fredag 7 december 2018

Roligt med Stendahl

Om kärleken är såklart och utan all filimetrig tvekan Stendahls finaste bok: Här är mannen som vet allt det där om kärleken som man behöver veta (hallå alla kulturmän, läs och begrunda: "Överdriven tillvänjning till njutning förhindrar kärlek från att uppstå") - och jag minns det som att jag kunde stryka under varje ord han skrev. Det om hur kärleken växer i de återkommande avstånden är förstås berömt; kristalliseringen, som han kallar det - när två människor går ifrån att vara obeslutsamt förälskade till att veta: Det är du.

Jag får tacka Litteraturvetenskapen att jag också läste Rött och Svart, som jag tyckte mycket om, även om den är en rätt så enkel historia om en uppkomling i 1800-talets salonger. Det jag minns mest är hur han måste klättra på en stege i natten för att nå sin älskling under taket. Sådana saker blir kvar i ens filmiska minne.

Nu läser jag, med nöje, den av andra littvetare så prisade Kartusianerklostret i Parma. Jag kom aldrig igenom den då, och tyckte absolut de överdrev romanens värde. Men nu så: Det är så roligt att vara med Stendahl: Efter en lite sömnig inledning sätter han med full fart igång sin roman. Från det lilla slottet vid Comosjön, rusar den ivrige ynglingen Fabricio ut i världen och deltar i ett krig han knappt vet var det utspelar sig. Det är slaget vid Waterloo.

Han blir helt hemmastadd med hästar, vapen, krutrök, hunger och elände och slår sig igenom allt med ferm, och man vet att Stendahl har varit med om det där. Det sitter.
Väl tillbaka i de världsliga salongerna får läsaren veta allt om palatsintriger, karriärmöjligheter för vackra unga män, mänsklig psykologi, politiskt angenäma giftermål, samt hur många kaleschhästar man bör ha för att vara riktigt i smöret. Stendahl berättar helt osentimentalt och extremt tolerant om allt vad fuskigt och fint folk har för sig, och det går med en himla rotation. Jag har roligt. Jag tror han väcker mina Gascogner-gener till liv. Samtidigt måste det sägas att denne man, född i slutet av 1700-talet, i all sin frihetlighet ändå har en stor finess när det gäller beskrivningen av det motsatta könet, och i sin känsla och respekt för kvinnan som egen person.

Något att begrunda i fängelset för somliga herrar. Och då menar jag inte bara sådana som Marquis de Sade. Han var nämligen död när Kartusianklostret kom ut. Liksom när Om kärleken kom 1822. Det var ju synd. Men även om han hade levat - så vill de inte veta - de där bestarna. De vill bara fylla sin tomhet, med kvinnor. Å andra sidan: Denna kulturman, Stendahl, tar vi till vårt hjärta, vad än flickorna säger om det.

6 kommentarer:

  1. Kan inte hålla med mer om Stendhals Om kärlek, Gabrielle. Det är en av de böcker som förändrade mitt liv, även om jag fortfarande inte riktigt fattar hur. Har från tid till annan funderat på att skriva en egen bok med samma titel, med ytterligare referenser till Cavalcanti, Ezra Pound och många andra: "What thou lovest well remains" och allt det. Tack för påminnelsen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja. Den utesluter alla möjligheter att betrakta män som grisar, och det är ju hoppfullt. Tycker absolut du ska skriva din egen Via Amorosa ; )

      Radera
  2. Inspirerande, uppfordrande! Han har länge nog stått på min lista över det som borde, nej måste läsas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sådana där måste-listor har ju en tendens att fungera som överjaget, mer nedtryckande än upphetsande. Men visst, denna ska man nog ha läst, som det heter. Men läs Om kärleken först av allt, om du inte gjort det.

      Radera
  3. Ja, din text skapar lust att läsa! Och påminner mig om vad Sebald skrev i "Svindel. Känslor" om Stendahl och kärleken och inte minst om dess medicinska komplikationer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack.
      Du tänker på att han dog i förtid och hade tio överjävliga år pgra av felbehandlad syffe? Jag - å min sida - har inte läst Sebald och hör klockorna pingla från många håll om att det bör jag göra.

      Radera