Ett vackert äktenskap

 

Vi gifte oss alltså, i den lilla kyrkan Kaga, i Östergötland. Inget stort ståhej, men viktigt för oss. Jag börjar mer och mer tro som katolikerna; att äktenskapet är ett sakrament.

Jag ser oss gå omkring i landskapet, mellan kullar och stora fält, i en hage med runda stenar, där korna gått om sommaren. Det är en disig höstdag i oktober. Vi släpper hunden. Vi går lite åt varsitt håll och står och ser ut över slätten, för att vi behöver komma över någon irritation som dykt upp. Där skymtar vi Kaga kyrka långt borta i grådiset, liten, medeltida, med spiran som svart kontur.

Andra dagar far vi genom landskapet, över Östgötaslätten till vår favoritpromenad vid Kinda kanal. Vid Berg ser vi stora kanalbåtar passera tröghetsfaktorn i slussarna. Hunden Bella viftar omkring, en Golden Retriever, alltid glad. Det är på det hela taget något engelskt över vårt äktenskap; både humorn och trädgården, både landskapet, hunden och klivandet med gummistövlar upp mot en höjd där man ser ut över Roxen. Både vackra kyrkor och sinnliga fröjder. Både-och, hela tiden. Alltid i naturen, mer sällan i kulturen, om man undantar domkyrkans konserter och länsmuséet där min man arbetade.

Ibland går vi under höga träd och plockar svamp, och min man är ivrigare, alltid mycket ivrigare, än jag. Vi åker ut och simmar, det finns tillräckligt varma sjöar i Östergötland, säsongen mellan mitten av maj och en bit in i september. Hunden badar gärna, men när vi långsimmar sitter hon på stranden och ylar.

Om somrarna rör vi oss utåt kusterna, ligger med varandra på klippor vid havet och tänker inte ens på om någon kan se oss. Det är starkt då. Och egentligen alltid.

Jag betraktar oss där vi går genom slottsparkernas hagar, och ut med hunden om kvällarna, under tujorna vid lärarhögskolan. Hör oss muttra en hel del om hur den här trädgården vi har egentligen ska skötas: Min man hugger ut ett körsbärsträd för att få in mer ljus, jag ogillar detta, trots att vi har ännu ett körsbärsträd. Han gräver ut en och annan planta i rabatterna, långt innan han kommer på vad den ska ersättas med. Det är baggissar. Men vi bråkar en del. Mest om praktiska grejer. Städning och den vanliga skiten.

Det händer att jag tycker han är frånvarande, på det typiskt manliga sättet, alla hans projekt i skallen. Då bråkar jag för mer närvaro. Han känner av min frihetsdrift, och när den börjar värka, efter tolv år, ser jag till att komma upp till Stockholm igen. Vi särbor. Han ledsnar, vill skiljas. Jag kan inte säga emot det, eftersom det är jag som brutit upp.
Nu, långt senare, tycker jag att vi aldrig skulle ha skilt oss. Nu är han död. Man ser först efteråt vad vi hade; hur levande det alltid var, hur varmt.

Ibland rör vi oss som i en dröm, som ljusa grå bilder ur en Tarkovskijfilm. Jag är hon som hänger på en gärdsgårdsstång i Spegeln, han är forskaren i Solaris. Och som i Solaris går de sönder när de slits ifrån varandra. Tarkovskij visste något om kärleken.

Spegeln 1975

 

Solaris 1972

Till sist minns jag vad vår vän Arne Urberg sa om oss: "Det är fel människor som skiljer sig, och fel som fortsätter att vara gifta".