Bonnard och gränslösheten

Det hjälper inte särkilt mycket att definiera honom som post-impressionist, eller som en del av syntetismen, eller ens som en av Les Nabis. Han är för vild. Samtidigt som det är märkligt att kalla honom vild, då nästan varenda en av hans målningar inbjuder till något ljuvt, ett skådande ut över landskap, eller in i interiörer som vibrerar av färg. Han är mannen som gör vad som faller honom in, och ritar om kartan när han ska vidare. Och vidare kommer en konstnär genom att våga det knäppa. En sen Bonnard kan vara helt psykedelisk, flippad, konträr till "normalt" landskapsmåleri. Som denna, nedan, från sommaren 1917.

Kompositionellt håller den ihop; där finns två cirklar (träden) två rektanglar, en svagt antydd triangel (i mitten). Det är formen. Men vafan är det som händer här, när han redan målat i trettio år?
Landskapet är som en liten scen. Inbyggd i scenens skönhet ligger några små ynkliga hoprullade figurer, de ser ut som barn. De finns nästan inte. En liten hund får också vara med. Vad vill han säga? Att det vi har omkring oss är allt vi är? (Han är ju så kär i sina landskap). Men underligt ändå, att den som målat några av de mest sensuella kvinnokropparna väljer det här; ett löst skimmer av gestalter på botten av landskapets rymd.

Det som hände mig när jag såg den stora Bonnard-utställningen på Glyptoteket i Köpenhamn var, som sig bör, överraskningar. Jag hade fattat det där med koloristen, mannen som älskade vackra badrum och öppna fönster mot en trädgård. Jag hade fattat det också därför att målaren Olle Skagerfors, som en gång besökte min man och mig, kom ut från vårt badrum och sa: "Men, vafan, ni har ju ett BONNARD-BADRUM".  (Detta på nasal göteborgska).
Och jag hade sett det där, smeksamt vackra, franska, kvinnan som står i motljus med en kropp som brinner av färger och skugga.

I de stora salarna blev något annat synligt; man kan kalla det mystik eller gränslöshet. Det är som om målaren hela tiden söker sig lite bortom det som finns framför honom, eller så är han naiv, men resultatet är inte naivt. Träd och grenar, blekt fjolårsgräs, en husgavel, bergen långt borta, fälten som rullar ner i dalen, allt blir sammanvävt och får ett skimmer av kärlek (ja, faktiskt). Man ser hur han strävar mot förbindelser; trädgrenen sticker iväg och sammanbinder mark och himmel, blom och växter griper in i varandra, men får aldrig den där fasta konsistensen som hos Monet (vän till Bonnard) eller Gaugain.

Bonnard improviserar. Han utmanar formlösheten. Strukturen faller nästan samman eller ingår i mönster som bara han ser. Den samtida vurmen för japanska träsnitt och landskap kan man också avläsa här och var. Men samtidigt: Bonnard är så konstig, han är en sån som vågar göra något ofärdigt. Jag tror alla riktigt stora målare, de som inte fastnar alltför tidigt i sin form och sina "idéer" lever på gränsen till den där formlösheten. Per Kirkeby gjorde det, och Munch, definitivt. Men Bonnard kan verka så mycket snällare. Vi tror att han gör dekor. Det gör han inte. Han studerar. Nedan två målningar från samma vinkel, olika årstider.

Jag tror att jag kunde ha stått bredvid den här målaren och sagt: Men det är för mycket, du behöver inte ta med allt, inte alla detaljer. Och han hade sagt: Jo, allt ska med. Det är ju det som är det verkligt svåra. Och att få det levande.
Pierre Bonnard föddes 1867 i Fontenay-aux-Roses (obs, poetisk födelseort) och dog 1947 i Le Cannet.

Advent med Duccio

Den här målningen tänkte jag lägga in redan till allhelgona, men nu är det advent och det passar lika bra. Den är från altartavlan i Domen i Sienna. Målaren är Duccio di Buoninsegna, och den är målad mellan 1308-1311. Somligt får ta tid. Naturligtvis hade han också en massa hjälpande händer från lärlingar i verkstaden som fick jobba med mantelfall, guldglorior och skägg, men inte så mycket mer.
Duccio utvecklades ur den bysantinska konsten till ett mer personligt uttryckssätt i ansikten och uttryck, och är en föregångare till ungrenässansen. Det är någonstans här som den religiösa konsten är som bäst. Om man tänker på "Det Eviga" som Tegnér sa. Men den gamle - numera möjligen föråldrade, men såna småsaker bryr vi oss inte om - konsthistorikern Gombrich, som vi läste på Konstvetenskapen, ägnar bara en rad åt Duccio, innan han forsar vidare med Giotto. Det bryr vi oss heller inte om. Idag är det Duccios dag. Och se vilka fina ansikten! Han som ser mest hippie ut är förstås Johannes Döparen.

Se även E.H. Gombrich: Konstens Historia. Och: Att klicka för förstoring är absolut nödvändigt!

Odilon Redon - den naiva symbolisten

Nej, jag menar inget dåligt med ordet "naiv". Jag menar att Odilon Redon vann något på sin naivitet. I ett gäng av tunga symbolister som Arnold Böcklin, Pierre-Cécile Puvis de Chavannes och Gustave Moreau, alla fulla av sin egen betydelse - lyckades Odilon Redon bevara en omedelbar, liksom pudrig närhet till sina målningar. Visserligen fanns där allegorier, om än inte så heavy som hos de andra, men där fanns också fjärilar, blommor och lek, och en kolorism som blev alltmer raffinerad ju mer förälskad Odilon blev i sina pastellkritor. Så direkt har han målat den här skymningsbilden; ett förenklat havslandskap som påminner mig mycket om en skymning i Grekland.

Symbolisterna, i all sin olikhet, ville bort från realismens och impressionismens vardagsscener. Men den största av impressionister, Claude Monet, var inte så fjärran från symbolismen när han målade sina sista stora, mörkblå väggar av näckrosor på väg mot intet.
Hos Odilon Redon får fjärilarna, som brukligt är, beteckna livets korthet och skönhetens förgänglighet. Men det är den varma känsliga färgen som gör hans bilder tidlösa. Hans äkthet, skulle man sagt, förr. Innan vi blev hypersmarta. Och det är just hans brist på smartness som är så fin. Kolla kvinnobilden nedan, hon är som drunknad i naturens stämning, ett soft paper varpå stundens frömjöl, dofter och ljus sätter sina avtryck.
                                     

 

Till sist den märkliga vacka målningen, Pegasus: Ynglingen och hästen, ett motiv som fick återklang i Picassos unga människor med hästar.
Även Munch tog intryck av Redon och de andra symbolisterna när han målade sina unga män och kvinnor som emblem för en besvärlig ungdom. Men hos Redon finns inga personliga problem synliga. Bilderna är insvepta i en drömmande dimma, ett stoft som flyter med ljuset. När det uppstår komplikationer, som i de etsningar där hans symbolism goes bananas och blir litterär, är det sämre, eller som i målningen av den enögde cyclopen (som är riktigt dålig).

Redon är bäst när han bara flummar, och inte oroar sig så mycket för linjen, anatomin, eller vad som måste göras för att åstadkomma en god målerisk rebus. Han lever, tycks det mig, till hälften som ett avtryck av tidsandan - inklusive trofasta mecenater och vänner - till hälften i en sagovärld med lugna arkaiska spår.

Pegasus är målad 1900. Odilon Redon levde mellan 1840 och 1916. Född i Bordeaux, död i Paris, slapp andra världskriget. Hans konst har satt spår både hos Chagall och - i viss mån - hos surrealisterna. Det mesta hänger samman.

Knausgård, Turgenjev och Andersen-Lundby

 

Det hände nästan samtidigt: Jag hade med Karl Ove Knausgårds hjälp förflyttat mig till en resa i Ryssland, sett de gamla förfallna gårdarna med hans ögon, de nästan artificiellt nya kyrkorna, och de  ryska människorna; en chaufför med olidliga arbetstider, men samtidigt en talangfull berättare, några unga kvinnor på ett tåg, en 103-årig gammal kvinna vars släktingar inviterade honom till sitt hus, en kvinna som genomlevt tsartiden, revolution och leninism, och den nya underliga tid som är nu och som av någon bedöms som ett förfall.

Men Knausgård börjar sin betraktelse med Turgenjev och en Jägares dagbok - och med Tolstoj. Och jag såg de enkla skjortorna med skärp, hästarna, kärrorna, de som hämtade hö, de som hämtade ved, de som bar och slet på exakt samma sätt som de fortfarande bär och sliter i stora, glömda delar av Ryssland.

