lördag 28 juli 2012

Det här är inte norrsken


Nä; det här är inte norrsken, inte ens om man vänder det upp och ner, och ut och in, eller väntar på att det ska uppenbara sig om igen i december.
Det här är liksom antinorrskenet. Skenet som bedrar. OS som osar katt. Eller vad sägs om att kanske en tredjedel av alla idrottsmän tävlar med någon form av doping i kroppen. Inte för att jag är jätteintresserad, men jag brukar kolla löpning, helst sprinters, eftersom jag inte har tålamod med långa tävlingar. Och inte för att jag är jätteindignerad, men jag tycker kanske lite synd om folk som förstör sin kropp för att förbruka den i sporten, några år.

Läs för skoj skull vad Gunnar P skriver om OS-saken. Och - för allvarets skull? - vad Rasmus F skriver. Och så finns det en massa länkar hos båda, så att den som vill vrida och vända på saken kan göra det.
I´m off, som sagt.

2 kommentarer:

  1. OS är ett överdimensionerat spektakel och det finns mycket att gräva i vad gäller doping, korruption och bristande etik. Ändå ger OS tillfälle att få ta del av mycket fin idrott man inte får se annars. Exempelvis ridsport som de inte brukar gödsla med på svt annars, men nu visar de allt, till och med fälttävlansdressyren!

    Att varken deltagarnas kläder eller arenorna är klädda i reklam är befriande och egentligen helt otroligt med tanke på hur kommersialiserat OS annars är. Vad gäller hästarna så har många av de bästa sponsornamn och då får de tävla under pseudonym på OS.

    Löpning tittar jag också gärna på, sprinten, men också medeldistansen. Inte mycket slår 1500 meter.

    Ha det fortsatt gôtt off!

    SvaraRadera
  2. Visst - jag glömde hästarna, de brukar jag se ibland, liksom skridskodans. Och den är ju inte nu.
    I grunden är jag inte så intresserad av sport, mer än om jag är trött nog att följa en fotbollsmatch.
    I vintras vid ryttartävlingarna var den en häst som fick hjärtinfarkt mitt i tävlingarna. Dog på banan. Det säger något om hur tufft det också är. Och det patos som ligger bakom engagemanget i sport. De är bara inte mitt.

    Men värmen jag kan känna inför en Ingemar Stenmark eller Susanna Kallur är ju vanlig mänsklig respekt. Zlatan inkluderad, på trots av sportens övergång till Big Business.

    Och - Ja, jag har det gött, tack.

    SvaraRadera