tuffa arbetsliv, och sina små lägenheter i allmännyttan. Deras arv är uppköpt nu. Det som generationer av svenskar betalat skatt för; konsten att bygga ett för alla fungerande samhälle, det har sålts ut. De billigt uppköpta sjukhusen, de hafsigt styrda privatiserade skolorna, den ansvarslösat hanterade kollektivtrafiken, tågens degeneration, här och i England, de stora svindlerierna mellan banker och företag, de eviga försöken att undkomma rättmätig skatt, samtidigt som våra, allmännyttans hus, blev uppköpta och invaderade av fixartyper som skrapar runt med slipmaskiner efter bostadskarriär-miljoner. Allt detta är materiella fenomen som genomsyrar ett samhälle, även om vi tittar bort. Marx hade rätt därvidlag. Den materiella grunden och hur den sköts av regeringar och statsinstanser är avgörande för klimatet i ett samhälle. Människor blir som sina förebilder. Här är det en fuskare i limousin. I Italien Berlusconi. I USA är det Donald Trump, en skrävlare och fixare och folkföraktare, som snart kommer att blåsas ur, som en ballong.

Blåsa upp, blåsas ut. Blåsa upp, blåsas ut. Det är den vanliga kurvan för börsen, ägandet, och dess hantlangare. Det är deras fångenskap. Men vi låtsas som att det är fint, det är tjusigt, korkade rika män som presidenter, det kan väl gå an?

Jag har en väninna vars lilla barnbarn, en pojke på elva år sa: De sämsta vinner alltid. 

Ja, för de har inga etiska regler, ingen inre hållning som förbjuder dem att göra precis vad som helst; ljuga, stjäla, fuska, fixa, köpa kvinnor och spela fina i sin armani, sina inbillade rättigheter. Så - ja, de sämsta vinner alltid.

Därav vår fångenskap. Den allmänna. Den att massor av människor idag reser med tunnelbana och buss och bil till sina jobb, och måste låtsas bort att det varje dag tas något ifrån dem. Brexit i England kommer att innebära en enorm förslumning av de sociala stöden, boendet, sjukvården, public schools. Det nuvarande europeiska samhället är ett nätverk, inte sällan ett gott. Men Theresa May och hennes överklass-illusonister klarar sig med en Brexit, så då får alla de andra, fattigare, klara det också. ”There is no such thing as society”.

Om man lever i ett samhälle som alltfler anser inte finns, så finns det inte. Det är en del av vår allmänna fångenskap i språkets memen. Någonting är sagt om oss och våra liv som inte är sant, men det är de som har skaffat sig makt över egendom och politik som säger det. Vi är de fångna. Därför – alltid använda språket, alltid kasta det tillbaka: För det sanna språket har en annan passion än det ljugna.

(Tysk filosofi igen:Das Nicht-Sein-Sollende , det som inte skulle finnas – påtvingar oss en påminnelse om det undertryckta, det mer verkliga, det autentiska, också det vi en gång kallade ideal).

Så, den ena fångenskapen är social, den är att vara fånge i tidsandan. Att behöva se Donald Trump passera genom nyhetsflödet varje dag. Och bakom det allt det mycket värre. Det som de 50 % kriminella kapitalister och de kanske 50% halvkriminella rövslickare, har skapat. En värld av posörer, flotta middagar, att sko sig på andras boenden och läkarvård och mediciner, när natten kommer köpa en escortgirl.  Åka hem i en limou. Livet, liksom.

Men Livet Är Inte Das Nicht-Sein-Sollende.

Så det är den ena fångenskapen. Samhället som det blev, fixartypernas show.

Den andra är mer evig: Fångenskapen är inte helt fången. Den har en längtan, en riktning. Den vill inte bli bunden av det som känns för litet och trångt, andras projektioner, egna rädslor. Men de egna rädslorna kan också antyda en väg ut. "Darum liegt im Tun des Nicht-sein-Sollende eine besondere Faszination: sie kehrt das Sein hervor, das Sein, das sein soll" (Gerd Brandt) . Det som inte borde vara har en ton av fascination; det vrider fram det som borde vara, det verkliga varandet.

