Bonnard och gränslösheten

Det hjälper inte särkilt mycket att definiera honom som post-impressionist, eller som en del av syntetismen, eller ens som en av Les Nabis. Han är för vild. Samtidigt som det är märkligt att kalla honom vild, då nästan varenda en av hans målningar inbjuder till något ljuvt, ett skådande ut över landskap, eller in i interiörer som vibrerar av färg. Han är mannen som gör vad som faller honom in, och ritar om kartan när han ska vidare. Och vidare kommer en konstnär genom att våga det knäppa. En sen Bonnard kan vara helt psykedelisk, flippad, konträr till "normalt" landskapsmåleri. Som denna, nedan, från sommaren 1917.

Kompositionellt håller den ihop; där finns två cirklar (träden) två rektanglar, en svagt antydd triangel (i mitten). Det är formen. Men vafan är det som händer här, när han redan målat i trettio år?
Landskapet är som en liten scen. Inbyggd i scenens skönhet ligger några små ynkliga hoprullade figurer, de ser ut som barn. De finns nästan inte. En liten hund får också vara med. Vad vill han säga? Att det vi har omkring oss är allt vi är? (Han är ju så kär i sina landskap). Men underligt ändå, att den som målat några av de mest sensuella kvinnokropparna väljer det här; ett löst skimmer av gestalter på botten av landskapets rymd.

Det som hände mig när jag såg den stora Bonnard-utställningen på Glyptoteket i Köpenhamn var, som sig bör, överraskningar. Jag hade fattat det där med koloristen, mannen som älskade vackra badrum och öppna fönster mot en trädgård. Jag hade fattat det också därför att målaren Olle Skagerfors, som en gång besökte min man och mig, kom ut från vårt badrum och sa: "Men, vafan, ni har ju ett BONNARD-BADRUM".  (Detta på nasal göteborgska).
Och jag hade sett det där, smeksamt vackra, franska, kvinnan som står i motljus med en kropp som brinner av färger och skugga.

I de stora salarna blev något annat synligt; man kan kalla det mystik eller gränslöshet. Det är som om målaren hela tiden söker sig lite bortom det som finns framför honom, eller så är han naiv, men resultatet är inte naivt. Träd och grenar, blekt fjolårsgräs, en husgavel, bergen långt borta, fälten som rullar ner i dalen, allt blir sammanvävt och får ett skimmer av kärlek (ja, faktiskt). Man ser hur han strävar mot förbindelser; trädgrenen sticker iväg och sammanbinder mark och himmel, blom och växter griper in i varandra, men får aldrig den där fasta konsistensen som hos Monet (vän till Bonnard) eller Gaugain.

Bonnard improviserar. Han utmanar formlösheten. Strukturen faller nästan samman eller ingår i mönster som bara han ser. Den samtida vurmen för japanska träsnitt och landskap kan man också avläsa här och var. Men samtidigt: Bonnard är så konstig, han är en sån som vågar göra något ofärdigt. Jag tror alla riktigt stora målare, de som inte fastnar alltför tidigt i sin form och sina "idéer" lever på gränsen till den där formlösheten. Per Kirkeby gjorde det, och Munch, definitivt. Men Bonnard kan verka så mycket snällare. Vi tror att han gör dekor. Det gör han inte. Han studerar. Nedan två målningar från samma vinkel, olika årstider.

Jag tror att jag kunde ha stått bredvid den här målaren och sagt: Men det är för mycket, du behöver inte ta med allt, inte alla detaljer. Och han hade sagt: Jo, allt ska med. Det är ju det som är det verkligt svåra. Och att få det levande.
Pierre Bonnard föddes 1867 i Fontenay-aux-Roses (obs, poetisk födelseort) och dog 1947 i Le Cannet.