Jag kan fortfarande höra min mamma och pappa skratta tillsammans. Ofta och gärna, till och med åt sig själva och varandra. Men ett särskilt minne flöt upp ur medvetandet. Vita plåstret.
De sa det rätt ofta, och så fnissade de. Så här till exempel:
- Den där kvinnan Abel gifte sig med, har du sett henne, hur är hon?
- Ja, vad ska jag säga. Vita plåstret.
Fniss. Definitivt elaka fniss. Eller så här.
- Man kan bli lite, lite trött när de anställer en som knappt är kvalificerad. Mycket korrekt, välkammad, artig mot alla, men....
- Vita plåstret?
Befriande skratt.
Det är förstås en oerhörd arrogans i detta. Inte en centimeter politisk korrekthet. Men Vita Plåstret är faktiskt en kul, delvis adekvat beteckning för folk som sällan ger ifrån sig något annat än en konventionell fras då och då, och med en minimal repertoir av uttryck. Konstnärsarrogansen; att de flesta civila är lite, lite tråkiga, hade fler uttryck för det: Privatmänniskor.
- Vilka var där?
- Bara en massa privatmänniskor.
Privatmänniskor var de som inte hörde till teatern, filmen, konstnärerna, målarna, musikerna etc. En del var säkert bra människor. Men i sin fortfarande ungdomliga arrogans tyckte mina föräldrar helt enkelt att det som var tråkigt var tråkigt, och det var ett starkt kriterium. "Finns ingen större synd än tråkighet" brukade min pappa säga. Vet inte om han rentav citerade Oscar Wilde.
Ja, såna var de. Samtidigt som de naturligtvis hade vänner ur helt andra kadrer; en resebyråchef, en läkare, en professor i medicin, en psykiater etc. Ingen av dem var beige.
Det är förstås så att vi alla (utom helgon) har denna benägenhet att skoja om andra människor, särskilt om de som tråkar ut oss. Men det ska helst ske privat. Det ska inte behöva drabba x,y, z.
I vår tid, om vi nu ska moralisera en smula, finns all den där arrogansen visavi andra människor hängande på twitter och facebook i ett rum som aldrig tar slut. Och same shit är upphöjt till klickbete i dags-och-kvällstidningar. Det är ofta inte ens roligt. Ofta är det ångande hatiskt. Men det är en annan historia.
I ett enda avseende är jag borgerlig; elakheten och de upphöjda skämten om tråkmånsar bör helst hållas inom hemmet. Om inte hemmet också består av tråkmånsar, för då funkar det ju inte.
Tack för att du delar ditt föräldrars minne. Din Pappa var den största skådespelaren någonsin! Kärlek
SvaraRaderaGott att du säger det. Jag ska hälsa min käre far, om han susar förbi ;)
SvaraRaderaTack så mycket! Det skulle vara riktigt fint (om det bara var möjligt)! :)
SvaraRaderaJa, jag håller med: man ska vara försiktig med såna där epitet och hålla det privat. På mitt jobb förr om åren fanns det smeknamn eller kanske snarare öknamn på en del av kollegerna. Det var ofta roligt tillspetsade namn och det var lätt att ta till sig och använda nån gång ibland när just den personen inte var närvarande. För det mesta var det nog rätt oskyldigt, inte särskilt elakt, men jag märkte så småningom att det inte var bra. Det gjorde nånting med mitt egna intryck av den person som fått ett sånt öknamn. Kändes inte bra, och jag slutade använda såna beteckningar på folk.
SvaraRaderaSen vad gäller din pappa: absolut en mycket bra skådespelare. Tyckte mycket om honom.
De hittade inte bara på namn på folk. När de blev äldre och snällare döpte de saker omkring sig: till exempel det knarriga kylskåpet, som döptes till Nixon.
SvaraRaderaDet var kanske den tråkigaste "personen" i deras liv just då.
Men, i övrigt, Gabrielle, så förstår jag vad du menar. I en arbetsgemenskap är det inte bra att hitta på öknamn och dylikt. Ändå är det tyvärr så att ingen undgår att ha roligt åt vissa andra människor. Inte ens jag.
SvaraRadera