Så ser jag, när jag vandrar eller cyklar genom ett fjällandskap, att här-är-jag-här-vill-jag-vara. Andra upplever det på sitt lantställe, på Kreta eller i Toscana. Vi ser en värld där det goda livet är möjligt. En del av det är projektioner; allt är inte så gott där heller. En del av det är eskapism; mitt liv kommer även där att ha sina svårigheter. Men om jag kan välja, så väljer jag också en plats. Att inte kunna välja en plats är den fattiges förbannelse: Jobbets begränsingar, familj, släkt, barn. De flesta blir kvar där de föddes. De som sticker och börjar om, de beundrar vi.  Andra må drömma.

Till sist är fjällnaturen där jag vill vara, en sinnebild för det fångna djuret som söker sin värld. Att kunna sträcka ut. Att vila i tystnaden. Att mil av skogar beskyddar dina ungar. Att du kan dra iväg en hel dag utan att möta bilar, brackor eller kriminella.

Men världen är ju inte så där ren – hörs invändningen. Ja. Men världen kan bli renare i hjärtat. Och att se det vilda, det fria hjälper mig att bli starkare mot det ofria, fångna.

Jag vaknar i en oval av täcke och filt och kudde. Som om jag sovit i en livmoder. Det är varmt. Jag börjar tänka mig ut. Jag ser att den jag är alltid har varit på väg mot en flykt. Kan även ett barn veta precis vad som är åt helvete även i den närmaste miljön? Troligen. Och barnet vet att ”det är alltid de sämsta som vinner”. 

Jag ser mig själv som ung flicka. Det som märks är en livsglädje parad med melankoli. Men också en människa utan kön som återkommer när jag blir äldre. Det där att friheten och frigörelsen är viktigast. Att det fångna djuret måste ut innan det dör. Ut ur Das Nicht-sein-sollende. Och det fångna djuret är det fångna självet, det fria väsendet. På väg. Aldrig ägd, aldrig ägande. Det ligger en fasansfull ofrihet i att vara ägd, av ett företag, en chef, en familj. Miljader människor lever i den. Det ligger också en äcklig ofrihet i att äga; att vara kedjad vid sitt ägande, som de rika vid sina hus, klubbar och golfbanor. Där den äckliga ofriheten att äga, krockar med förtvivlan hos de ägda, där ligger vår tids pyrande revolter.  En del av dem delar jag med alla, somliga bara med mig själv.

Vad var det nu vi skulle göra här, i denna hemska tid?

(Fortsättning följer). 

Etsning: Per Kirkeby

*) Meme:
Supporters of the concept regard memes as cultural analogues to genes in that they self-replicate, mutate, and respond to selective pressures.

Hamlet får spel

Var på en ovanligt trevlig fest igår kväll. En väninna fyllde femtio år, och vi återsåg hennes vänner, släktingar och barn. Lyktor upphängda bland träd och buskar, Cava, god mat, bra samtal, massa skoj och blahaj. Och så kom då den typiske unge mannen in i bilden. Arg ung man, så där som man bara trodde fanns när Osborne och Pinter var unga.

Jag känner honom lite sen förr. Han är skådespelare. Lång, smal, känslig typ. Han borde fan få spela Hamlet. Men nu var han arg. På kultursverige, på alla de med rätta åsikter som han möter i jobbet. På att han är dömd från början genom att vara vit, man, cis, whatever. På alla de rätta åsikterna som odlas i hans yrkesgrupp. Och - det spelar ingen roll vilka eller vad han gick igång på - jag förstår honom. Jag minns så himla väl hur det var att vara ung och omgiven av en viss åsiktskader, en viss sorts inställning till allt. Hur politik kunde äckla mig när den kom ut i form av färdigstöpta åsikter om allt och alla. Typ repetition av grundkursen. Boring. 

