Sorgebok över en förlorad värld

Lyra Koli, Allting Växer (Modernista).

Golfströmmen har för länge sen ändrat sin riktning och de skandinaviska länderna är obeboeliga på grund av klimatet. För Jossi, hennes man Mads, och hennes familj återstår bara ett melodiskt minne av skandinaviska språk, en berättelse om sommarens stuga och en refräng från Evert Taube, som utgör ett nostalgiskt nynnande mantra i Jossis hjärna: mandelblom, gullviva, kattfot och blå viol.

Nutiden är ett liv under en enorm artificiell ostkupa, med inbyggda reglage av regn och ljus, av konstgjorda soluppgångar och takträdgårdar med välansad ”natur”. De enda samhällsvarelser som återstår är datastyrda människor, med schemalagda kontroller av kroppens kemi. Alla avvikelser från ”normaliteten”, all vantrivsel, bearbetas omedelbart av diverse microchips inopererade under huden. Barn beställs på laboratorier enligt kliniskt genetiska bedömningar och kvinnans menstruationscykel programmeras enligt nyttoprincipen. Ingen avkomma är oplanerad. Man går på ”prefrerenskalibrerad blinddejt”, scrollar insidan av sina ögonlock och svajpar fram palmstränder och virtuella sexuella lekar, efter behag. Kropparna har dessutom tillgång till en sorts åtsittande overaller, där alla upptänkliga sensationer kan stimuleras via små tryck och vibrationer.

Eftersom karaktärerna i den här romanen är så avindividualiserade blir deras psykologi mycket tunn. Ändå är de empatiskt skildrade med allt de har förlorat, som om författaren sörjer med dem.

Jag tänker helt konkret, att människor som har ögonlockssensorerna fulla av virtuella världar, naturligtvis inte ens drömmer sina egna drömmar längre. Det skriver inte Lyra Koli in i romanen, men det är en obehaglig underton, kopplad till nästa nivå av individuell förintelse: Berättelsens förvandling från artificiell värld till desperat ”biologism”. En organiserad grupp, vars vilja är att låta naturen ta över, inleder vidriga labbexperiment där djur och till sist en människa offras – som alltid i sekteristiska miljöer – för den goda saken. Det är den labila och självutplånande Jossi som blir gruppens martyr. De otäcka beskrivningarna av hennes kropps förvandling har lånat mycket från skräckfilmsgenren, men också från närmare håll, som till exempel Macchiarinis experiment med dysfunktionella luftstrupar.

Från de infekterade såren steg en tydlig lukt av var. Hennes hår hängde i brungröna testar, slickade sig slemmigt mot de insjunkna kinderna…under de fladdrande ögonfransarna skymtade jag hennes blodsprängda vitor.

Det handlar inte enbart om en framtid styrd av artificiell intelligens, det handlar lika mycket om nutiden. Det är hälsoappar, stegräknare och ständig uppkoppling utvecklat tio steg vidare. Scrollandet och flykten till konstgjorda miljöer har tagit över livet, liksom plastikkirurgin och uppvisnings-mentaliteten gjort allt naturligt åldrande omöjligt. Fiffigt är det också att låta den virtuella psykoterapeuten låta som en ytterligt mekaniserad KBT-psykolog.

I början är det en seg läsning. Som att se ett uppifrån-foto av ett laboratorium, där enstaka figurer kan omplaceras utan större betydelse för helheten. Som om en drönare betraktar dem. Det är möjligt att denna utstuderade tråkighet är avsedd, det artificiella livets tristess ska inympas i läsaren.

Men även längre in i berättelsen känns den här boken tung som en sten; en sten som rullar genom alla de kvasi-virtuella miljöerna där Jossi, Mads, Monica och de andra rör sig, halvt zombifierade av sin apparatur; sina hormon-och- humörprogrammeringar, och sin ansamling av gulliga foton från takträdgårdarnas små oaser. 

Historien stelnar till i demonstrationer av framtidens rekvisita, och tappar energi. Vill man ha en mer vital framtidsdystopi ska man läsa Doris Lessings Shikasta - därför att ett konstverk, en roman, behöver ett flöde, någonting som löper utöver det tänkta innehållet. Det finns mycket sällan här. Ändå grips jag av respekt för Lyra Kolis allvarsamma hållning: Skrivandet som social dimension, för diskussion, för ett moln av fladdrande sidotankar. Det är trots allt mycket värt att skriva den här sortens roman just nu, i det kritiska ögonblicket mellan ett naturförsvar, en naturförstörelse och en tilltagande optimism för AI och teknologiska experiment, ibland helt utan kontakt med den jordiska verkligheten.

Tidigare publicerad i DT, Gefle Dagblad, ST, Vlt, ÖP med flera mittsvenska tidningar.