måndag 12 februari 2018

En målare jag nästan glömt: Serge Poliakoff

Det finns en viss sorts fin och lite lyrisk abstraktion som kulminerade i konsten på 50-talet, innan den blev hastigt avbruten av pop-art, minimalism och annat, på 60-talet. Jag behöver inte rota fram några exempel på den sortens konst; en räcka konstnärer från Philip von Schantz till Nicolas de Stäel har passerat den, ibland med fina resultat. Men som med nästan allt som är fint och elegant i konsten börjar det läcka kraft och dräneras och när det är gjort är det gjort.

Så finns då Kandinsky, Malevitj, Mondrian och andra djärva typer som gör mer radikala ryck. Bort med det lyriska, in med abstrakt expressionism. Feeling, fara, men också andlighet (Malevitj, Kandinsky) och en intill tvångsmässighet kontrollerad konst (Mondrian). Alltihop mycket användbart när salongskonsten blivit modernistisk såsighet.

In träder också Serge Poliakoff; en konstnär som inte hör till de där namnen man minns från första kursen i Konstvetenskap. Han kom som flykting från Ryssland 1917, landade i Paris, gick på de nödvändiga skolorna, hittade de rätta vännerna. Och blev påverkad, som vi alla blir (föreställningen om det rena originalet är antingen en egocentrisk eller en provinsiell dröm).

Och - jag har alltså inte fattat hur bra han ofta är: En konstnär som i stort sett håller sig till samma sak hela livet (medan Picasso genomgick sina arton faser) - och som gör det bättre och bättre. Det är en sorts tåga, eller trofasthet jag gillar. Men det skulle ju inte spela någon roll om det var ett fasthållande man tråkas ut av. Så inte med Poliakoff. Han är stram, han är en virtuos kolorist, som blir bättre och bättre ju mer han sparar på färgerna, som i den här målningen nedan, där de små schatteringarna i blått till svart är fyllda av nyanserad koncentration och låter de få röda, orange och vita partierna stå fram som i en meditativ dikt. Om vad? Ingen aning. Det är det som är mystik.

Och jag fattar att jag också närmar mig Poliakoff utifrån min stora förtrogenhet med Per Kirkebys konst. Så där som man kan avläsa en dikt av Eliot för att man läst så himla mycket Ekelöf. Eller ungefär så. Både Poliakoff och Kirkeby tror på färgen som "budskap". Båda har varit fascinerade av ikonmåleri och en nivå av andlighet i konsten.




Serge Poliakoff, olja p d, 1956










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar