tisdag 3 december 2019

En fånes framsteg






En dag som denna faller det sig nästan omöjligt att inte göra reklam för Coldwar Steve och hans bok.

Underbara kvinnor hasar över Odenplan i den exklusiva snö-och-regn-sörja som Stockholms Moderatstyrda stad numera rikligt förser sin befolkning med. Ständigt detta dysfunktionella värv med att inte ploga, sanda, salta osv. Allt medan ekonomikretinerna i stadsfullmäktige slickar röv åt överklassen, och tillgodoser deras behov av ännu en bartender, eller ännu en au pair, eller ännu en massör, på skatteBIDRAG -  så vankar mödosamt mödrar med enorma barnvagnar, äldre kvinnor med käpp, äldre män med rullator, små barn som hankar efter, tjockisar som har problem med balansen, hela denna skara av människor som inget ont gjort, och som förtjänar bättre än att halka runt på grund av en linslus i moderaterna som beställer mer lyx för sin egen sort och mindre stads-kultur för alla andra. Samt då, Privatisering av Hela Skiten.

Att röra sig i en stad ingår i en sorts kultur, att wrooma förbi i en stadsjeep - inte. Att kunna sköta elementära ärenden med bussar, tåg, tunnelbanor som fungerar, är stadskultur. Att prioritera konsulter på Karolinska, utförsäljningar, och evinnerliga tunnlar för bilister, taxiresor för miljoner till bortskämda politiker och nerdragna busslinjer för mig och barnfamiljerna i trakten, är inte stadskultur. Framsteg är, i denna politiska "vision", detsamma som illusioner, lifehack för inkompetenta politiska lurendrejare och deras polare i förfalskningsbranschen. Framsteg som tillbakagång. Fördelar som nackdelar. Fin stad som ful stad. Service - out of service. En fånes framsteg är alltid den riktiga människans förlust. Jag faller inte denna dag, men framför mig rasar en ung pojke på arschlet i sin fulla längd. Vädret är en sak, men
gatukontorets entreprenörer en annan. Privatiserade.


(Glöm för övrigt inte bort Tony Judt: Ill fares the Land. På svenska: Illa far landet. Bästa, käraste Tony Judt, som såg igenom skiten! Och ett litet hejans tack igen till Gunnar Pettersson, som hittade Cold War Steve).

2 kommentarer:

  1. Judts och Tim Snyders "Thinking the 20th Century" läste jag med djupt intresse sommaren 2018 och den är helt enkelt lysande, en spännande förening av självbiografi, samtidshistoria och "personal review" av tjugonde seklets ideologier, konflikter och utopier. Jag råkade se den på bibblan, lånade den och var fast. :) Och man måste ju bli nyfiken på en kille som t ex både hann bli sionistisk aktivist, se sexdagarskriget på nära håll och lämna rörelsen redan innan han fyllt 20.

    Men visst, jag inser att denna positiva respons också beror på att jag känner igen och sympatiserar med Judts syn på hur en historiker bör arbeta, skriva och hantera sitt uppdrag, och hans fördomsfrihet - han är i bästa mening "old school", på ett sätt som knappast finns i Sverige längre (det skulle i så fall vara Sven-Eric Liedman och Anders Björnsson, men de är ju också gubbar...). :)

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentaren, det var ett bra tips. Även om jag är lite mer tillitsfull visavi Judt, så kan jag tänka mig att det blir en bra intellektuell brasa med de två.

    SvaraRadera