Jag skrev in hela artikeln om Clarice Lispector på björnstrand backwater där jag lägger alla längre texter. Några axplock, som det hette förr, finns här, men läs för all del hela texten, det är den värd.
Få kan som Lispector på
en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en
kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och
konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli
konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en
programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk
begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder
för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne,
av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon
sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner:
Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig
trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en
man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon.
Det är som om hon helst
vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en
känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning,
gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor
som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande
(Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat
textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken
katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är
det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt
kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor
på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos
Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte:
Meningen med livet är själva levandet.
Hela texten finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar