Visar inlägg med etikett Fria Andar? politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fria Andar? politik. Visa alla inlägg

söndag 11 november 2018

The Social Family Fake

När jag häromdagen tyckte jag gjorde ett fynd på Hemköp, genom att köpa två kilo äpplen i påse, för extrapris, visade sig hela vidden av vårt samhälles förvandling till äganderåttornas paradis. Miljardrika Antonia Ax:son Johnson gjorde sig alltså lite rikare genom att sälja frukt. Vid öppnandet visade det sig vara kantstötta äpplen, såna som fallit från trädet, och när jag skulle göra något av dem fick jag skära bort ungefär 80 procent av de två kilona. Det blir ett skyhögt kilopris.

Men - som sagt - äpplet faller inte långt från päronträdet, och nu har vi fått in den här mentaliteten också bland alla landets uppkomlingar. De som säljer sin hyresrätter till folk som renoverar och säljer om igen med miljonvinster till nästa som renoverar och säljer om igen (bara det en idiotsyssla av onödigt mijljöavfall). Eller de som köper nybyggda lägenheter enbart för att sälja dem vidare några månader senare, med en säker vinst på någon miljon varje gång. Jag säger inte att dessa lägenheter är kantstötta. Det som är kantstött är mentaliteten. Ta allting från alla så fort som möjligt, lura, ljug och bedrag. Sug ut skattepengar till undermåliga skolor. Ge bort sjukhus och skolor för en struntsumma till dina egna partivänner. Skatteplanera. Ät upp miljarder ur folkets samlade skattekista genom smarta upplägg som omdirigerar pengar som du aldrig ens betalat till ett fejkkonto där du låtsas ha betalt och NU BÖR FÅ UT DIN SKATTEÅTERBÄRING. Den nya "överklassen" saknar all heder. Etik ska vi bara inte tala om.

Det är de hagalnas epok. Ynkliga själar som tror att de blir finare och finare av att ta mer och mer från andra. De har ingen skam i kroppen. De är inte "överklass", de är jordens drägg. Om samhället någon gång tidigare betraktats som en familj, där man håller ihop, visar solidaritet, tar en viss skärv från de rika och ger till de fattigare, så närmar vi oss ett tillstånd där de omvända förhållandena råder: Ta från de fattigare (via statskassan eller kommunbudget) och ge till de rika som saknar skam i kroppen.

Nya Karolinska är bara toppen av ett isberg av swinging utsugare som ger till sina kompisar, behandlar kommunala uppköp som sin egen lyxresa jorden runt, och DESSUTOM KOMMER UNDAN MED SKITEN. I Danmark finns uttrycket: "De små tyver hænger mand, de store lader man løbe". Och det är samhällets stortjuvar som nu kommer undan i snart sagt alla länder. De äger världen. Och de sprider sin ynkliga mentalitet till minsta lilla undermåliga sprätt av en uppkomling. Idealet är numera endast ett jag-vill-ha-ideal. Det söndrar samhället, det söndrar familjer, och det kommer att göra den här planeten obeboelig innan det är utbytt mot en större, mer varaktig inställning.

"There is no such thing as society" sa Margaret Thatcher, ett numera överciterat uttalande. Med denna 80-tals-slogan har varje västerländskt samhälle kukat ur sin kraft och blivit till ett bidragssamhälle för redan rika. Kanske är det bara klimatkatastroferna som kan få samhällets skuta att vända i sjöarna. Innan haven äter upp våra stränder, bränderna härjar våra skogar månad efter månad, barnen svälter ihjäl och de rika räddar sig upp i sina falska idyller bakom murar av lögn.


                                                          @@@@@

Här en länk om svenska skattesmitare. Och nu senats: Skatteplanerarnas "masterplan": Minst 70 miljarder stulna från europeiska skattebetalare. Och här finns länken till den stilfulla penningtvätthärvan i Danske Bank, cirka 270 miljarder av kriminella pengar.  Avslutar t.v. med den här rara kvinnan som svindlat danska staten på motsvarande 147 milj kronor. 
Den senaste artikeln om skattefusk i AB idag. 130 miljarder/år.
Annat tips för dem som orkar gräva i girig-mentaliteten är att googla på skatteavdrag och skatteupplägg på nätet. Finns hur mycket som helst.
Och nu bygger bostadsrättsföreningar in sig bakom taggtrådsstängsel till skydd för de andra, de som bor i hyresrätter.

PS: Några dagar senare köpte jag två kilo äpplen på Coop för samma pris. Alla var friska. Trots att Coop också haft sina skandaler på senare år, så gjorde dessa äpplen mig lite mer förtröstansfull om framtiden för det som en gång var min mormors fars första politiska kamp: Kooperativen för bruksarbetarna i Högsjö.

måndag 9 januari 2017

Skönheten mot Odjuret - Meryl Streep versus Trump

Meryl Streep mottog idag ett välförtjänt Golden Globe award for lifetime achievement. Och som den hela människa hon är tog hon tillfället i akt att ge sig på Odjuret. Det slutar med att alla får tårar i ögonen. Jag med. "Take your broken heart, make in into art".



tisdag 8 mars 2016

Doris Lessing - for ever

Kvinnodagen, internationella. Jag bryr mig mycket lite om sånt, rent formellt, eftersom alla dagar är kvinnodagar. Men jag har all respekt för de som talar på gator och torg, mest för kvinnors löner och likaberättigande i alla sammanhang. Det är en gammal fråga, och den har fortfarande en del att åstadkomma.

För mig är och förblir Doris Lessing den verkliga modellen för kvinnlig frigörelse. Inte bara för att hon är en väldigt bra författare, inte enbart för att hon skrivit några av de bästa kvinnliga utvecklingsromanerna; romaner där kvinnors liv, samtal, bekymmer, erfarenheter, kärlekar är i centrum, men också för att hon alltid var en socialt vaken och vänskaplig människa.

Det går lätt att föreställa sig Doris i sin egen, mer socialt förankrade Bloomsburykrets, där samhällsmedvetenheten förstås var mycket mera vänster, men också mindre självupptaget  avantgardistisk. I Doris kretsar gällde det ju att kämpa mot apartheid, och mot kärnvapen. Att höja kvinnors löner, och öka deras medbestämmande. Men kvinnors kamp ingick i en större kamp, för mänskliga rättigheter, mot etablissemanget av pengar, media och annan kontroll.

Min bild av Doris är kvinnan som kämpar med sitt författarskap och ett par barn. Som sitter i möten med sina litterära och journalistiska vänner, som festar, som har en öppen dörr för middagsgäster vid ett ganska stort bord där högt och lågt, nära och långt borta, diskuteras rätt vilt.
Det är det ena.

Sen är det hennes djuplodande kärleksromaner; romaner som med en kvinna i centrum, undersöker olika kärlekar, verkligen helt olika, ofta med en rätt kritisk blick på mannen, men lika ofta med vänskaplig och/eller passionerad blick. Jag tror inte jag läst någon annan kvinnlig författare som utforskat det erotiska så genialt som Doris Lessing. Med genialt menas här helt enkelt kunnigt: Hon vet vad som händer, hon känner nyanserna, kroppens, könets, psykets, och alla förvandlingarna mellan hängivelse och avsked.

Därtill kommer att hon är med i världen. Hon reser till Afghanistan i 70-årsåldern, för att själv se vad som händer. Hon har sedan länge slutat gå i demonstrationer, men hon gör alltid sin stämma hörd. Det gör hon också när hon tycker feminismen gått för långt i en självgod och orealistiskt uppjagad kritik av mannen. För är det något Doris är så är det realist. Trots det skrev hon också ett par SF-liknande romaner, av vilka Shikasta är den mest läsvärda: Den kom ut 1980, men handlar om det som börjat ske nu, de enorma migrantströmmarna, stora omvälvningar mellan nord och syd. Inget blir sig mera likt.

Jag tänker på Shikasta som den första stora synska romanen, som oförskräckt skådar långt in i framtiden. En framtid vars apokalyps knappast går att esteticera. Det är en bok av fragment, nationernas fragment, kan man säga.
Jag tänker också på Doris när jag läser Clarice Lispector; en absolut enastående författare, men med så stort anlag för introspektion att de sociala sammanhangen aldrig syns i hennes böcker. Men dessa två, i all sin olikhet, den mer surrealistiska Clarice, och den mer realistiska, men skådande Doris, vilka krafter de hade. Vilken djup sensibilitet! Vilken oavhängighet!



fredag 4 december 2015

Word



                                Denna sortens Socialdemokrater. Min sort.

tisdag 2 december 2014

The Art Of A Christmas Card

Man kan skicka små björnar med luvor som dansar runt en gran med glittrig konstsnö. Eller man tar Carl Larssons barn med kälke för hundrade gången. Eller man avstår och säger hej och god jul i farstun och ringer sina vänner och syskon. Eller så gör man så här. Då är det en konstart. Detta med ett tidigt julkort, en sorts honnör för The Christmas Season, med allt vad det innebär av lättnad och trivsel, av små gulliga stressmoment och varma kramar, av begravda familjehemligheter och annat muntert. Man tar det hela i hågen och ansvarar för nationens väl och ve under ömsevis tryckande eller berikande omständigheter. Man tar sitt ansvar för livsglädjen, traditionerna och överskottsmålet. Man tänker så länge på Djingle Bells och In a manger och Merry Gentlemen att allt annat försvinner av blotta ansträngningen. Så det är vad man blir kvar med. Ansträngningen.

God Jul från Tony Blair och Cherie. I år läser de varsin vers ur Tennysons Nyårsklockan. Hemma hos sig.


(Förlåt, förlåt, förlåt - jag avskyr också hovets fotografer.)


fredag 13 juni 2014

Liberal, liberal eller liberal?

Jag har inte läst mycket av John Stuart Mill, och det är det nog inte många av dagens liberaler som har, men det lilla jag läst har varit sympatiskt. Han var naturligtvis radikal för sin tid, liksom Engels var det för generationen efter. Men den marknadsliberalism som utvecklats med Ayn Rand och Thatcher som nominella och exekutiva aktörer kan få ögonen att blöda. I Sverige har vi alltmer tröttnat på konsekvenserna av denna roffa-åt-sig och skyll-er-själva-liberalism, så till den milda grad att 50% av svenskarna - enligt en undersökning häromdagen - är missnöjda med den rådande samhällsutvecklingen. Vaket.

Men än mer vaket: En av de mest intelligenta texter jag läst på Blogger har levererats av Åsa Hirdman, medicinforskare och - uppenbarligen - samhällstänkare. Jag  - som väl möjligen kan kalla mig liberal socialist (ej att förväxla med nuvarande socialdemokrati) har stor glädje av hennes strukturerade satir om 7 olika sätt att vara liberal. Varsågoda, texten börjar här, resten länkar jag. Ni kommer att få kul.

"När de negativa liberalerna slutar vara studenter och börjar jobba börjar de betala skatt och detta kommer som en kalldusch.
Medan de fortfarande definierar sig själva som negativa liberaler, som inte behöver pengar för sin frihet, så har de kommit på att de behöver pengar för att vara fria. Detta intellektuella problem kommer de runt genom att definiera skatt som ett tvång, och även om pengar inte behövs för att vara fri, så blir man ofri av att behöva lämna ifrån sig dem. Detta leder till den något absurda slutsatsen att ju rikare du är, desto mer skatt betalar du, desto mer tvång har du utsatts för och desto ofriare är du. De minst fria är de riktigt rika. De är så ofria i Sverige att de borde lämna landet. Det är väldigt synd om de rika. Bara de riktigt fattiga slipper betala skatt och är fria.
Dock att det bara är skatten som innebär ett tvång. Elräkningar, hyror (även ockerhyror), mat och liknande är inget tvång, det är ju helt frivilligt. Att arbetsgivaren tvingar en att jobba över gratis, det är inte heller tvång. Det är sånt man måste ta, det ingår liksom.
Dehär liberalerna kan man hantera genom att föreslå att de kan välja att betala skatt frivilligt, så blir de fria. Då är det nämligen ett val och inte ett tvång, och då blir skatt inte heller en ofrihet."

Läs om Pojkrumsliberalerna, De negativa Liberalerna,”Freedom is just another word for nothing left to lose”- liberaler, 7-sorters-kakor-liberaler, De materialistiska liberalerna, Plutomoderaterna och de Post-materialistiska liberalerna (radikalerna). Hela texten finns här. 


                                      Bild: Max Gustafsson.