Min tanke: Att politik bör hålla sig till The Basics, ekonomi, sjukvård, ansvar för de gemensamma  resurserna i samhället. Det som inte bör slösas bort på kortsynta utförsäljningar och arrogant nepotism. Och att kultur - inte alltid, men ofta - bör få försiggå i en annan dimension, en frihetlig, påhittig, karnevalisk, onyttig, experimentell dimension. Där samhällskritik kan ingå. Men inte jämnt och ständigt vara en given varp i väven.

Så kul som det kan vara att börja sin bana som ung skådespelare eller författare eller konstnär, så trist det kan bli när man känner sig omgiven av rättänkare, och att just dessa rättänkare som ingår i en viss politisk kader, alltid får kamma hem, vara med, strykas medhårs och favoriseras. Grupptänkandets värsta sida.

Så jag sa: Jag förstår att du är arg. Var arg. Jag har också varit arg. Har aldrig kunnat slimma min själsliga kostym till att passa den ena eller andra gruppen. Men har här och där genom livet träffat de människor som jag under en tid kunde samarbeta med. Tror ingen av dem var en rättänkare i PK-mening. Du kommer också att träffa dem. 

Prins Hamlet, med det känsliga ansiktet. Vill försöka i Berlin. Vill vara någon annanstans. Brister ut i haranger av irritation. Och jag tänker. Men va fan, grabben, det är ju den här eländiga Alliansen och dess utarmande regeringsår som gör att vi har en fyrkantig vänster igen: En frustrerad församling som tröttnat så ini helvete på vad borgarna gjort med Sverige att de börjar om på ruta ett i vänsterns demagogi, samma period som du kommer ut i ditt konstnärliga liv. Det kan inte vara kul. Det måste finnas en vidare horisont. Och kanske - om vi backar de här åren som sålde ut Sverige, om vi backar från egoisternas thacherism och SDs människohat, att vi kan få en vidare horisont igen. Där man inte bara står och hackar från höger till vänster utan kan brista ut:

To be, or not to be--that is the question:

Whether 'tis nobler in the mind to suffer

The slings and arrows of outrageous fortune

Or to take arms against a sea of troubles

And by opposing end them.

 

Det var Hamlet. Men Brecht är också evig:

Denn für dieses leben ist der Mensch nicht schlecht genug:  

Lyssna: Bertolt Brecht - Das Lied von der Unzulänglichkeit des menschlichen Strebens  

Clashes & Friends

Ja, jag skriver rubriken på engelska. Så låter det mer som ett rockband. Och det är kanske det vi är, när vi rockar på väg genom bloggar och twitter, som vänner eller klumpskallar.

Klumpskallar kan även översättas till misshumör och feltolkning. Till exempel: För några år sen hände det på Gunnars blogg Pressylta, att två tidigare blogg-kommunikativa drog isär under en diskussion, den ena av dem på ett direkt fientligt sätt. Jag nämner inga namn, för det tror jag inte de vill. Men det blev, som man säger, lite otrevligt.

Nu är det så att en viss Karin - jag länkar inte - har vantolkat mig en smula. Vi har en del gemensamma bloggkontakter, och jag fann det lite ocoolt av damen ifråga att censurera en svarsreplik, när hon tidigare kritiserat mig i en jättebebiskonflikt. En pyttefråga. Något om hår. En misslyckat skämtsam kommentar från mig och vips var jag bu-uh-hu.
Fru K har annars själv en tendens att klampa fram över alla möjliga, grupper såväl som enskilda. Men det är hon det. Och det är ju upp till var och en såklart att klampa på sitt sätt.

Fru K skrev att jag varit elak flera gånger. Ack och ojsan. Men finns några kommentarer på den bloggen där jag varit elak mot Karin? Nä. De existerar inte. Bara ett fåtal oenigheter om böcker, vissa författare, viss politik. Nu har jag sagt detta till K, som tagit bort sin kommentar. Och jag tog bort min. Savoir vivre?

Hej och hå och si och så. Goddag roligare dagar. Må var och en klampa vidare i vårsolen på sitt eget sätt. Hoho, sa ugglan.