Kärleken och hatet, av Mara Lee

Tre skärvor ur min recension.
 
Från de pladdrande mode-flickorna i Ladies, till främlingskapet i Salome, till det gotiskt trolska och vansinniga i Future perfect, har författaren skalat ner sin problematik till en konstnärlig essens. Det kan sägas genast; det är oerhört vackert och säkert skrivet.

                                                                         *

”Sorgen borde vara som en hel civilisation, döden som människan förorsakat måste vara närvarande i allas minnen”, skriver Marguerite Duras i en av sina romaner. Det är det kollektiva minnet och den smärtan som Mara Lee uttrycker och begär att vi ska beröras av. Det gör hennes bok till en tragisk läsning, som att höra en röst be om nåd, samtidigt som den slår till, som att se tecknen för att hela vår tid, dess konflikter och hårdhet, är av sado-masochistisk natur. 

Några utvägar, någon frigörelse blir inte synlig. Kanske finns den bara i själva berättandet. Författaren som fortsätter tala, om det allra svåraste, om att vara osedd på grund av ras, kön, brist på självklar tillhörighet. Och att kunna segra enbart genom att nagla fast motståndaren i sitt språk, sina tankar. 


Hela recensionen finns här, för den som vill logga in en månad för en krona.