Helene Billgrens Elektriska Lady Land

I en tid när allt fler blir författare och konstnärer, och när nivån på konsten är sjunkande, är det befriande att stå inför ett par målningar som lyfter över den opassionerade halv-sociologiska samtids-tjockan. Helene Billgrens måleri, som det utvecklats efter 2010 och fram till nu, hör till det som lyft. 2018-19 är hennes höjdpunkt. Det förlösta måleriet har stor lyskraft. Koloriten är ett äventyr.

Alltså står jag fullständigt begeistrad inför ett par av hennes målningar. En sorts landskap där det händer grejer. Färgen är ofta bedövande vacker; en turkosgrön, blågrön, viridian, pärlblå och ljust bleklila tonskala, där det vita och ljusgrå ångar in som moln och vatten. Det syns att hon, som hon sagt någonstans, ägnat sig åt att titta på de gamla mästarna. Mest notabelt kanske Turner. Hennes trick liknar hans: Hon gör enorma svep med penseln, stora orädda lager av sås, dvs av stämning, av ett väder, en rymd. I den rymden lägger hon in små tecken av mänsklig närvaro, ett par flickhuvuden, en vit gavel långt borta, en hydda med halmtak, ett par levnadströtta palmer i förgrunden, och vi är där: I ett sekel av översvämningar, naturkatastrofer och eskapistiska Thailandsresor. Därtill kommer att hon bitvis använder en serie-estetik: Det finns dansande hula-hula-flickor, precis som hos Dick Bengtsson. Det finns enorma vattenfall, målade som av ett barn som tänker: Vatten är blått, och så låter hon det blå stråla över halva målningen. Jag älskar det.

Det jag däremot med lätt gång passerar är hennes tidigare måleri, dessa eviga flickryggar och finklädda ensamma små kvinnor som verkar ute ur världen. Därtill salar med hennes experiment i collage-stil, med smycken och kedjor och balkvällens lyxkläder i kartong. Det kunde jag enkelt varit utan. Men nu är det en retrospektiv. Och då är det bara att raskt passera utvecklingsåren och säga yess, Sverige har om igen fått en till Riktig Målare - och så drunkna i de stora salarnas skönhet.
Gå och se hennes utställning om ni hinner, det är sista dagen i morgon. På Liljevalchs konsthall, öppet till 17.00.

PS:
För övrigt kan man bli sjösjuk av för mycket konst. Därför väljer jag ofta två, tre - eller högst sju - konstnärer som jag bryr mig om. Och av den konst som görs just nu, inte många. Men Helene Billgrens måleri är stort; det är skickligt hantverk, samtidigt som hon är vild, om än med lite snodda grepp. So what, alla konstnärer har lånat av alla, vad det gäller är om lånet funkar. Och det gör det t.ex. nedan, där det syns att hon har tittat på Per Kirkeby. Men att hon samplar en del förklarar ändå inte de fantastiska djup och rumsligheter som uppstår i hennes målningar. Det kan bara hennes egen blick invänta.

Men bara kolla ljuset som faller på rumpan, den gula kjolen, ljuset på vaden. Brava!

Klicka på bilderna för förstoring.