Sen, av en slump, dök den här bilden upp: Målad av Anders Andersen-Lundby. Samtida med en hel mängd nordiska naturlyriker målar han ofta snälla bilder, vackert ska det vara, och han får rätt stor framgång med skimrande vinterlandskap och disiga skymningar med snöklädda träd. Frost är han expert på. Och ändå var han självlärd. Han kunde också måla en nyutslagen bok om våren, det bara måste en dansk kunna. Men bilden som tog mig var denna: Med ens är Andersen-Lundby en riktigt stor konstnär.

De sköna vinterbilderna innehöll sällan några människor, och aldrig på nära håll. Men här gör
den danske konstnären samma sak som Turgenjev, går människorna till mötes i skogen. Och vilket jäkla väder. En slaskig fuktig blötsnö täcker marken, jorden har knappt nån tjäle känner man,vagnshjulen drar upp lera, bondens stövlar blir våta, det är rått. Det är också en dämpad färgskala och en annan valör än på de flesta av konstnärens målningar.

Jag tror att han, som i viss mån Turgenjev, och definitivt Tolstoj, drogs mot realismen, kanske i slutet av sitt liv. Här gäller det grundläggande villkor, slitet, veden, födan, arbetsdjuren och en ensam man i skogen. Men också - vilket ljus, vilket ljus som silar och drar och får mig att veta exakt hur den där dagen lyser, trots eländigt före. Det är stor konst, att få med både människan, villkoren, och den obotliga skönheten även i en liten mörk skog i snöglopp. För mig liknar den exakt en viss del av Haga, under samma vinterväder. Där finns den här sortens arbete inte mer. Men det fanns - på Bellmans tid.

Tycker att ni gärna kan läsa Knausgårds artikel, den är så bra, den finns här. 
Och här nedan finns målningen av Anders Andersen Lundby i sin helhet, men jag tyckte alltså mer om den i beskuret skick. Sådan är min modernitet. Ni som ser den kanske tycker något annat. Lundby levde mellan 1841-1923.

Draghästar i snöig skog.

En målare jag nästan glömt: Serge Poliakoff

Det finns en viss sorts fin och lite lyrisk abstraktion som kulminerade i konsten på 50-talet, innan den blev hastigt avbruten av pop-art, minimalism och annat, på 60-talet. Jag behöver inte rota fram några exempel på den sortens konst; en räcka konstnärer från Philip von Schantz till Nicolas de Stäel har passerat den, ibland med fina resultat. Men som med nästan allt som är fint och elegant i konsten börjar det läcka kraft och dräneras och när det är gjort är det gjort.

Så finns då Kandinsky, Malevitj, Mondrian och andra djärva typer som gör mer radikala ryck. Bort med det lyriska, in med abstrakt expressionism. Feeling, fara, men också andlighet (Malevitj, Kandinsky) och en intill tvångsmässighet kontrollerad konst (Mondrian). Alltihop mycket användbart när salongskonsten blivit modernistisk såsighet.

In träder också Serge Poliakoff; en konstnär som inte hör till de där namnen man minns från första kursen i Konstvetenskap. Han kom som flykting från Ryssland 1917, landade i Paris, gick på de nödvändiga skolorna, hittade de rätta vännerna. Och blev påverkad, som vi alla blir (föreställningen om det rena originalet är antingen en egocentrisk eller en provinsiell dröm).

Och - jag har alltså inte fattat hur bra han ofta är: En konstnär som i stort sett håller sig till samma sak hela livet (medan Picasso genomgick sina arton faser) - och som gör det bättre och bättre. Det är en sorts tåga, eller trofasthet jag gillar. Men det skulle ju inte spela någon roll om det var ett fasthållande man tråkas ut av. Så inte med Poliakoff. Han är stram, han är en virtuos kolorist, som blir bättre och bättre ju mer han sparar på färgerna, som i den här målningen nedan, där de små schatteringarna i blått till svart är fyllda av nyanserad koncentration och låter de få röda, orange och vita partierna stå fram som i en meditativ dikt. Om vad? Ingen aning. Det är det som är mystik.

Och jag fattar att jag också närmar mig Poliakoff utifrån min stora förtrogenhet med Per Kirkebys konst. Så där som man kan avläsa en dikt av Eliot för att man läst så himla mycket Ekelöf. Eller ungefär så. Både Poliakoff och Kirkeby tror på färgen som "budskap". Båda har varit fascinerade av ikonmåleri och en nivå av andlighet i konsten.

Serge Poliakoff, olja p d, 1956