I det nya numret av nättidskriften Evngelium finns en lång text om mitt avsked till min pappa. Den handlar säkert om mer än det personliga. Om kärlek som inte dör. Om en faders betydelse. Om att bli sedd och att bli befriad.
Hela tidskriften är ägnad Pappan, fäder, Fader Vår. De frånvarande fäderna och de närvarande, de bibliska och de mindre heliga. Den handlar om mer ändå, men det får ni läsa om i Tidskriften, som jag länkar till här.
Ännu ett kort klipp ur texten:
På natten samma dag hon lämnat honom har hon svårt att sova. Med ens vet hon att hon måste gå tillbaka till honom redan nästa dag. Sedan slumrar hon till och drömmer att pappan reser bort, obunden av dem alla. De tar avsked, utan oro eller skuld, utan familjärt sentiment. Hon önskar honom det han önskar sig själv och får detsamma tillbaka. Det är den enda sorts välsignelse de har bruk för.
Vad handlar drömmen om? Om ett slut som passar honom:
Han sitter av nu. Hästarna får gå som de vill. Tömmarna håller han ännu i sitt gamla järngrepp. Men betslet faller till marken. Han märker det inte. Han ser hästarna röra sig som i musik. Väldiga betesmarker: Hebriderna, Gotland, Island. Där betet slutar är havet. Vitt skum mot klipporna. Måsar under hans fötter. Det stänker i ögonen. Han blir salt i ansiktet. Snart är han uttorkad. Helt och hållet salt. Luften är full av små askflagor. Ur en sårig spricka väller lavan fram i pulserande stötar. Det ångar om den nya, svarta ön som reser sig ur havet. Surtsey. Bolmar, glöder, fräser. Han har kommit i tid för att se det.
(Texten publicerades första gången i OTTAR 1994)
Så fin text, min vän. Känner igen mig flertalet gånger där han för mig var hon. God fortsättning!
SvaraRaderaHej Helena, vi genomlever så mycket vid någons död, för dig nyss, för mig länge sen nu. Men allt som sker där står skrivet tydligare än allt annat. Nej - men lika tydligt som vår största kärlek i livet, så är det där momentet en chans till en annan sanning: finns ingen kontroll då, finns bara medlevandet och det äkta.
RaderaSkönt om man kan lämna varandra så.
Tack Gabrielle, du skriver rakt in i kroppen på mig, jag är tillbaka hos min mamma på sjukhuset, de sista timmarnas långsamma, fridfulla farväl. Min far däremot har jag aldrig tagit farväl av. Han dog när jag var elva, jag fick aldrig chansen. Jag är nu tjugotvå år äldre än min far.
SvaraRaderaDu är far till din far då - som någon säger i en Fellinifilm.
SvaraRaderaFint med ditt gensvar. Gott ändå att ha varit hos dem, i det sista.
Mycket starkt och gripande. Och fotot är på något sätt emblematiskt: även om man inser att det där är en specifik relation skulle bilden kunna illustrera (tänker jag mig) far-dotter-relationer i största allmänheten... Ju äldre jag blir desto mer osäkert ter det sig om de som verkligen stod oss nära (och, i någon mån, präglade oss) verkligen försvinner? Fortsätter vi inte samtalen för oss själva? Finns de inte med oss som ständiga sufflörer?
SvaraRaderaJo, visst finns de med oss, och jag samtalar ibland med min Pappa eller andra döda. Det är rätt många nu som jag saknar, men ´det känns ändå som om den närvaro som var den bästa alltid finns kvar, nånstans.
SvaraRaderaEgentligen är det ju så där med vänner också, man kanske inte ses på åratal, men man lever med varann ändå, säger saker. Hör sig för.
Jag kände alltid stor förståelse från min far. En bra blick. En värme.
<3
SvaraRaderaTack!
Just nu klarar jag inte av något annat.