Jag har sakta börjat få ro med ljuden på gården. Särskilt nu, när semestrarna är över, och ljuden antagit en mer mångskiftande orkestrering. I juli var det enbart de två viffande hundarna - de som ljudligt och upprepade gånger fick mig att skrika genom öppet fönster att: RIKTIGA HUNDÄGARE GÅR UT OCH GÅR MED SINA HUNDAR, och innanför fönstret väsa: Gör korv på dem!
Och så fanns det skrikande barnet och de högljudda lekande barnen, de senare irriterar mig sällan eftersom jag hör att de har kul. De talande, skrikande, supande tonårsbrudarna mitt emot var värre, med sina höga osäkra skratt. ("Fnittermödisar" som min man helt o-PK skulle sagt). De har partat hela sommaren till klockan 3 på natten. Min bästa skrivtid har tvingat på mig lurar. Jag kan lugnt säga att jag avskyr dem en smula.
Nu är lite andra tider. De frilansande nattugglorna mitt emot har kommit hem. Jag trivs med att det lyser hos dem, när det lyser hos mig. Familjen med det gobell-gobblande högljudda barnet är tillbaka, men han verkar ha mognat ett strå under sommaren. Gobblar lite mindre. I ekot på gården hörs också en stillsam mekanisk gräsklippare. Några kvinnor samtalar vid ett bord, några ungdomar på en balkong har en tyst hund (thank God!) En ung, mycket vit man, som verkar ha undvikit all sol, läser i skuggan. På en annan balkong sitter den alltid lågmälda kvinnan med sina alltid lågmälda gäster. De talar på det där gammelsvenska sättet, med hänsyn till andra. En mycket solbränd man i shorts gör sig nyttig genom att stillsamt kratta grusgården ren från ogräs.Det är en mild kväll, med öppna fönster. Alla ljud passerar in och ut. Någon tar in möblerna från balkongen. Någon tar ut möblerna på balkongen. En granne duschar. Mannen mitt emot vattnar sin långa rad av röda pelargoner på balkongen. Några kvinnor skrattar. De samtalar med mjuka röster. Man hör glassbilen komma några kvarter bort. Det är inga flygplan i luften, bara en väsande luftballong. Nu går någon in på gården med sin cykel. Det rasslar i gruset. Blommorna växer så tyst att bara vissa insekter hör deras våglängd. Min våglängd är också mycket tyst idag. Jag uthärdar. Jag uthärdar med hjälp av John Cage som sa att man kan göra om alla ofrivilliga ljud omkring sig till musik. Kråkorna på taket får man inte heller glömma. De har ett mycket nyanserat språk.
Tack för en fin text. Det är ju så mycket stad över den, hur det är att leva i en stad - höra andra, såväl människor som hundar, fåglar, glassbil m.m. Och jag tycker om det här stadslivet.
SvaraRaderaSamtidigt kan jag njuta storligen av att vara ensam på "min" ö och bara höra måsarna och vinden och vågorna. Fast det är ju inte sant förstås: vackra dagar är dom juggans vattenskotrarna igång som vilda getingar på vattnen utanför ön. Tänker med saknad tillbaka på då windsurfing var inne. Tyst och vackert istället för motorvrål. Usch ja, nu känner jag mig som en gnällkäring...
Men i alla fall: tycker om din text om det vaknande livet i grannskapet i den stora staden Stockholm.
Tack Gabrielle. Ja, man försöker finna "de små tingens gud". Jag har ju också några goa grannar, som kommer med svarta vinbär och blommor. Gissar att du har det helt vidunderligt där uppe. Längtar så att komma ut, men tror jag flyger söderut i höst, om inte pesten skrämmer mig alltför mycket.
SvaraRaderapS: Vattenskotrar bör förbjudas, eller bara ha vissa timmar på dagen att köra på.