Klockan är tio och solen börjar gå ned över den stora sjön. Jag är plötsligt omgiven av sju personer, alla i samma ställning, med kameran mot solnedgången. En klok djinn hindrade mig att ta kameran med. Det är för lätt att karikera de där personerna. Och fjällen blir alltid så små på bild.
I övrigt har här varit stilla liv idag. Samtidigt en sorts uppståndelse. För mig. Som återvänt till den myr jag i brist på bättre pronomen kallar min. Den är tillräckligt liten för att norrlänningarna ska strunta i den, och lagom stor för mig att gå runt på en timme eller två. Jag har återsett den i mina drömmar, under de år jag inte varit här på sommaren. Idag var den verklig igen. Lilla myr, dulle dej, sa jag till den. Det tyckte den om. Solen började skina än mer, och det skygga ljusa gräset höjde sig en centimeter. Under mina fötter en obeskrivligt gulröd mossa, vacker som bärnsten.
Och så alla dofterna; pors och kråkris och krypljung och vide. Jag hoppar lätt gungande och aningens vimmelkantig från tjock tuva till sank tuva, med allt blötare skor. Bakom mig i söder är kanten av granskog, svart i motljuset. Framför mig en 280 graders vidvinkel av stort vatten och femton fjäll. Det är ju inte mängden det kommer an på men den här skönheten bräcker alla mina andra sommarvisten; Björkö, Arkö, Styrsö.
Inte för att någonting ska överträffas, men man söker sina platser. Vissa är som menade för en. Här har jag plockat hjortron som räckte för ett par sommarmånader. Här har jag sett rävhonan skällande springa fram och tillbaka för att vakta sina ungar. Här undrar jag ibland om det kunde komma en björn, men rädd är jag inte. Min myr är nog för liten för en björn. Men tillräckligt stor för ett norrsken.
På den klara sjön blåser östan och föser undan myggen. De få som är kvar piskar jag bort med en björkslana. Och så är jag parfymerad med "Mygga" enligt Rävjägarens råd. Allt är som det ska vara. Men vackrare än jag kan förklara. Stränderna med ljusgrå sand följs av dem med stenar i olika färger. Gabbro är en särskild grön bergart som jag gillar. Jag ska återkomma till den i min avhandling om geologin på havsbotten här uppe.
Stranden vid min myr är också liten. I sanden ligger små platta stenar nitade som mosaik. Gud har gjort ett bra jobb. Här.
Centralmassivet kan man kalla det; två tredjedels längd uppåt Sverige. Solen står lika högt nu som vid midsommar i Stockholm. En ljusblå natt väntar. I tystnaden hörs forsen pulsera mellan branterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar